Borde inte tjejer och killar kunna tävla tillsammans i olika idrottsgrenar?
Det tycker jag! Jag tänker på simhopp till exempel... och olika stafetter... Är det verkligen så stor skilnad mellan kvinnor och män? I en stafett skulle blandningen mellan kvinnor och män kunna tillföra ytterligare ett spänningsmoment beroende på vilken sträcka respektive tävlande utför. Kvinna tävlar mot man följt av en man mot en kvinna... det borde gå jämt upp i slutänden... Tydligen kan det bli dumt om damer och herrar tävlar tillsammans på lika villkor i vissa grenar. 110 meter häck skulle exempelvis sannolikt alltid vinnas av en man... spjut, kulstötning och hoppgrenar likaså...
Hur ser tokfeministerna på det här? De vill ju förändra reglerna inom många andra områden, varför inte inom idrotten? Om nu män är starkare eller snabbare borde man väl se till att ändra på detta genom lite smarta regeländringar? Eller är idrotten det enda som klarar sig från en feministisk genomlysning...Varför i så fall? Mixade fotbollslag? Tennis, badminton, fäktning och annat som är lika mycket precision som kraft borde väl funka? Jag ägnar mig exempelvis åt boule... en heltigenom jämlik idrott... kvinnor och män kan alltså mötas på lika villkor. Den dagen vi ser mixade fotbollslag i VM, först då kan vi börja tala om verklig jämlikhet.
Då känns sånt som Fi lite fjönsigt eftersom kvinnorna bakom den fasaden nog egentligen bara är intresserade av personlig makt och inte av ett bättre samhälle. Dessutom får jag en känsla av att deras utgångspunkt är att sätta dit männen och göra livet så surt för män som möjligt som någon sorts historisk hämd. Kvinnorna på en Fi-kongress kan exempelvis ägna sig åt ohämmad kvinnochauvunism och inte tycka det är märkligt. Man kan peppa varandra med direkta mansfientligheter... det tycker jag är anmärkningsvärt! Jag brukar roa mig med att byta ut ordet kvinna mot man i de högljudda feministernas utspel och då framstår hela deras värdegrund ofta som närmast fascistisk. Tänk om det skulle bildas ett mansparti, vars enda programpunkt vore att stärka mannens ställning i samhället... Bara det skulle nog kunna leda till åtal... Vilket jävla liv det skulle bli! Skulle sedan en man sitta i TV och säga att kvinnor är djur skulle han tveklöst bli lynchad. Konstigt, varför funkar inte det?
Jag begriper inte heller de feministiska gruppernas hat mot alla former av porr...
Igår satt en Fi-politikerkvinna i TV och talade sig varm för att politikerna nu tvingas att bo på hotell som inte erbjuder kabel-TVkanaler som visar porr... Undra vad som händer med en om man råkar se porr på ett hotell? Hamnar man i helvetet? Hatar alla kvinnor porr? Om man skulle tvinga politikerna att bo på hotell som inte serverar alkohol? Om man skulle tvinga politiker att åka kommunalt istället för taxi? Det skulle ju ingen av dem gå med på trots att det egentligen är mer relevanta krav i sammanhanget... dessutom sparar det skattebetalarnas pengar...
Nej... jag tänker inte rösta på Fi... De verkar korkade!
Jag är humanist!
09 december 2005
01 december 2005
Korvkioskerna runt S:t Eriksplan
Märklig upptäkt!
Om man står på ett visst ställe på S:t Eriksplan och låter blicken vandra från vänster till höger så ser man inte mindre än fem korvkiosker. Vilken sanslös valfrihet!
1: Rörstrandsgatan, mitt emot Filadelfiakyrkan.
2: S:t Eriksplan, precis utanför tunnelbaneuppgången.
3: Torsgatan/S:t Eriksgatan, precis utanför tunnelbeneuppgången Torsgatan.
4: Odengatan, i fjärran ser man korvmojen med parken i ryggen.
5: Den som precis håller på att byggas mitt på S:t Eriksplan.
Stockholmaren älskar tydligen korv...
Om man står på ett visst ställe på S:t Eriksplan och låter blicken vandra från vänster till höger så ser man inte mindre än fem korvkiosker. Vilken sanslös valfrihet!
1: Rörstrandsgatan, mitt emot Filadelfiakyrkan.
2: S:t Eriksplan, precis utanför tunnelbaneuppgången.
3: Torsgatan/S:t Eriksgatan, precis utanför tunnelbeneuppgången Torsgatan.
4: Odengatan, i fjärran ser man korvmojen med parken i ryggen.
5: Den som precis håller på att byggas mitt på S:t Eriksplan.
Stockholmaren älskar tydligen korv...
17 november 2005
Kate Bush släpper ny skiva efter 12 års tystnad.
Aerial - Kate Bush
EMI
Äntligen kommer något som var värt att vänta på!
Jag tycker det är så uppfriskande med en sån här skiva.
Det har egentligen ingen betydelse att jag gillat Kate sedan jag var liten.
Nu för tiden är det så ovanligt att en ny platta har mer innehåll än yta, det räcker gott för mig. Jag visste inte att jag var så pass svältfödd på riktigt genomarbetade album.
Jag får en speciell känsla av den här skivan, en känsla av storhet... Samma känsla som när jag lyssnade på Avalon med Roxy Music första gången.
En känsla jag inte känt sedan jag hörde What's The Story Morning Glory med Oasis... Klassikerkänslan...
Jag bugar djupt för skivbolaget som vågat släppa en sån här platta idag när allt är strömlinjeformat, vinstmaximerat och uträknat i förväg.
Det är således närmast en kulturgärning Kate (och EMI) har gjort! Som vanligt när hon är i farten går det inte att avfärda. En platta som inte går att avfärda är väl per definition bra? Visst är Aerial bitvis ganska flummig men jag föredrar ett flummigt innehåll framför inget alls.
På Aerial finns låtar som är bland de bästa hon någonsin gjort. Extra befriande är också att hon uppenbarligen inte siktar på hitlistor som hon gjorde på förra plattan The Red Shoes. På den fanns exempelvis en osannolik duett med Prince.
Befriande också att Nunstedt i Expressen som vanligt inte fattat ett dugg!
Välkommen tillbaka Kate!
Full pott!
05 november 2005
Kommissionen
Är det någon som egentligen tittar på tv-serien kommissionen?
Allting med serien är så fullständigt osannolikt. Karaktärerna, handlingen, replikerna, "specialeffekterna", ja allt är fullkomligt osannolikt.
Om man nu vill göra en serie som skall vara realistisk eller trovärdig borde man kanske använda sig av någon form av realism. Men som vanligt när nötterna på SVT får en fet budget att göra av med så går det käpprätt åt helvete. Man tar i för mycket på fel sätt. Det finns exempelvis en mycket ambitiös engelsk version av seriens hemsida.
För vem är den gjord?
Den bärande idén till serien skulle möjligen kunna ha räckt till en sevärd film, inte mer. Kommissionen är en katastrof i alla avseenden. Det enda som skulle kunna rädda serien nu är en hastig inskrivning av Karlsson på taket. Då skulle skulle det nog äntligen kunna bli lite drama av det hela. Dessutom skulle ungarna kanske börja titta.
Ryktet säger att SVT planerat 36 avsnitt (tre säsonger) av eländet. Känn på den! Låt oss hoppas att det inte stämmer. Till råga på allt släpper man parallellt ut serien på DVD. Varför? Vem köper den? Om man bara tittar på ytan framstår Kommissionen som en svensk variant av Lost eller 24. Och det är nog så man tänkt marknadsföringsmässigt. Problemet är bara att alla redan har fattat bluffen.
Det går inte att konstruera ett publiksug utan anledning. Släpp ut ett par sköna DVD:er med Kobra-redaktionens irrfärder istället, där finns det i alla fall innehåll.
Vore det inte bäst för alla inblandade om de här terroristerna släppte en atombomb över Stockholm lagom till jul så vi slipper Kommissionen nästa år.
Allting med serien är så fullständigt osannolikt. Karaktärerna, handlingen, replikerna, "specialeffekterna", ja allt är fullkomligt osannolikt.
Om man nu vill göra en serie som skall vara realistisk eller trovärdig borde man kanske använda sig av någon form av realism. Men som vanligt när nötterna på SVT får en fet budget att göra av med så går det käpprätt åt helvete. Man tar i för mycket på fel sätt. Det finns exempelvis en mycket ambitiös engelsk version av seriens hemsida.
För vem är den gjord?
Den bärande idén till serien skulle möjligen kunna ha räckt till en sevärd film, inte mer. Kommissionen är en katastrof i alla avseenden. Det enda som skulle kunna rädda serien nu är en hastig inskrivning av Karlsson på taket. Då skulle skulle det nog äntligen kunna bli lite drama av det hela. Dessutom skulle ungarna kanske börja titta.
Ryktet säger att SVT planerat 36 avsnitt (tre säsonger) av eländet. Känn på den! Låt oss hoppas att det inte stämmer. Till råga på allt släpper man parallellt ut serien på DVD. Varför? Vem köper den? Om man bara tittar på ytan framstår Kommissionen som en svensk variant av Lost eller 24. Och det är nog så man tänkt marknadsföringsmässigt. Problemet är bara att alla redan har fattat bluffen.
Det går inte att konstruera ett publiksug utan anledning. Släpp ut ett par sköna DVD:er med Kobra-redaktionens irrfärder istället, där finns det i alla fall innehåll.
Vore det inte bäst för alla inblandade om de här terroristerna släppte en atombomb över Stockholm lagom till jul så vi slipper Kommissionen nästa år.
15 oktober 2005
01 september 2005
Damtidningarna och storfinansen
När vi var hos barnmorskan senast så läste jag tidningen Amelia när vi väntade... Jag brukar göra det.
Av denna anledning har jag faktiskt bättre koll på kvinnotidningarna än på maskulina dito. Café och andra blaskor har jag typ aldrig ens bläddrat i...
De kanske anses för kryddstarka för att komma in i landstingets väntrum, vad vet jag.
För mig räcker det med att se omslagen och rubriker som: "Linda Roosing ska bli pokerproffs!" för att fatta att jag bara kommer att bli arg om jag läser dem.
I det här numret av Amelia hade man gjort någon sorts "statistisk undersökning" om hur kvinnor egentligen ser ut i underlivet. Tydligen har kvinnor lite dålig koll på hur de ser ut där nere och vad som är normalt enligt den förklarande texten.
Man rådde bot på detta genom att visa 30 olika kvinnors nakna underliv i härliga färgbilder.
Man var noga med att påpeka att det var fråga om vanliga kvinnor, utvalda enligt någon sorts slump eller något. Det som förvånade mig var att nästan två tredjedelar av kvinnorna var helt rakade eller näst intill...
Ooops! Är det verkligen så vanligt? Jag trodde denna (i och för sig trevliga) företeelse forftfarande hörde till ovanligheterna. Eller är jag helt gammalmodig?
Kan det vara så att tidningen Amelia vill skapa någon sorts mode? Ligger storfinansen bakom?
Jag kom snabbt fram till att undersökningen var ungefär lika statistiskt riktig som att säga att alla amerikaner är svarta och att den nog snarare visade hur Amelias redaktion ser ut i grillen. Men fattar alla det?
Jag upplever de flesta av tidningarna inom feminin-pressen som ganska märkliga publikationer...
Dubbelmoralen formligen forsar från de glättade sidorna. På ena sidan bantningsmetoder och på nästa vårens fetaste desserter. I den här var det rakat som gällde...
Det gör ju det hela lite förvirrat... Fast det kanske är bra med en förvirrad kvinna... Hon är ju lättare att styra, eller hur!
En tjejtidning som bara skriver om att man ska vara snygg och smal utan att ens nämna alla dem som är anoretiska eller på andra sätt hamnar utanför mallen är ute i ogjort väder.
Politiskt korrekt ska det vara! Därför får vi denna märkliga mix.
Mellan raderna kan dock alla läsa att det inte spelar någon roll att man är dum, bara man är söt.
Frågan är bara vad tidningen har att vinna på mystiska "trensättande" undersökningar?
Man är nog bara ute efter att fånga fler potentiella läsare, i det här fallet förmodligen män.
Marknadsföringsmetoderna blir allt märkligare.
Det finns snart ingenting kvar som är gjort med hjärta och hjärna. Samhället är så genomekonomiserat att allt har ett pris eller en potentiell köpare...Snart lyckas säkert något företag muta in luften som omger oss och avgiftsbelägga den... eller solljuset...
Inom kort kommer i alla fall det politiska systemet att ha spelat ut sin roll och ersättas av multinationella tankesmedjor som räknar ut benefits för aktieägarna och tar beslut därefter.Det skulle kunna gå så långt att man uteslutande börjar sortera människor efter köpkraft istället för efter kompetens eller duglighet. Kompetens är nämligen helt oviktigt för om något skall sälja bra eller ej.
Har du bara tillräcklig köpkraft att uppvisa blir du snart automatiskt intressant för säljaren, som inte kommer sky några som helst medel för att snärja dig, potentiella kund i sitt nät.Det är själva kontrollen och styrningen av ditt beteendemönsster som konsument de vill åt. Det är något lurt med all sorts marknadsföring nu för tiden. De ringer till mig och erbjuder mig att köpa saker för att på så vis spara pengar, hur jag nu skall kunna spara genom att köpa.
Dagstidningarna blir till förtäckta reklampelare för annonsörerna vars gunst de inte överlever utan. Det som vi tror är redaktionellt material är inte alltid det. Nu senast hörde jag att Ericsson betalat Expressen för att göra ett reportage om den nya mobiltelefonen.
Bör man inte skilja på redaktionellt material och annonser? Tänk bara vad som skulle kunna ske med nyhetsprogrammen i TV om de sponsrades av olika intressenter.
I USA sponsrar redan stora företag läroböckerna i skolan. Hur bra är det? Snart är den generationen vuxen och avtrubbad, men med ett gott förhållande till företagen som lärt dem allt de kan.
Är det inte lika illa att ett företag har full kontroll på utbildning, medier och nyhetsbevakning som om staten skullle ha det? Jag vill inte ha en kulturell diktatur dirigerad av multinationella företag. Jag vill inte bidra till denna utveckling! Jag har hellre två statliga TVkanaler utan reklam, än 511 med, som bara är ute efter att lura av dig dina surt förvärvade slantar.
Den valfrihet och fria marknad företagen ofta använder som argument är rent nonsens! Hur kan de hylla något som de gör allt för att inskränka och begränsa?
Bevisen finns överallt!
Det finns väl inget bättre för ett stort företag än att ha totalt monopol på en viss artikel.
De har aldrig varit intresserade av valfrihet.
I framtiden kommer människor bli tvugna att köpa lugn och ro... Det är hemskt tycker jag!
Av denna anledning har jag faktiskt bättre koll på kvinnotidningarna än på maskulina dito. Café och andra blaskor har jag typ aldrig ens bläddrat i...
De kanske anses för kryddstarka för att komma in i landstingets väntrum, vad vet jag.
För mig räcker det med att se omslagen och rubriker som: "Linda Roosing ska bli pokerproffs!" för att fatta att jag bara kommer att bli arg om jag läser dem.
I det här numret av Amelia hade man gjort någon sorts "statistisk undersökning" om hur kvinnor egentligen ser ut i underlivet. Tydligen har kvinnor lite dålig koll på hur de ser ut där nere och vad som är normalt enligt den förklarande texten.
Man rådde bot på detta genom att visa 30 olika kvinnors nakna underliv i härliga färgbilder.
Man var noga med att påpeka att det var fråga om vanliga kvinnor, utvalda enligt någon sorts slump eller något. Det som förvånade mig var att nästan två tredjedelar av kvinnorna var helt rakade eller näst intill...
Ooops! Är det verkligen så vanligt? Jag trodde denna (i och för sig trevliga) företeelse forftfarande hörde till ovanligheterna. Eller är jag helt gammalmodig?
Kan det vara så att tidningen Amelia vill skapa någon sorts mode? Ligger storfinansen bakom?
Jag kom snabbt fram till att undersökningen var ungefär lika statistiskt riktig som att säga att alla amerikaner är svarta och att den nog snarare visade hur Amelias redaktion ser ut i grillen. Men fattar alla det?
Jag upplever de flesta av tidningarna inom feminin-pressen som ganska märkliga publikationer...
Dubbelmoralen formligen forsar från de glättade sidorna. På ena sidan bantningsmetoder och på nästa vårens fetaste desserter. I den här var det rakat som gällde...
Det gör ju det hela lite förvirrat... Fast det kanske är bra med en förvirrad kvinna... Hon är ju lättare att styra, eller hur!
En tjejtidning som bara skriver om att man ska vara snygg och smal utan att ens nämna alla dem som är anoretiska eller på andra sätt hamnar utanför mallen är ute i ogjort väder.
Politiskt korrekt ska det vara! Därför får vi denna märkliga mix.
Mellan raderna kan dock alla läsa att det inte spelar någon roll att man är dum, bara man är söt.
Frågan är bara vad tidningen har att vinna på mystiska "trensättande" undersökningar?
Man är nog bara ute efter att fånga fler potentiella läsare, i det här fallet förmodligen män.
Marknadsföringsmetoderna blir allt märkligare.
Det finns snart ingenting kvar som är gjort med hjärta och hjärna. Samhället är så genomekonomiserat att allt har ett pris eller en potentiell köpare...Snart lyckas säkert något företag muta in luften som omger oss och avgiftsbelägga den... eller solljuset...
Inom kort kommer i alla fall det politiska systemet att ha spelat ut sin roll och ersättas av multinationella tankesmedjor som räknar ut benefits för aktieägarna och tar beslut därefter.Det skulle kunna gå så långt att man uteslutande börjar sortera människor efter köpkraft istället för efter kompetens eller duglighet. Kompetens är nämligen helt oviktigt för om något skall sälja bra eller ej.
Har du bara tillräcklig köpkraft att uppvisa blir du snart automatiskt intressant för säljaren, som inte kommer sky några som helst medel för att snärja dig, potentiella kund i sitt nät.Det är själva kontrollen och styrningen av ditt beteendemönsster som konsument de vill åt. Det är något lurt med all sorts marknadsföring nu för tiden. De ringer till mig och erbjuder mig att köpa saker för att på så vis spara pengar, hur jag nu skall kunna spara genom att köpa.
Dagstidningarna blir till förtäckta reklampelare för annonsörerna vars gunst de inte överlever utan. Det som vi tror är redaktionellt material är inte alltid det. Nu senast hörde jag att Ericsson betalat Expressen för att göra ett reportage om den nya mobiltelefonen.
Bör man inte skilja på redaktionellt material och annonser? Tänk bara vad som skulle kunna ske med nyhetsprogrammen i TV om de sponsrades av olika intressenter.
I USA sponsrar redan stora företag läroböckerna i skolan. Hur bra är det? Snart är den generationen vuxen och avtrubbad, men med ett gott förhållande till företagen som lärt dem allt de kan.
Är det inte lika illa att ett företag har full kontroll på utbildning, medier och nyhetsbevakning som om staten skullle ha det? Jag vill inte ha en kulturell diktatur dirigerad av multinationella företag. Jag vill inte bidra till denna utveckling! Jag har hellre två statliga TVkanaler utan reklam, än 511 med, som bara är ute efter att lura av dig dina surt förvärvade slantar.
Den valfrihet och fria marknad företagen ofta använder som argument är rent nonsens! Hur kan de hylla något som de gör allt för att inskränka och begränsa?
Bevisen finns överallt!
Det finns väl inget bättre för ett stort företag än att ha totalt monopol på en viss artikel.
De har aldrig varit intresserade av valfrihet.
I framtiden kommer människor bli tvugna att köpa lugn och ro... Det är hemskt tycker jag!
25 augusti 2005
"Sopstationen" på Karlbergsvägen den 24 augusti.
Jag förstår att det är frustrerande för Sita som uppenbarligen inte får resurser att utföra ett vettigt jobb.
Det blir ju inte bättre av att en del ljushuvuden tydligen tror att Sitafolket vill titta på TV när de skall tömma behållarna.
Det är så svårt att förklara de här sopbergen för utländska gäster som är vana vid en fungerande sophantering. "I Sverige lägger man ut allt man inte vill ha i gathörnen och där får det ligga". Man förstår ju att Sita blir förbannade, de har ju avtal att hämta återvinningsbart material. Men eftersom sophanteringen inte längre fungerar i innerstan så har andra saker också en tendens att hamna här. Ibland ser det här hörnet värre ut än en favela i Rio.
Men visst, det är svårt för den laglydige att göra sig av med miljöfarliga sopor. Var kastar man en gammal dator, en stor betongklump eller en värmedyna? Jo, då får man åka utanför stan till någon undangömd bensinmack i ett industriområde någonstans. Miljöstationen på macken är dock inte öppen annat än på helfria måndagar om det inte regnar. Och de som ska tömma den fulla containern har inte tömt den på tre veckor... och så håller det på. Vad gör man om man inte har bil? Då är det ju mycket lättare att bara ställa ut grejerna man vill bli av med. Förr eller senare försvinner de ju.
De här stationerna är fula, luktar och tar en oherrans massa utrymme i anspråk. Utomlands har jag sett överbygda underjordiska containrar som rymmer fem gånger så mycket som våra holkar, dessutom syns de inte.
Det är bara en strut som sticker upp. Sedan kommer en lastbil och lyfter upp hela containern ur marken, ställer dit en ny och fäller tillbaka locket igen.
Politikerna måste göras uppmärksamma på att kommunens avtal med Sita är fullkomligt otillräckligt!
Om vi nu ska vara miljömedvetna måste medborgarna erbjudas en vettig möjlighet att göra sig av med miljöfarligt skräp. Annars hamnar skräpet förr eller senare i Hagaparken!
Kaffe med mjölk
Jag tror jag måste surna till lite över alla punchbollar som köper sitt morgonkaffe i stora pappmuggar som de sedan bär med sig överallt och som bara är i vägen...
Det är något larvigt över det eller hur? Det här latte-folket... Latte kan de vara själva förresten... "En Latte" Vilket fånigt uttryck! Tänk om kaffe med mjölk skulle hetat "Nigger" på italienska...
Skulle de då beställa en Nigger? Eller om det skulle heta "Balle"... "En Balle utan socker tack!" Då skulle man nog tvingas att kalla den för vad det är... Kaffe med mjölk...
Tänk vad larvigt det skulle kunna bli om man plötsligt skulle börja visa hur flashiga advokater äter gotter ur tablettaskar på TV...Tablettaskarna kallas fiffigt och noga övertänkt för "Foxydots".
"Harry! Have you seen my Foxydots? I can't stand a day without them!" Då skulle lattefolket börja köpa pimpim, pix och svarta katten igen men kalla dem för Foxydots!
Jag står över och trycker på stopp.
Näe... Kaffet vill man väl inta i lugn och ro. Jag tycker man förminskar kaffet genom att göra drycken till något man ska ha obehag av på bussar och tunnelbanan "Oj nu brände jag mig!" "Titta Roffe! nu fick du latte på slipsen!" "Fan nu ringer telefonen, kan du hålla min latte?"... Dumheter!
Det är något larvigt över det eller hur? Det här latte-folket... Latte kan de vara själva förresten... "En Latte" Vilket fånigt uttryck! Tänk om kaffe med mjölk skulle hetat "Nigger" på italienska...
Skulle de då beställa en Nigger? Eller om det skulle heta "Balle"... "En Balle utan socker tack!" Då skulle man nog tvingas att kalla den för vad det är... Kaffe med mjölk...
Tänk vad larvigt det skulle kunna bli om man plötsligt skulle börja visa hur flashiga advokater äter gotter ur tablettaskar på TV...Tablettaskarna kallas fiffigt och noga övertänkt för "Foxydots".
"Harry! Have you seen my Foxydots? I can't stand a day without them!" Då skulle lattefolket börja köpa pimpim, pix och svarta katten igen men kalla dem för Foxydots!
Jag står över och trycker på stopp.
Näe... Kaffet vill man väl inta i lugn och ro. Jag tycker man förminskar kaffet genom att göra drycken till något man ska ha obehag av på bussar och tunnelbanan "Oj nu brände jag mig!" "Titta Roffe! nu fick du latte på slipsen!" "Fan nu ringer telefonen, kan du hålla min latte?"... Dumheter!
15 juli 2005
En Konstig Film
Jag såg en konstig film när jag var i Frankrike. "The League Of Extraordinary Gentlemen" med Sean Connery. Filmen var givetvis svårt dubbad, som alla utländska filmer är i Frankrike. Gud vad irriterande sånt är! Det är som om någon svensk sångare skulle ersätta Sting eller Peter Gabriel på den svenska utgåvan av skivan. Skådespelare med väldigt speciella röster måste få behålla sina karaktäristiska stämmor även utomlands. Sean Connery eller Clint Eastwood på franska blir exempelvis rätt märkliga upplevelser eftersom de franska rösterna inte har många likheter med originalrösterna. Det är heldumt och förtar mycket av filmupplevelsen.
Hur det nu var så hamnade jag framför TV:n sent en kväll. "The League" verkade både påkostad och maffig och sånt brukar funka för mig. Jag brukar i och för sig inte gilla spekulativa matinéfilmer men här hade filmmakarna verkligen överträffat sig själva...jag kunde inte sluta titta...
Filmen går kortfattat ut på följande: Kapten Nemo, Tom Sawyer, The Invisible Man och Dorian Gray slår sig ihop med Dr. Jekyll/Mr. Hyde och några till för att tillsammans bekämpa Moriarty!
Eh... får man göra så? Filmen innehåller i princip bara romanfigurer från 1800-talet.
Jag tyckte det mest liknade en haschpsykos med balla specialeffekter... fast filmen var givetvis väldigt snygg...
Jag gillar ubåtar, 1800-tals teknik, tidsresor och sånt...
Vilar det förresten inte alltid något episkt över ubåtsfilmer?
Man kanske skulle kunna göra en svensk Astrid Lindgrenvariant av en sån här film?
Madicken, Emil och Lotta på Bråkmakargatan bildar en mäktig alians med Karlsson på taket för att krossa det onda brottssyndikatet med Tengil och Riddar Kato i spetsen en gång för alla...
Eller varför inte låta Bellman, Åsa-Nisse och Lille Fridolf vara med i nästa Sällskapsresa. Tanken svindlar!
Som sagt... Snygg film men konstig.
När jag kollade lite fakta om filmen såg jag att manusförfattarna från början velat ha med Robin Hood och Ivanhoe i filmen men att de ångrat sig? Varför?
Jag har alltid drömt att få se Robin Hood åka ubåt och hantera automatvapen.
Hur det nu var så hamnade jag framför TV:n sent en kväll. "The League" verkade både påkostad och maffig och sånt brukar funka för mig. Jag brukar i och för sig inte gilla spekulativa matinéfilmer men här hade filmmakarna verkligen överträffat sig själva...jag kunde inte sluta titta...
Filmen går kortfattat ut på följande: Kapten Nemo, Tom Sawyer, The Invisible Man och Dorian Gray slår sig ihop med Dr. Jekyll/Mr. Hyde och några till för att tillsammans bekämpa Moriarty!
Eh... får man göra så? Filmen innehåller i princip bara romanfigurer från 1800-talet.
Jag tyckte det mest liknade en haschpsykos med balla specialeffekter... fast filmen var givetvis väldigt snygg...
Jag gillar ubåtar, 1800-tals teknik, tidsresor och sånt...
Vilar det förresten inte alltid något episkt över ubåtsfilmer?
Man kanske skulle kunna göra en svensk Astrid Lindgrenvariant av en sån här film?
Madicken, Emil och Lotta på Bråkmakargatan bildar en mäktig alians med Karlsson på taket för att krossa det onda brottssyndikatet med Tengil och Riddar Kato i spetsen en gång för alla...
Eller varför inte låta Bellman, Åsa-Nisse och Lille Fridolf vara med i nästa Sällskapsresa. Tanken svindlar!
Som sagt... Snygg film men konstig.
När jag kollade lite fakta om filmen såg jag att manusförfattarna från början velat ha med Robin Hood och Ivanhoe i filmen men att de ångrat sig? Varför?
Jag har alltid drömt att få se Robin Hood åka ubåt och hantera automatvapen.
14 juli 2005
Madame Botox
Plastikoperationer är en styggelse! Alla sorters plastikoperationer som inte föregåtts av en svår olycka eller sjukdom borde förbjudas eller åtminståne beläggas med idiotiskt höga skatter. Det finns ingen mening med att låta folks dåliga omdöme göda en profithungrig yrkeskår. Jag klarar snart inte av att se fler som i tron om att bli vackrare efter kirurgiska ingrepp mest liknar något av Picasso. Nu på semestern fick vi visuellt bekanta oss med en italiensk kvinna i en obestämbar ålder mellan 50 och 70 år. Jag gissar på att hon nog var runt 65 med hennes son som riktmärke. Denna dam hade låtit sin favoritkirurg dansa tarantella med skalpell och inplantat över hela kroppen. En kropp som som efter Dr. Frankensteins framfart mest liknades vid en skrynklig sadelpåse eller pungen på en mycket gammal man. Det mesta av det tidigare innehållet hade nämligen sugits ut och lämnat fula ärr. Hon såg mest utmärglad och tom ut på något mystiskt sätt. Detta beroende på alla fettsugningar som hon tvingats gå igenom, för ingen kan väl frivilligt gå igenom "korrigeringar" med detta resultat som följd. På en del ställen hade tanten dock låtit bättra på fylligheten. Ansiktet såg svullet och förlamat ut av fettsprutning och Botox. Inga anletsdrag såg naturliga ut. På den skynkliga överkroppen hade tvenne kulor lagts in under skinnet. Isa upplyste mig om att kulorna antagligen var tantens bröst, vilket jag inte ögonblickligen gick med på. Hon förvarade dock kulorna i en bikiniöverdel så Isa hade nog rätt ändå. Det var en gräslig syn. Tanten kunde till exempel inte längre njuta av en så enkel sak som att ligga på mage, det var en medicinsk omöjlighet beroende på de här bröstkulorna.
Jag funderade lite över varför människor straffar sig själva på det här viset. För mig är det obegripligt.
Michael Jackson är väl det främsta exemplet på att det inte finns någon etisk eller estetisk gräns för vad en plastikdoktor går med på att utföra bara man betalar för sig. Jag slår vad om att jag kan få ett plastöra inopererat på ryggen eller ett tredje öga ingraverat i pannbenet bara jag visar dollar för mannen med kniven.
Tänk om man kunde få alla människor som av olika anledningar inte tycker att de duger att spruta in lite kroppseget vett istället för andra grejer när de besöker sin favoritcharlatan.
I USA är ju en rejäl plastikoperation en lika banal grej som att ge sin mor en bukett tulpaner på mors dag. Tragiskt nog är det denna "livsstil" som vi gör allt för att kopiera här i Europa. Jag begriper det inte! Sedan kom jag på något konstigt. Tänk vad många av dessa miljontals plastikopererade amerikaner som borde befinna sig på den moraliska kristna högerkanten. Det borde vara ganska många eller hur?
De är ju ofta fanatiska abortmotståndare och galet kristna. Slagorden de använder brukar låta ungefär så här: "Respektera Guds vilja!" "Ändra inte på naturens ordning eftersom den är skapad av gud!" Eller hur? Hur förklarar i så fall dessa människor sina egna bröstförstoringar, fettsugningar, avlägsnade påsar under ögonen och hårtransplantationer? Fibblar de då inte själva ganska rejält med "guds vilja"? Den som är utan synd kastar första stenen... Eller är det helt enkelt så att de egentligen ser sig själva som gud?
Jag funderade lite över varför människor straffar sig själva på det här viset. För mig är det obegripligt.
Michael Jackson är väl det främsta exemplet på att det inte finns någon etisk eller estetisk gräns för vad en plastikdoktor går med på att utföra bara man betalar för sig. Jag slår vad om att jag kan få ett plastöra inopererat på ryggen eller ett tredje öga ingraverat i pannbenet bara jag visar dollar för mannen med kniven.
Tänk om man kunde få alla människor som av olika anledningar inte tycker att de duger att spruta in lite kroppseget vett istället för andra grejer när de besöker sin favoritcharlatan.
I USA är ju en rejäl plastikoperation en lika banal grej som att ge sin mor en bukett tulpaner på mors dag. Tragiskt nog är det denna "livsstil" som vi gör allt för att kopiera här i Europa. Jag begriper det inte! Sedan kom jag på något konstigt. Tänk vad många av dessa miljontals plastikopererade amerikaner som borde befinna sig på den moraliska kristna högerkanten. Det borde vara ganska många eller hur?
De är ju ofta fanatiska abortmotståndare och galet kristna. Slagorden de använder brukar låta ungefär så här: "Respektera Guds vilja!" "Ändra inte på naturens ordning eftersom den är skapad av gud!" Eller hur? Hur förklarar i så fall dessa människor sina egna bröstförstoringar, fettsugningar, avlägsnade påsar under ögonen och hårtransplantationer? Fibblar de då inte själva ganska rejält med "guds vilja"? Den som är utan synd kastar första stenen... Eller är det helt enkelt så att de egentligen ser sig själva som gud?
02 juli 2005
Lite sköna semesterbilder...
Det är alltid lite sience fiction när man flyger...
Cap D'Antibes från luften. Hamnen "Port Vauban" i förgrunden.
Utsikten från terrassen.
Här är vi på väg till Cassis som ligger nära Marseille ca 15 mil väster om Antibes. Vi tog kustvägen längs L'estérel-massivet. Vägen slingrar sig fram genom massor av vackra platser. Här ser vi exempelvis badorten Theoule-Sur-Mer skymta mellan träden.
En bättre vy av Theoule-Sur-Mer lite längre upp på samma ställe.
Mer sköna semesterbilder...
Utsikt över en vingård strax utanför Cassis. I Cassis och Bandol gör man nästan enbart rosévin.
Cassis är en liten fiskeby som påminner om St:Tropez. Cassis är dock inte lika hypat och klarar sig utan kändisar.
Här har vi precis käkat en smarrig fisksoppa på en av resturangerna i hamnen.
Här har vi en bild från "Le Suquet", de äldre delarna av Cannes.
21 juni 2005
20 juni 2005
Sommarläsning: JRE försöker få ett uppehållstillstånd i Frankrike - Del 2
Den 23 januari 1998 skulle visa sig bli en upplevelse med Nazistiska inslag...
Till att börja med kom vi i tid, Vi fick sedan vänta i omkring 20 minuter tillsammans med andra nervösa invandrare... Vi såg dvärgkvinnan tulta förbi och kände en stark motvilja till hela situationen.
Jag blev kallad av någon som mest såg ut som en blandning av MC-snubbe och instruktör för bergsbestigare, komplett med skinnväst, kängor och hästsvans men utan uniform.
Isa blev genast tillsagd att vänta på sin plats, inte vänligt och utan förklaring...
Jag följde ensam människan in i ett mycket trångt rum. Jag blev hänvisad till en obekväm plats nära skrivbordet.
Sedan började "förhöret".
Frågor haglade på snabb polisfranska. "Varför är ni här? herr (tittar i pappren) Nordin"
För att få ett uppehållstillstånd, svarade jag sanningsenligt på så bra franska jag kunde.
Varför vill ni ha uppehållstillstånd? För att få bidrag?
Ehh, nej, för att det vore väl bra med ett uppeh... Vore bra?! avbröt han. Varför?
Ja, jag har fått klart för mig att man måste ha ett uppehållstillstånd för att få ett fast jobb och för att få ett uppehållstillstånd måste man ha fast jobb, förklarade jag uppgivet. Försök inte göra er lustig! Genmälde machopolisen.
Nej inte alls, svarade jag, men jag har bestämt mig för att börja med uppehållstillståndet!
Pass! Svarade polismannen. Jaha då ska vi se, svarade jag. Pass! Hans utsträckta hand vibrerade uppfordrande mot bordsskivan.
Ja, jag har det här I min påse... vänta lite...
Här väntar vi inte! Hojtade han tillbaka. Jag beslöt att inte försöka med några tricks, så skulle det nog gå fortare. Här har jag pass, id-kort, papper från Arbetsförmedlingen både den svenska och franska. Intyg om sjukförsäkringar... etc..
Pass!! Svarade polisen som uppenbarligen fått sin utbildning i helvetet.
Jag gav honom passet. Han såg på mig som om passet var en illa gjord förfalskning. Han vände och vred på mitt fina svenska pass. När kom ni hit till Frankrike första gången herr (titta i pappren) Nordin?
Det beror på svarade jag... Beror på!!! vaddå! Han såg alldeles galen ut.
FÖRSTA gången var 1991 men 1997 i mars... hur menar ni?
Jag menar ingenting, jag konstaterar att ni är sen med er ansökan om uppehållstillstånd herr(titta i papperen) Nordin!
Jag begrep ingenting. Får jag förklara då tack, svarade jag irriterat.
Jag har farit hem till Sverige då och då, senast i december, och nu säger jag till er att jag kommit hit den 6 januari och det kan inte alls betraktas som sen ankomst över huvud taget!
Men innan var ni här som turist! herr (titta I pappren) Nordin!
Jag är fortfarande här som turist! Svarade jag. Det är väl ganska vanligt att man inte ansöker om uppehållstillstånd om man stannar kortare tid än ett halvår, menar ni att jag gjort något olagligt eller?
Nej, varför då? Svarade han blixtsnabbt.
Ja, jag känner mig som en kriminell med era "konstateranden" och antaganden.
Är ni kriminell herr (titta i pappren) Nordin? Har ni dödat någon människa?
Nej det är just det jag säger! Jag har fanimej inte gjort ett enda jävla fel men ändå behandlar ni mig som kriminell!
Det gör jag inte alls! Han slog ifrån sig och slängde med hästsvansen. Jag konstaterar att det finns luckor i er beskrivning av er vistelse här som jag förstår har pågått sedan i mars 1997, här pratar vi fakta!! Allt annat kan ni lämna hemma! Förstått!! Men…försökte jag… Var bor ni någonstans förresten?! Avbröt han.
Hos min flickvän...
Vad gör hon? Vilken nivå befinner hon sig på? Adress tack!! Han var beredd med pennan.
Ja hon är nyutexaminerad och utan jobb... Här har hon skrivit ett brev som talar om att jag bor med henne…med adress... Nivå?? Vadå? Jag förstod ingenting. Vi bor på tredje våningen tänkte jag, kan det vara det han vill veta?
Utbildningsivå! Skrek machosnuten.
Ja, vore det inte bättre om hon kunde få komma in och tala för sig själv, dessutom pratar jag ingen vidare franska, det vore lättare... Varför då!? Förstår vi inte varandra herr (titta i pappren) Nordin. Ni kan tala engelska om ni vill, basunerade han ut med en överlägsen min som deklarerade att jag vid det här laget betraktades som avskum.
Jag växlade blixtsnabbt om till Engelska och förklarade med så många krångliga uttryck som möjligt att jag fanimej inte var i Frankrike för att få några löjliga bidrag som jag lika gärna kunde få i Sverige. Och om inte det skulle vara trovärdigt så hade jag väl nästan hundra tusen på banken, vill du kolla?! Jag har precis sålt en bostadsrätt för att flytta hit! Jag är här för att söka arbete och bo här med min flickvän, är det så vansinnigt svårt att förstå! Om jag kom hit I mars eller till jul vad fan spelar det för jävla roll, när man har en timmes bilväg till Luxemburg, Tyskland eller Belgien. Jag skulle kunna leva här som turist resten av mitt jävla liv om jag ville, det är ju bara att åka till Ikea och handla i Tyskland var tredje månad, som om det skulle vara så jävla svårt. Dessutom, om du vill ha en rigorös kontroll över hur jag har kommit in I Frankrike och vid vilken gräns, kan du väl tala om för dina kompisar I tullen att dom kan använda sina stämplar till det dom är avsedda för, som för övrigt är brukligt att man gör i resten av världen, men den franska tullen är ju aldrig ens bemannad,så det blir nog lite svårt. Dessutom har jag hört att mellan medlemsstaterna i Europeiska unionen har gränskontrollerna upphört, vore det då inte på tiden att det här synnerligen fåniga och föråldrade systemet med uppehållstillstånd inom EU också försvinner, när det ändå inte går att kontrollera vem som kommer in och när... lägg av nu och lek Gestapo och ge mig ett uppehållstillstånd innan jag ringer TV. (Här hade jag velat ha applåder från publiken)
Han verkade inte begripa mer än vart fjärde ord jag sa, och det var nog tur för mig.
Dock verkade han begripa att jag hade viss bildningsnivå och inte lät mig förolämpas av en skitig landsortspolis, skrivbordspolis dessutom hur macho han än var... Jävla typ!
Han ändrade attityd, kom plötsligt ihåg mitt namn, började tala tydligare, och till slut sa han att min franska var utmärkt... Ja, jag hade kanske inte lärt mig att bråka med myndigheter än men det kommer säkert sade jag än en gång på engelska. Hur som helst fick jag slutligen något slags papper som sa att jag får vara kvar en månad till och efter det skulle nog det förbannade uppehållstillståndet komma på posten.
Machosnubben signerade papperet med en signatur stor som ett vykort och som liknade en pricktavla med svans.
Isa tolkade sedermera hans signatur och kom fram till att han var en person som trodde han befann sig i världens centrum och dessutom förmodligen var våldsam, den mest bisarra signatur hon någonsin sett, påstod hon. Jag tillade att han verkade finna stort nöje i att förnedra och förolämpa sina medmänniskor och att han antagligen var nazist.
När jag äntligen kom ut visade det sig att Isa frågat damen vid disken varför hon inte fick följa med in... Hon möttes med avsky och fick några tjusiga ramsor skällsord efter sig och fick mellan ramsorna veta att det i det närmaste var otroligt hur man kunde fråga så dumt. Men kanske behöver han hjälp, försökte Isa. Kanske förstår han inte frågorna... Då hade dvärgkvinnan svarat ”Ja men vad i hela friden det finns ju papper och penna! Han kan väl rita... då. Det ska väl inte vara så himla svårt! Eller?!" Isa började nästan gråta.
Jag fick aldrig något uppehållstillstånd i Frankrike. Vi flyttade till Sverige ett år senare.
Jag vistades illegalt i Frankrike större delen av 1998 beroende på de Franska myndigheternas strul.
Till att börja med kom vi i tid, Vi fick sedan vänta i omkring 20 minuter tillsammans med andra nervösa invandrare... Vi såg dvärgkvinnan tulta förbi och kände en stark motvilja till hela situationen.
Jag blev kallad av någon som mest såg ut som en blandning av MC-snubbe och instruktör för bergsbestigare, komplett med skinnväst, kängor och hästsvans men utan uniform.
Isa blev genast tillsagd att vänta på sin plats, inte vänligt och utan förklaring...
Jag följde ensam människan in i ett mycket trångt rum. Jag blev hänvisad till en obekväm plats nära skrivbordet.
Sedan började "förhöret".
Frågor haglade på snabb polisfranska. "Varför är ni här? herr (tittar i pappren) Nordin"
För att få ett uppehållstillstånd, svarade jag sanningsenligt på så bra franska jag kunde.
Varför vill ni ha uppehållstillstånd? För att få bidrag?
Ehh, nej, för att det vore väl bra med ett uppeh... Vore bra?! avbröt han. Varför?
Ja, jag har fått klart för mig att man måste ha ett uppehållstillstånd för att få ett fast jobb och för att få ett uppehållstillstånd måste man ha fast jobb, förklarade jag uppgivet. Försök inte göra er lustig! Genmälde machopolisen.
Nej inte alls, svarade jag, men jag har bestämt mig för att börja med uppehållstillståndet!
Pass! Svarade polismannen. Jaha då ska vi se, svarade jag. Pass! Hans utsträckta hand vibrerade uppfordrande mot bordsskivan.
Ja, jag har det här I min påse... vänta lite...
Här väntar vi inte! Hojtade han tillbaka. Jag beslöt att inte försöka med några tricks, så skulle det nog gå fortare. Här har jag pass, id-kort, papper från Arbetsförmedlingen både den svenska och franska. Intyg om sjukförsäkringar... etc..
Pass!! Svarade polisen som uppenbarligen fått sin utbildning i helvetet.
Jag gav honom passet. Han såg på mig som om passet var en illa gjord förfalskning. Han vände och vred på mitt fina svenska pass. När kom ni hit till Frankrike första gången herr (titta i pappren) Nordin?
Det beror på svarade jag... Beror på!!! vaddå! Han såg alldeles galen ut.
FÖRSTA gången var 1991 men 1997 i mars... hur menar ni?
Jag menar ingenting, jag konstaterar att ni är sen med er ansökan om uppehållstillstånd herr(titta i papperen) Nordin!
Jag begrep ingenting. Får jag förklara då tack, svarade jag irriterat.
Jag har farit hem till Sverige då och då, senast i december, och nu säger jag till er att jag kommit hit den 6 januari och det kan inte alls betraktas som sen ankomst över huvud taget!
Men innan var ni här som turist! herr (titta I pappren) Nordin!
Jag är fortfarande här som turist! Svarade jag. Det är väl ganska vanligt att man inte ansöker om uppehållstillstånd om man stannar kortare tid än ett halvår, menar ni att jag gjort något olagligt eller?
Nej, varför då? Svarade han blixtsnabbt.
Ja, jag känner mig som en kriminell med era "konstateranden" och antaganden.
Är ni kriminell herr (titta i pappren) Nordin? Har ni dödat någon människa?
Nej det är just det jag säger! Jag har fanimej inte gjort ett enda jävla fel men ändå behandlar ni mig som kriminell!
Det gör jag inte alls! Han slog ifrån sig och slängde med hästsvansen. Jag konstaterar att det finns luckor i er beskrivning av er vistelse här som jag förstår har pågått sedan i mars 1997, här pratar vi fakta!! Allt annat kan ni lämna hemma! Förstått!! Men…försökte jag… Var bor ni någonstans förresten?! Avbröt han.
Hos min flickvän...
Vad gör hon? Vilken nivå befinner hon sig på? Adress tack!! Han var beredd med pennan.
Ja hon är nyutexaminerad och utan jobb... Här har hon skrivit ett brev som talar om att jag bor med henne…med adress... Nivå?? Vadå? Jag förstod ingenting. Vi bor på tredje våningen tänkte jag, kan det vara det han vill veta?
Utbildningsivå! Skrek machosnuten.
Ja, vore det inte bättre om hon kunde få komma in och tala för sig själv, dessutom pratar jag ingen vidare franska, det vore lättare... Varför då!? Förstår vi inte varandra herr (titta i pappren) Nordin. Ni kan tala engelska om ni vill, basunerade han ut med en överlägsen min som deklarerade att jag vid det här laget betraktades som avskum.
Jag växlade blixtsnabbt om till Engelska och förklarade med så många krångliga uttryck som möjligt att jag fanimej inte var i Frankrike för att få några löjliga bidrag som jag lika gärna kunde få i Sverige. Och om inte det skulle vara trovärdigt så hade jag väl nästan hundra tusen på banken, vill du kolla?! Jag har precis sålt en bostadsrätt för att flytta hit! Jag är här för att söka arbete och bo här med min flickvän, är det så vansinnigt svårt att förstå! Om jag kom hit I mars eller till jul vad fan spelar det för jävla roll, när man har en timmes bilväg till Luxemburg, Tyskland eller Belgien. Jag skulle kunna leva här som turist resten av mitt jävla liv om jag ville, det är ju bara att åka till Ikea och handla i Tyskland var tredje månad, som om det skulle vara så jävla svårt. Dessutom, om du vill ha en rigorös kontroll över hur jag har kommit in I Frankrike och vid vilken gräns, kan du väl tala om för dina kompisar I tullen att dom kan använda sina stämplar till det dom är avsedda för, som för övrigt är brukligt att man gör i resten av världen, men den franska tullen är ju aldrig ens bemannad,så det blir nog lite svårt. Dessutom har jag hört att mellan medlemsstaterna i Europeiska unionen har gränskontrollerna upphört, vore det då inte på tiden att det här synnerligen fåniga och föråldrade systemet med uppehållstillstånd inom EU också försvinner, när det ändå inte går att kontrollera vem som kommer in och när... lägg av nu och lek Gestapo och ge mig ett uppehållstillstånd innan jag ringer TV. (Här hade jag velat ha applåder från publiken)
Han verkade inte begripa mer än vart fjärde ord jag sa, och det var nog tur för mig.
Dock verkade han begripa att jag hade viss bildningsnivå och inte lät mig förolämpas av en skitig landsortspolis, skrivbordspolis dessutom hur macho han än var... Jävla typ!
Han ändrade attityd, kom plötsligt ihåg mitt namn, började tala tydligare, och till slut sa han att min franska var utmärkt... Ja, jag hade kanske inte lärt mig att bråka med myndigheter än men det kommer säkert sade jag än en gång på engelska. Hur som helst fick jag slutligen något slags papper som sa att jag får vara kvar en månad till och efter det skulle nog det förbannade uppehållstillståndet komma på posten.
Machosnubben signerade papperet med en signatur stor som ett vykort och som liknade en pricktavla med svans.
Isa tolkade sedermera hans signatur och kom fram till att han var en person som trodde han befann sig i världens centrum och dessutom förmodligen var våldsam, den mest bisarra signatur hon någonsin sett, påstod hon. Jag tillade att han verkade finna stort nöje i att förnedra och förolämpa sina medmänniskor och att han antagligen var nazist.
När jag äntligen kom ut visade det sig att Isa frågat damen vid disken varför hon inte fick följa med in... Hon möttes med avsky och fick några tjusiga ramsor skällsord efter sig och fick mellan ramsorna veta att det i det närmaste var otroligt hur man kunde fråga så dumt. Men kanske behöver han hjälp, försökte Isa. Kanske förstår han inte frågorna... Då hade dvärgkvinnan svarat ”Ja men vad i hela friden det finns ju papper och penna! Han kan väl rita... då. Det ska väl inte vara så himla svårt! Eller?!" Isa började nästan gråta.
Jag fick aldrig något uppehållstillstånd i Frankrike. Vi flyttade till Sverige ett år senare.
Jag vistades illegalt i Frankrike större delen av 1998 beroende på de Franska myndigheternas strul.
17 juni 2005
Sommarläsning: JRE försöker få ett uppehållstillstånd i Frankrike - Del 1
Nu är det dags för semester... Då passar jag på att bjuda på en gammal skröna, en favorit i repris för Klas som var den ursprunglige mottagaren.
1997-99 bodde vi i Frankrike, i Isas hemstad Nancy. När mitt turistvisum gick ut skulle jag skaffa mig någon form av uppehållstillstånd. Men eftersom jag formellt sett var arbetslös så skulle det bli knepigt. Vi försökte då att fixa tillståndet bakvägen genom att söka några mystiska bidrag som möjligen skulle få in mig i det franska systemet och göra uppehållstillståndet till en simpel formalitet. Vi var alltså tvungna att ge oss in i den franska byråkratin som får den svenska dito att likna en fruktstund på lekis. Sverige var färsk EU-medlem och de franska myndigheterna hade nästan manngrannt missat sveriges inträde i unionen. Eftersom ett turistvisum i princip förnyas varje gång man lämnar landet tyckte vi inte att det var någon stor grej, Nancy är dessutom något av en gränsstad där man är van vid den här sortens problematik. Men oj vad vi bedrog oss!
Vi spolar tillbaka till början av januari 1998.
Isa kom en dag till insikt om att vi kunde få något slags bidrag, eftersom vi levde tillsammans och ingen av oss formellt sett hade en anställning... Vi begav oss därför till Rådhuset för att fråga hur det gick till...
-Man går till CAF (socialkontoret) och hämtar blanketter, fyller i dom, och sedan väntar man, sa damen.
Att jag var Svensk... nä... det gör nog inget, EU vet ni... Men skaffa ett personbevis från Sverige för säkerhets skull så blir det nog bra, tyckte hon.
Sagt och gjort, vi begav oss till CAF. Där var det kö i två timmar och fullt av konstiga typer med tatueringar och dålig andedräkt. Tillslut blev vi inropade till ett bås för att förklara vårt problem för en sekreterare...
Hon var gammal och hygglig och gick igenom våra papper på fem minuter och konstaterade snabbt att det inte var något hinder att jag var Svensk -Vi var ju alla en stor familj nuförtiden, sa hon, men jag var tvungen att deklarera hur mycket jag tjänat 1996 och skaffa ett bevis för att jag bor hos Isa först. Sedan skulle resten ordna sig, sa hon.
Var får man detta bevis någonstans? Frågade vi. "Hos La Prefecture"(Länstyrelsen).
Vad trevligt! Tack!
Det tog oss en halv dag att hitta La Prefecture, som var väl gömt inne I rådhusets virrvarr av korridorer och många dörrar. Väl där fick vi veta att de stängt för dagen, men att vi var välkomna imorgon. Då var det också väldigt viktigt att vi tog rätt nummerlapp, de är röda. De blå är något annat, fick vi veta.
Nästa dag...
Pigga och glada ramlade vi in hos La Prefecture...
Det var mer att likna vid en polisstation. Vi blev raskt påflugna av en kvinna i plysch som frågade oss vad vi ville, med ett tonfall som om vi vore kriminella.
Vi talade om att vi befann oss någonstans mitt i karusellen och att vi ville ha det här beviset som talar om att jag officiellt bor hos Isa I Nancy. Har du uppehållstillstånd? Svarade plyschkvinnan.
Nä, jag har ju just kommit hit, ljög jag. För att få det här beviset måste du ju självklart ha ett uppehållstillstånd! Hon himlade med ögonen. Men EU! Rådhuset sa... CAF, det skulle inte vara något problem... stammade jag fram. Ha!...Dom vet ju ingenting om sånt fattar du väl! Ett permanent uppehållstillstånd får man ju inte hur som helst! Vad ska du med det till förresten? Dundrade plyschkvinnan. Isa förklarade varför. Min franska var inte tillräcklig för att detaljbråka med avancerad fransk länstyrelse.
Ja men det går ju inte... Här kan han ju inte stanna hursomhelst i tio år! Det fladdrade i plyschen.
Hör här, sa jag. Om jag inte vill stanna här i tio år, utan endast vill ha det här beviset som talar om att Isa har en person boende hos sig så går inte det, är det det du försöker förklara?
Inte om du tänkt stanna i tio år i allafall!
Vi gav upp! Uppgivet frågade Isa var jag kunde få ett uppehållstillstånd. Inte här! Skrek pyschkvinnan.
Det är hos Polisen man får sånt! Vi bestämde oss för att fråga hos polisen istället för att stå där och stampa. Vi var alldeles röda om kinderna när vi kom ut på gatan igen.
Hos Polisen
Oj vad mycket folk det var hos lagen. Vi fick stå i kö tillsammans med tre araber, en nervös kines och ett antal illa klädda östeuropeiska tanter. När jag såg att kvinnan bakom disken var dvärg sa jag till Isa, -Nu kommer säkert regissören fram och bryter snart, för det här kan bara inte vara på riktigt! Isa som dessutom är rädd för dvärgar. Hon blev knivhotad av en dvärg för att hon skrattade högt på gatan en gång. Det hade tagit en stund för henne att övertyga dvärgen att det inte var honom hon skrattade åt, men det är en annan historia.
Hur det nu var så blev det till sist vår tur. Isa höll sig krampaktigt i våra papper och bad tyst att dvärgkvinnan inte skulle dra kniv. Vi förklarade vårt ärende och dvärgkvinnan svarade.
–Ja, det blir inte lätt! Varför vill du vara här?! Ja... Jag vill det, räcker inte det? Svarade jag oskyldigt. Pass! Papper! halvskrek damen med en utsträckt hand. Jag lämnade snabbt över min mapp. Vänta därborta, jag ropar, sa hon och pekade upp i taket... Ja tack.
Nordin!!! För att få uppehållstillstånd skriver din arbetsgivare under här, här och här, sen får vi se…
Ja... men som jag förklarade så har jag ju ingen fast anställning, jag frilansar, påpekade jag försiktigt. Varför kommer du hit då?!" skrek dvärgdamen. För att jag vill ha ett papper som talar om att jag bor tillfälligt hos Isa här bredvid mig, svarade jag aningen irriterat. Det kan du ju inte få här! Dundrade den lilla.
Du får gå till La Prefecture först! Nästa! Sedan lämnade hon mig med blicken.
Hallå där! Jag kommer från La Prefecture och plyschkvinnan där skickade mig hit!
-Varför sa du inte det då?! Sa dvärgkvinnan och såg på mig som om jag vore efterbliven.
Ja... he he...förlåt, kröp jag. Hur gör vi nu då?
Ja, hursomhelst, har du inget jobb så får du inte stanna! Ja men, jag är Svensk, som ni redan sett i mitt pass, och Sverige är som ni säkert känner till medlem i EU sedan första januari 1995... Va? EU? Varför sa du inte det med en gång!?
Ja du, bra fråga. Svarade jag med trött min. Vänta! Sedan ringde hon till La Prefecture och frågade vad hon skulle göra med mig och ondgjorde sig för polaren i luren "Folk blir bara värre och värre, snart vet jag inte vad vi ska göra med allt pack som kommer hit!" Det var ju uppmuntrande. JaJaJaJa, sa damen. Du får väl bestämma tid för ett möte med… och så skrapade hon ihop något oläsligt på en lapp och skickade upp på disken utan att titta på mig... Bestämma tid? Jaha, det står 23 januari 09:30 här. Det verkar som det redan är bestämt sa jag. Jag fick ingen kommentar. Har du inget jobb så går det inte! Så är det bara! Nu var vi arga, både dvärgkvinnan och jag. Men säg mig, försökte jag, hur bär man sig åt om man har pengar och inte behöver jobba? Får man inte vara här då? Nu var jag allt bra listig tänkte jag... Va! Skrek hon. Driver du med mig?! Varför sa du inte det med en gång! Någonstans där kände jag att det fick räcka. Ja tack då, ni verkar ju inte ha koll på någonting, vi kommer tillbaka den 23 tack...
1997-99 bodde vi i Frankrike, i Isas hemstad Nancy. När mitt turistvisum gick ut skulle jag skaffa mig någon form av uppehållstillstånd. Men eftersom jag formellt sett var arbetslös så skulle det bli knepigt. Vi försökte då att fixa tillståndet bakvägen genom att söka några mystiska bidrag som möjligen skulle få in mig i det franska systemet och göra uppehållstillståndet till en simpel formalitet. Vi var alltså tvungna att ge oss in i den franska byråkratin som får den svenska dito att likna en fruktstund på lekis. Sverige var färsk EU-medlem och de franska myndigheterna hade nästan manngrannt missat sveriges inträde i unionen. Eftersom ett turistvisum i princip förnyas varje gång man lämnar landet tyckte vi inte att det var någon stor grej, Nancy är dessutom något av en gränsstad där man är van vid den här sortens problematik. Men oj vad vi bedrog oss!
Vi spolar tillbaka till början av januari 1998.
Isa kom en dag till insikt om att vi kunde få något slags bidrag, eftersom vi levde tillsammans och ingen av oss formellt sett hade en anställning... Vi begav oss därför till Rådhuset för att fråga hur det gick till...
-Man går till CAF (socialkontoret) och hämtar blanketter, fyller i dom, och sedan väntar man, sa damen.
Att jag var Svensk... nä... det gör nog inget, EU vet ni... Men skaffa ett personbevis från Sverige för säkerhets skull så blir det nog bra, tyckte hon.
Sagt och gjort, vi begav oss till CAF. Där var det kö i två timmar och fullt av konstiga typer med tatueringar och dålig andedräkt. Tillslut blev vi inropade till ett bås för att förklara vårt problem för en sekreterare...
Hon var gammal och hygglig och gick igenom våra papper på fem minuter och konstaterade snabbt att det inte var något hinder att jag var Svensk -Vi var ju alla en stor familj nuförtiden, sa hon, men jag var tvungen att deklarera hur mycket jag tjänat 1996 och skaffa ett bevis för att jag bor hos Isa först. Sedan skulle resten ordna sig, sa hon.
Var får man detta bevis någonstans? Frågade vi. "Hos La Prefecture"(Länstyrelsen).
Vad trevligt! Tack!
Det tog oss en halv dag att hitta La Prefecture, som var väl gömt inne I rådhusets virrvarr av korridorer och många dörrar. Väl där fick vi veta att de stängt för dagen, men att vi var välkomna imorgon. Då var det också väldigt viktigt att vi tog rätt nummerlapp, de är röda. De blå är något annat, fick vi veta.
Nästa dag...
Pigga och glada ramlade vi in hos La Prefecture...
Det var mer att likna vid en polisstation. Vi blev raskt påflugna av en kvinna i plysch som frågade oss vad vi ville, med ett tonfall som om vi vore kriminella.
Vi talade om att vi befann oss någonstans mitt i karusellen och att vi ville ha det här beviset som talar om att jag officiellt bor hos Isa I Nancy. Har du uppehållstillstånd? Svarade plyschkvinnan.
Nä, jag har ju just kommit hit, ljög jag. För att få det här beviset måste du ju självklart ha ett uppehållstillstånd! Hon himlade med ögonen. Men EU! Rådhuset sa... CAF, det skulle inte vara något problem... stammade jag fram. Ha!...Dom vet ju ingenting om sånt fattar du väl! Ett permanent uppehållstillstånd får man ju inte hur som helst! Vad ska du med det till förresten? Dundrade plyschkvinnan. Isa förklarade varför. Min franska var inte tillräcklig för att detaljbråka med avancerad fransk länstyrelse.
Ja men det går ju inte... Här kan han ju inte stanna hursomhelst i tio år! Det fladdrade i plyschen.
Hör här, sa jag. Om jag inte vill stanna här i tio år, utan endast vill ha det här beviset som talar om att Isa har en person boende hos sig så går inte det, är det det du försöker förklara?
Inte om du tänkt stanna i tio år i allafall!
Vi gav upp! Uppgivet frågade Isa var jag kunde få ett uppehållstillstånd. Inte här! Skrek pyschkvinnan.
Det är hos Polisen man får sånt! Vi bestämde oss för att fråga hos polisen istället för att stå där och stampa. Vi var alldeles röda om kinderna när vi kom ut på gatan igen.
Hos Polisen
Oj vad mycket folk det var hos lagen. Vi fick stå i kö tillsammans med tre araber, en nervös kines och ett antal illa klädda östeuropeiska tanter. När jag såg att kvinnan bakom disken var dvärg sa jag till Isa, -Nu kommer säkert regissören fram och bryter snart, för det här kan bara inte vara på riktigt! Isa som dessutom är rädd för dvärgar. Hon blev knivhotad av en dvärg för att hon skrattade högt på gatan en gång. Det hade tagit en stund för henne att övertyga dvärgen att det inte var honom hon skrattade åt, men det är en annan historia.
Hur det nu var så blev det till sist vår tur. Isa höll sig krampaktigt i våra papper och bad tyst att dvärgkvinnan inte skulle dra kniv. Vi förklarade vårt ärende och dvärgkvinnan svarade.
–Ja, det blir inte lätt! Varför vill du vara här?! Ja... Jag vill det, räcker inte det? Svarade jag oskyldigt. Pass! Papper! halvskrek damen med en utsträckt hand. Jag lämnade snabbt över min mapp. Vänta därborta, jag ropar, sa hon och pekade upp i taket... Ja tack.
Nordin!!! För att få uppehållstillstånd skriver din arbetsgivare under här, här och här, sen får vi se…
Ja... men som jag förklarade så har jag ju ingen fast anställning, jag frilansar, påpekade jag försiktigt. Varför kommer du hit då?!" skrek dvärgdamen. För att jag vill ha ett papper som talar om att jag bor tillfälligt hos Isa här bredvid mig, svarade jag aningen irriterat. Det kan du ju inte få här! Dundrade den lilla.
Du får gå till La Prefecture först! Nästa! Sedan lämnade hon mig med blicken.
Hallå där! Jag kommer från La Prefecture och plyschkvinnan där skickade mig hit!
-Varför sa du inte det då?! Sa dvärgkvinnan och såg på mig som om jag vore efterbliven.
Ja... he he...förlåt, kröp jag. Hur gör vi nu då?
Ja, hursomhelst, har du inget jobb så får du inte stanna! Ja men, jag är Svensk, som ni redan sett i mitt pass, och Sverige är som ni säkert känner till medlem i EU sedan första januari 1995... Va? EU? Varför sa du inte det med en gång!?
Ja du, bra fråga. Svarade jag med trött min. Vänta! Sedan ringde hon till La Prefecture och frågade vad hon skulle göra med mig och ondgjorde sig för polaren i luren "Folk blir bara värre och värre, snart vet jag inte vad vi ska göra med allt pack som kommer hit!" Det var ju uppmuntrande. JaJaJaJa, sa damen. Du får väl bestämma tid för ett möte med… och så skrapade hon ihop något oläsligt på en lapp och skickade upp på disken utan att titta på mig... Bestämma tid? Jaha, det står 23 januari 09:30 här. Det verkar som det redan är bestämt sa jag. Jag fick ingen kommentar. Har du inget jobb så går det inte! Så är det bara! Nu var vi arga, både dvärgkvinnan och jag. Men säg mig, försökte jag, hur bär man sig åt om man har pengar och inte behöver jobba? Får man inte vara här då? Nu var jag allt bra listig tänkte jag... Va! Skrek hon. Driver du med mig?! Varför sa du inte det med en gång! Någonstans där kände jag att det fick räcka. Ja tack då, ni verkar ju inte ha koll på någonting, vi kommer tillbaka den 23 tack...
06 juni 2005
Konstiga skyltar
På St:Eriksplans tunnelbanestation har de satt upp skyltar med följande förmaning vid utgången: "Passera spärren gående". Jag funderade en stund och undrade om de möjligen haft problem med cyklister, bilar eller möjligen flygande resenärer? "Sluta flaxa! jag ser inte din biljett!"
Konstigt, jag måste nog fråga nästa gång jag passerar där. "Jorå! härom dagen kom ett helt gäng bingo-pensionärer som envisades med att åla sig igenom spärren. Sen var det fyra tokiga reklamare i go-cart som skulle till Alvik...för att inte tala om alla som försöker ta sig igenom till häst" Tanken svindlar!
Konstigt, jag måste nog fråga nästa gång jag passerar där. "Jorå! härom dagen kom ett helt gäng bingo-pensionärer som envisades med att åla sig igenom spärren. Sen var det fyra tokiga reklamare i go-cart som skulle till Alvik...för att inte tala om alla som försöker ta sig igenom till häst" Tanken svindlar!
Prisa Herren!
Vi blev lite oroliga när vi såg den här menyn i ett av mattälten i Kungsan.
Behöver vi oroa oss för en religiös sydstatsinvasion?
För att vara på den säkra sidan tog vi cajunriset, både Isa och jag.
Nationaldagen
Nationaldagen sammanföll med sista dagen av "restaurangveckan" i Kungsträdgården. Nästa år hoppas jag de förlägger tillställningar av den här typen till Gärdet istället. Kungsan klarar inte ett år till av papptallrikar dränkta i thailändsk jordnötssås, framskvalpade av en överförfriskad förort som tydligen gör vad som helst för att få bälja öl. Allt medan ny-folkliga Raymond & Maria försöker göra sig hörda från scenen. Kan man inte kravmärka de här "folkfesterna" så man åtminstone kan få lite frigång och kanske en egen sittpinne?
04 juni 2005
Helgpyssel
Idag har vi varit hemma och pysslat, putsat och fejat eftersom vädret var lite slabbigt.
När man är hemma och pysslar lyssnar man gärna på musik.
Idag bestämde vi oss för att undersöka några nya plator.
Vi började med Coldplays efterlängtade och tokhypade "X&Y" till frukost.
Coldplay är Isas favoriter vid sidan av Keane.
Efter en lyssning kändes inte albumet som den braksuccé skivbolaget så desperat behöver. Här finns ingen Yellow eller In My Place. Jag skulle nog säga att resultatet är välgjort men blir ihågkommet som en typisk mellanplatta.
Låtarna är lite för svaga och soundet påminner lite väl mycket om ett bakfullt U2 på halvfart. Det maler liksom bara på utan att sätta sig. Jag lämnar dock en öppning. Pattan kan bli bättre efter ett par lyssningar men än så länge kommer jag bara ihåg singeln "Speed Of Sound". Coldplays svagaste album hittills.
Sedan åkte Oasis senaste in..."Don't Believe The Truth". Jag har alltid haft ett gott öra åt Oasis. Isa gillar dem dessvärre inte alls.
Jag tycker nog nya plattan är den bästa de gjort sedan "Morning Glory". Låtarna är lagom långa och väl sammanhållna. Det låter till exempel inte längre"I Am The Walrus" om varenda låt... Bra Oasis!
Jag hör spår av Velvet Underground och Stranglers. Avslutningsspåret Let There Be Love är briljant trots att Lennon nog skrev den låten redan 1968.
Sedan gick vi vidare med några osäkra kort.
Mariah Careys senaste "The Emancipation of Mimi"... Inte för att vi gillar henne men det kunde ju vara roligt att se om hon helt ballat ur eller om det lät som vanligt. Vi pallade tre låtar sedan kom inte Isa ihåg vad vi lyssnade på... "var det Jennifer Lopez?" Mariah Carey står upp till hakan i R n'B-träsket och verkar sitta fast ordentligt. Dessutom blir man helt förvirrad av omslaget. Mariah har verkligen gjort allt för att se ut som Beyonce, fast med större tuttar då förstås. Riktigt dåligt!
Nästa var en ny platta med Bonnie Tyler...Ooops!
Här har vi bevis och en anledning till att skivbolagen går så dåligt. Den här plattan kan rimligtvis ingen vara intresserad av att olovligen ladda ner ens!
Innehållet består av Fame Factory-versioner av gamla hits som blandas med "nytt material". Bonnie "sjunger" hela tiden på kräkgränsen. Det är precis fruktansvärt! Det svartnar för ögonen och jag sveps iväg i en underbar dröm om om Kikki Danielssons comeback.
Alkohol! Någon?
När man är hemma och pysslar lyssnar man gärna på musik.
Idag bestämde vi oss för att undersöka några nya plator.
Vi började med Coldplays efterlängtade och tokhypade "X&Y" till frukost.
Coldplay är Isas favoriter vid sidan av Keane.
Efter en lyssning kändes inte albumet som den braksuccé skivbolaget så desperat behöver. Här finns ingen Yellow eller In My Place. Jag skulle nog säga att resultatet är välgjort men blir ihågkommet som en typisk mellanplatta.
Låtarna är lite för svaga och soundet påminner lite väl mycket om ett bakfullt U2 på halvfart. Det maler liksom bara på utan att sätta sig. Jag lämnar dock en öppning. Pattan kan bli bättre efter ett par lyssningar men än så länge kommer jag bara ihåg singeln "Speed Of Sound". Coldplays svagaste album hittills.
Sedan åkte Oasis senaste in..."Don't Believe The Truth". Jag har alltid haft ett gott öra åt Oasis. Isa gillar dem dessvärre inte alls.
Jag tycker nog nya plattan är den bästa de gjort sedan "Morning Glory". Låtarna är lagom långa och väl sammanhållna. Det låter till exempel inte längre"I Am The Walrus" om varenda låt... Bra Oasis!
Jag hör spår av Velvet Underground och Stranglers. Avslutningsspåret Let There Be Love är briljant trots att Lennon nog skrev den låten redan 1968.
Sedan gick vi vidare med några osäkra kort.
Mariah Careys senaste "The Emancipation of Mimi"... Inte för att vi gillar henne men det kunde ju vara roligt att se om hon helt ballat ur eller om det lät som vanligt. Vi pallade tre låtar sedan kom inte Isa ihåg vad vi lyssnade på... "var det Jennifer Lopez?" Mariah Carey står upp till hakan i R n'B-träsket och verkar sitta fast ordentligt. Dessutom blir man helt förvirrad av omslaget. Mariah har verkligen gjort allt för att se ut som Beyonce, fast med större tuttar då förstås. Riktigt dåligt!
Nästa var en ny platta med Bonnie Tyler...Ooops!
Här har vi bevis och en anledning till att skivbolagen går så dåligt. Den här plattan kan rimligtvis ingen vara intresserad av att olovligen ladda ner ens!
Innehållet består av Fame Factory-versioner av gamla hits som blandas med "nytt material". Bonnie "sjunger" hela tiden på kräkgränsen. Det är precis fruktansvärt! Det svartnar för ögonen och jag sveps iväg i en underbar dröm om om Kikki Danielssons comeback.
Alkohol! Någon?
30 maj 2005
Barnvagnsinferno
I helgen har vi nästan uteslutande sprungit runt och tittat på barnvagnar. Alla är ju nästan likadana! Det är omöjligt att skilja agnarna från vetet! Det vore mycket lättare om det fanns åtminståne något fabrikat som stack ut eller hade någonting som de andra inte har.
Så här skulle det kunna sett ut:
Estniska Raunotekni har än en gång framställt en världsartikel:
Vi funderar givetvis på att slå till...
Hör här vad Enno Pulkka, reklamansvarig på Raunotekni har att säga om produkten:
"Raunoteknis nya vagn heter Pekkadellert och finns i två utföranden.
Den minsta, babymodellen Pekkadellert Minior har något mindre stålslagna trähjul och tillhörande visselpipa i glänsande mässing. Vagnen är en mycket stabil svarvad träkonstruktion som bygger helt på flaggskeppet Pekkadellert Junior.
Den enda skilnaden är att Pekkadellert Junior har riktiga vagnshjul för säker färd även i svår lera.
Vagnen är givetvis vinterrustad men medar och lanternor kan givetvis bekvämt skruvas av för sommarbruk.
Vagnen är helt i trä med odämpad upphängning eftersom en för mjuk gång ger bortklemade barn.
Vikten är knappa 136 kg. Pekkadellert Junior går för säkerhets skull inte att fälla ihop.
Vill man ta med sig Pekkadellert Junior på resa finns matchande seldon och betsel att köpa som tillbehör för en ringa extrakostnad.
Pekadellert - Vagnen för alla tider!"
Då hade vi ju kunnat välja bort den eftersom den inte går in i vår bil.
Så här skulle det kunna sett ut:
Estniska Raunotekni har än en gång framställt en världsartikel:
Vi funderar givetvis på att slå till...
Hör här vad Enno Pulkka, reklamansvarig på Raunotekni har att säga om produkten:
"Raunoteknis nya vagn heter Pekkadellert och finns i två utföranden.
Den minsta, babymodellen Pekkadellert Minior har något mindre stålslagna trähjul och tillhörande visselpipa i glänsande mässing. Vagnen är en mycket stabil svarvad träkonstruktion som bygger helt på flaggskeppet Pekkadellert Junior.
Den enda skilnaden är att Pekkadellert Junior har riktiga vagnshjul för säker färd även i svår lera.
Vagnen är givetvis vinterrustad men medar och lanternor kan givetvis bekvämt skruvas av för sommarbruk.
Vagnen är helt i trä med odämpad upphängning eftersom en för mjuk gång ger bortklemade barn.
Vikten är knappa 136 kg. Pekkadellert Junior går för säkerhets skull inte att fälla ihop.
Vill man ta med sig Pekkadellert Junior på resa finns matchande seldon och betsel att köpa som tillbehör för en ringa extrakostnad.
Pekadellert - Vagnen för alla tider!"
Då hade vi ju kunnat välja bort den eftersom den inte går in i vår bil.
28 maj 2005
Hagaparken 15 maj 2005
Jag har snöat in lite på kamerans episka panoramafunktion.
Resultatet kan bli förbluffande bra om man inte får får total hybris och försöker sig på att få med lite för mycket av det goda. Den här bilden är ett bra exempel på det. Den är sammansatt av sex bilder och blir därför ganska förvriden. Jag borde nöjt mig med tre bilder. Men vad gör det? Det var en fin dag, även förvriden.
26 maj 2005
Griniga gamla gubbar
Nu har jag tittat på TV igen...
SVT inledde i kväll en serie om griniga gamla gubbar, det vill säga män som tröttnat på dagens ungdoms liv och vanor samt företeelser i samhället i stort. I programmet medverkade gamla bekanta som Bob Geldof och Rick Wakeman plus en massa andra brittiska "gubbar" i 50-60 års åldern. Den gemensamma nämnaren var att de alla antingen hade spelat lite gitarr eller rökt en massa hash på 60-talet. Och att de nu fått en möjlighet att ondgöra sig över alla saker de inte förstår i samtiden. Piercing, tatueringar, hip-hop, mobiltelefoner etc.
När de var unga fanns ju inte växthuseffekten, karensdagar, analsex och anorexi. Då räckte det med en wahwah-pedal, en feting och fred i Vietnam för att total lycka skulle uppstå, liksom av sig självt. Swish, boomerang! Groovy!
Jag håller nog på att bli en grinig gammal gubbe för jag satt i soffan och sade amen mest hela tiden när de förkunnade sitt evangelium. "Jag vill inte se en till illasittande stringtrosa sticka upp där bak på tjejen i tunnelbanan." "Killar över trettio med hästsvans borde få ett ultimatum: Att antingen klippa sig eller bli halshuggna på Tower Hill.""Det har inte gjorts en riktigt bra låt sedan 1985..." Serien är producerad av BBC och har ett ganska kul anslag. Något liknande skulle förmodligen inte gå att göra i Sverige. Vilken halvkänd svensk skulle våga sticka ut hakan på det sättet? Kjell Bergkvist möjligen, undra om det skulle bli kul? Förmodligen inte. BBC har i alla fall lyckats med att hålla det hela på en lättsam nivå trots att det bitvis är rätt giftigt. Åtta avsnitt känns lite väl tilltaget dock.
Efter det griniga gubbprogrammet slog Isa över till Kanal5 och då hamnade vi i något något jag aldrig sett förut, Dolce Vita med Robinson-Emma som ciceron eller vad man skall kalla henne. Jag tänkte: felrekrytering, men fick nästan omedelbart skrattet i halsen...
Programmet handlade om kändisar och det glamorösa liv kändisar lever.
Den här gången var det Big Brother-Lindas tur att visa sig på styva linan...
Efter en stund börjar de krypa i mig... Stackars tjej! Vilken röra av knasigheter. Vi får följa med Linda när hon tatuerar sin favoritdörrvakts namnteckning i ljumsken (!). Vi släpas med när Linda går till sin favoritplastikkirurg för att blåsa in fett från höften i överläppen (!). Allt medan Robinson-Emma glittrar och fnittrar i bakgrunden...
Jag fasar verkligen för vad som skulle hända om Linda fick en serie på åtta program. Vad skulle hon bjuda oss på? En smaskig diarré kanske? En rotfyllning? Eller favoritavsnittet "Lindas mens kommer olämpligt". Hur det nu var så kände hennes dörrvakt inte riktigt igen sin egen namnteckning när Linda nervöst visade upp den för honom framför kameran..."Vad har du skrivit där?" Stackars Linda som verkligen gör allt för att bli älskad och omtyckt, och så fattar föremålet för hennes beundran inte vad hon gjort.
Senare i programmet kommer det fram att anledningen till hennes självspäkningsorgier i Botox och fläskläppar är en "möjlighet till provfotografering" i Playboy. Det är så man baxnar!
En mer hängiven tjej får man verkligen leta efter. Men Linda, vad händer om Playboy säger nej?
Tänk om de inte ens kommer ihåg dig? Jag ryser när jag tänker på det. Hur stora är chanserna att Playboy på allvar skulle orka bry sig om en knasig tvåbarnsmorsa som är över 30 och från Sverige. Jag tror att jag skulle ha större chans att ta hem ett OS-guld i romerska ringar!
När Linda sedan uttalar sig om skvallerpressen som "bara sprider lögner" och "förstör mitt liv" önskar jag intensivt att Emma ska kontra med "-Varför pratar du med tidningarna då? Varför tackar du ja till alla dumheter som de vill att du ska ställa upp på? Tror du till exempel det här programmet kommer att öka folks respekt för dig?" Stackars Linda...Wake up!
Vi människor skulle ha en resetknapp! "-Sorry det blev fel, vi börjar om".
SVT inledde i kväll en serie om griniga gamla gubbar, det vill säga män som tröttnat på dagens ungdoms liv och vanor samt företeelser i samhället i stort. I programmet medverkade gamla bekanta som Bob Geldof och Rick Wakeman plus en massa andra brittiska "gubbar" i 50-60 års åldern. Den gemensamma nämnaren var att de alla antingen hade spelat lite gitarr eller rökt en massa hash på 60-talet. Och att de nu fått en möjlighet att ondgöra sig över alla saker de inte förstår i samtiden. Piercing, tatueringar, hip-hop, mobiltelefoner etc.
När de var unga fanns ju inte växthuseffekten, karensdagar, analsex och anorexi. Då räckte det med en wahwah-pedal, en feting och fred i Vietnam för att total lycka skulle uppstå, liksom av sig självt. Swish, boomerang! Groovy!
Jag håller nog på att bli en grinig gammal gubbe för jag satt i soffan och sade amen mest hela tiden när de förkunnade sitt evangelium. "Jag vill inte se en till illasittande stringtrosa sticka upp där bak på tjejen i tunnelbanan." "Killar över trettio med hästsvans borde få ett ultimatum: Att antingen klippa sig eller bli halshuggna på Tower Hill.""Det har inte gjorts en riktigt bra låt sedan 1985..." Serien är producerad av BBC och har ett ganska kul anslag. Något liknande skulle förmodligen inte gå att göra i Sverige. Vilken halvkänd svensk skulle våga sticka ut hakan på det sättet? Kjell Bergkvist möjligen, undra om det skulle bli kul? Förmodligen inte. BBC har i alla fall lyckats med att hålla det hela på en lättsam nivå trots att det bitvis är rätt giftigt. Åtta avsnitt känns lite väl tilltaget dock.
Efter det griniga gubbprogrammet slog Isa över till Kanal5 och då hamnade vi i något något jag aldrig sett förut, Dolce Vita med Robinson-Emma som ciceron eller vad man skall kalla henne. Jag tänkte: felrekrytering, men fick nästan omedelbart skrattet i halsen...
Programmet handlade om kändisar och det glamorösa liv kändisar lever.
Den här gången var det Big Brother-Lindas tur att visa sig på styva linan...
Efter en stund börjar de krypa i mig... Stackars tjej! Vilken röra av knasigheter. Vi får följa med Linda när hon tatuerar sin favoritdörrvakts namnteckning i ljumsken (!). Vi släpas med när Linda går till sin favoritplastikkirurg för att blåsa in fett från höften i överläppen (!). Allt medan Robinson-Emma glittrar och fnittrar i bakgrunden...
Jag fasar verkligen för vad som skulle hända om Linda fick en serie på åtta program. Vad skulle hon bjuda oss på? En smaskig diarré kanske? En rotfyllning? Eller favoritavsnittet "Lindas mens kommer olämpligt". Hur det nu var så kände hennes dörrvakt inte riktigt igen sin egen namnteckning när Linda nervöst visade upp den för honom framför kameran..."Vad har du skrivit där?" Stackars Linda som verkligen gör allt för att bli älskad och omtyckt, och så fattar föremålet för hennes beundran inte vad hon gjort.
Senare i programmet kommer det fram att anledningen till hennes självspäkningsorgier i Botox och fläskläppar är en "möjlighet till provfotografering" i Playboy. Det är så man baxnar!
En mer hängiven tjej får man verkligen leta efter. Men Linda, vad händer om Playboy säger nej?
Tänk om de inte ens kommer ihåg dig? Jag ryser när jag tänker på det. Hur stora är chanserna att Playboy på allvar skulle orka bry sig om en knasig tvåbarnsmorsa som är över 30 och från Sverige. Jag tror att jag skulle ha större chans att ta hem ett OS-guld i romerska ringar!
När Linda sedan uttalar sig om skvallerpressen som "bara sprider lögner" och "förstör mitt liv" önskar jag intensivt att Emma ska kontra med "-Varför pratar du med tidningarna då? Varför tackar du ja till alla dumheter som de vill att du ska ställa upp på? Tror du till exempel det här programmet kommer att öka folks respekt för dig?" Stackars Linda...Wake up!
Vi människor skulle ha en resetknapp! "-Sorry det blev fel, vi börjar om".
25 maj 2005
Låg nivå på svensk kultur?
Såg ett kulturprogram på TV igår som upprörde mig lite...
Programmet hette "Sverige" och leds av en icke TV-mässig beskäftig brutta i 24 årsåldern. Bland annat fanns ett reportage om någon fantastisk ny fotograf som var väldigt inne just nu eftersom hon tydligen fått en stor utställning gjord till sin ära...eller vad man ska kalla det. Hennes utställning gick ut på att hon, fotografen alltså, låtit sig fotograferas av olika kända människor. Ehhh...Bland annat fanns ett foto som Lars Leijonborg tagit...vanlig porträttbild typ.. En annan hade Horace Engdahl tagit, på den bilden stod hon framför en bokhylla...
Ja, vahettere, Horace håller ju på med böcker, ungefär...
Och på en bild var hon givetvis utan kläder, den hade Amelia Adamo tagit..."Ja, vi diskuterade väldigt länge om vi skulle göra den eller ej" Shure! Det var säkert den första bilden hon bestämde sig för att göra!
Jag har nu tröttnat på talanglösa människor som kallar sig konstnärer bara för att de gått en massa utbildningar, när de egentligen bara vill stå utan kläder på Sergels Torg och skrika "SE PÅ MIG!"
Klä inte er egen hybris och exhibitionistiska läggning i konstens kläder... det blir så fel...och så dålig konst. Konst och musik verkar bara gå ut på att väcka anstöt nu för tiden...det är så trist!
I samma program uttryckte sig den stöddiga programledartjejen negativt om Carl Larsson... antagligen från någon sorts anarkofeministiskt perspektiv...
Inte är väl Carl Larsson särskilt intressant, inte kan man väl kalla det här för konst? Patriarkatet bla bla... Säga vad man vill om Carl Larsson, 85 år efter hans död kostar en av hans tavlor en miljon ungefär... så helt kass kan han ju inte vara.
Undrar vad den där fotografens rumpa är värd om hundra år... en flugskit i kosmos om jag får gissa...
Och så låter vi Håkan Hellström underhålla vid Polarprisutdelningen... herregud! Är alla andra sångare verkligen döda? Kommer vi låta Eilert Pilarm underhålla nästa år? Varför ska de som bestämmer över kulturen i Sverige envisas med denna flörtkulenivå på allting! Varför?
Hela inställningen till kultur tycks mig så oprofessionell, självcentrerad och talanglös att jag blir mörkrädd!Jag misstänker nästan en konspiration...Kan det vara så att det sitter en massa 40-talistgubbar (som egentligen bara vill ligga med de här unga hennafärgade "konstnärinnorna") bakom allt detta trams och som slänger fram naiva exhibitionister bara för att hela kulturvärden skall kolapsa av sin egen dumhet... Allt för att sedan påtvinga oss nazism i tvåtusen år... Jag vet inte...men känner oro.
Bara för att man vill, behöver det inte betyda att man måste till varje pris. Unga konstnärskillar framställs sällan som vimsiga lekiskluddare. De verkar alltid väldigt coola och mest ägna sig åt att göra praktiska lite futuristiska möbler och designa flashiga skivomslag... Har de tur får de kanske till och med umgås lite med de designintresserade kungabarnen. Konstnärskillar kan till exempel få ett vansinnigt prestigefullt japanskt designpris för någon idiotläcker skateboard de snitsat fram i en stilren atelje någonstans... Medan tjejerna i kultursvängen nästan verkar hänvisade till att klafsa omkring i knasiga städrockar med gummistövlar på fötterna och bete sig som sexåringar... för det kan väl ändå inte vara självvalt? Det finns för många blommiga gummistövelbrudar med knasiga plastsmycken, tiara och kletigt läppstift för att det ska vara en tillfällighet... Jag kan tänka mig att någon mediamogul tycker det är kul att plocka fram de här vilsna och kanske lite kärlekskranka tjejerna som gör skulpturer av dockkläder eller husgeråd i tyll (som inte går att använda) eller glamourösa gummistövlar med hög klack (praktiskt i båten)... bara för att de just är så vilsna och har ett uttryck som bara får en att känna "lilla gumman, kom ska vi kramas lite, du ser så ledsen ut, var det ingen som tyckte din flörtkulehund var fin?" Att sedan flörtkulehunden var stor som en sommarstuga är inte så viktigt... Spelar de sedan lite gitarr och kan skriva sitt eget namn med rättvända bokstäver kan de dessutom bli rockstjärnor.
Det är något som inte stämmer... Någon måste ha lurat i dem allt det här...
Dagens ord är "Flörtkula"
Programmet hette "Sverige" och leds av en icke TV-mässig beskäftig brutta i 24 årsåldern. Bland annat fanns ett reportage om någon fantastisk ny fotograf som var väldigt inne just nu eftersom hon tydligen fått en stor utställning gjord till sin ära...eller vad man ska kalla det. Hennes utställning gick ut på att hon, fotografen alltså, låtit sig fotograferas av olika kända människor. Ehhh...Bland annat fanns ett foto som Lars Leijonborg tagit...vanlig porträttbild typ.. En annan hade Horace Engdahl tagit, på den bilden stod hon framför en bokhylla...
Ja, vahettere, Horace håller ju på med böcker, ungefär...
Och på en bild var hon givetvis utan kläder, den hade Amelia Adamo tagit..."Ja, vi diskuterade väldigt länge om vi skulle göra den eller ej" Shure! Det var säkert den första bilden hon bestämde sig för att göra!
Jag har nu tröttnat på talanglösa människor som kallar sig konstnärer bara för att de gått en massa utbildningar, när de egentligen bara vill stå utan kläder på Sergels Torg och skrika "SE PÅ MIG!"
Klä inte er egen hybris och exhibitionistiska läggning i konstens kläder... det blir så fel...och så dålig konst. Konst och musik verkar bara gå ut på att väcka anstöt nu för tiden...det är så trist!
I samma program uttryckte sig den stöddiga programledartjejen negativt om Carl Larsson... antagligen från någon sorts anarkofeministiskt perspektiv...
Inte är väl Carl Larsson särskilt intressant, inte kan man väl kalla det här för konst? Patriarkatet bla bla... Säga vad man vill om Carl Larsson, 85 år efter hans död kostar en av hans tavlor en miljon ungefär... så helt kass kan han ju inte vara.
Undrar vad den där fotografens rumpa är värd om hundra år... en flugskit i kosmos om jag får gissa...
Och så låter vi Håkan Hellström underhålla vid Polarprisutdelningen... herregud! Är alla andra sångare verkligen döda? Kommer vi låta Eilert Pilarm underhålla nästa år? Varför ska de som bestämmer över kulturen i Sverige envisas med denna flörtkulenivå på allting! Varför?
Hela inställningen till kultur tycks mig så oprofessionell, självcentrerad och talanglös att jag blir mörkrädd!Jag misstänker nästan en konspiration...Kan det vara så att det sitter en massa 40-talistgubbar (som egentligen bara vill ligga med de här unga hennafärgade "konstnärinnorna") bakom allt detta trams och som slänger fram naiva exhibitionister bara för att hela kulturvärden skall kolapsa av sin egen dumhet... Allt för att sedan påtvinga oss nazism i tvåtusen år... Jag vet inte...men känner oro.
Bara för att man vill, behöver det inte betyda att man måste till varje pris. Unga konstnärskillar framställs sällan som vimsiga lekiskluddare. De verkar alltid väldigt coola och mest ägna sig åt att göra praktiska lite futuristiska möbler och designa flashiga skivomslag... Har de tur får de kanske till och med umgås lite med de designintresserade kungabarnen. Konstnärskillar kan till exempel få ett vansinnigt prestigefullt japanskt designpris för någon idiotläcker skateboard de snitsat fram i en stilren atelje någonstans... Medan tjejerna i kultursvängen nästan verkar hänvisade till att klafsa omkring i knasiga städrockar med gummistövlar på fötterna och bete sig som sexåringar... för det kan väl ändå inte vara självvalt? Det finns för många blommiga gummistövelbrudar med knasiga plastsmycken, tiara och kletigt läppstift för att det ska vara en tillfällighet... Jag kan tänka mig att någon mediamogul tycker det är kul att plocka fram de här vilsna och kanske lite kärlekskranka tjejerna som gör skulpturer av dockkläder eller husgeråd i tyll (som inte går att använda) eller glamourösa gummistövlar med hög klack (praktiskt i båten)... bara för att de just är så vilsna och har ett uttryck som bara får en att känna "lilla gumman, kom ska vi kramas lite, du ser så ledsen ut, var det ingen som tyckte din flörtkulehund var fin?" Att sedan flörtkulehunden var stor som en sommarstuga är inte så viktigt... Spelar de sedan lite gitarr och kan skriva sitt eget namn med rättvända bokstäver kan de dessutom bli rockstjärnor.
Det är något som inte stämmer... Någon måste ha lurat i dem allt det här...
Dagens ord är "Flörtkula"
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)