Sommarläsning: JRE försöker få ett uppehållstillstånd i Frankrike - Del 1

Nu är det dags för semester... Då passar jag på att bjuda på en gammal skröna, en favorit i repris för Klas som var den ursprunglige mottagaren.

1997-99 bodde vi i Frankrike, i Isas hemstad Nancy. När mitt turistvisum gick ut skulle jag skaffa mig någon form av uppehållstillstånd. Men eftersom jag formellt sett var arbetslös så skulle det bli knepigt. Vi försökte då att fixa tillståndet bakvägen genom att söka några mystiska bidrag som möjligen skulle få in mig i det franska systemet och göra uppehållstillståndet till en simpel formalitet. Vi var alltså tvungna att ge oss in i den franska byråkratin som får den svenska dito att likna en fruktstund på lekis. Sverige var färsk EU-medlem och de franska myndigheterna hade nästan manngrannt missat sveriges inträde i unionen. Eftersom ett turistvisum i princip förnyas varje gång man lämnar landet tyckte vi inte att det var någon stor grej, Nancy är dessutom något av en gränsstad där man är van vid den här sortens problematik. Men oj vad vi bedrog oss!

Vi spolar tillbaka till början av januari 1998.
Isa kom en dag till insikt om att vi kunde få något slags bidrag, eftersom vi levde tillsammans och ingen av oss formellt sett hade en anställning... Vi begav oss därför till Rådhuset för att fråga hur det gick till...
-Man går till CAF (socialkontoret) och hämtar blanketter, fyller i dom, och sedan väntar man, sa damen.
Att jag var Svensk... nä... det gör nog inget, EU vet ni... Men skaffa ett personbevis från Sverige för säkerhets skull så blir det nog bra, tyckte hon.

Sagt och gjort, vi begav oss till CAF. Där var det kö i två timmar och fullt av konstiga typer med tatueringar och dålig andedräkt. Tillslut blev vi inropade till ett bås för att förklara vårt problem för en sekreterare...
Hon var gammal och hygglig och gick igenom våra papper på fem minuter och konstaterade snabbt att det inte var något hinder att jag var Svensk -Vi var ju alla en stor familj nuförtiden, sa hon, men jag var tvungen att deklarera hur mycket jag tjänat 1996 och skaffa ett bevis för att jag bor hos Isa först. Sedan skulle resten ordna sig, sa hon.
Var får man detta bevis någonstans? Frågade vi. "Hos La Prefecture"(Länstyrelsen).
Vad trevligt! Tack!

Det tog oss en halv dag att hitta La Prefecture, som var väl gömt inne I rådhusets virrvarr av korridorer och många dörrar. Väl där fick vi veta att de stängt för dagen, men att vi var välkomna imorgon. Då var det också väldigt viktigt att vi tog rätt nummerlapp, de är röda. De blå är något annat, fick vi veta.

Nästa dag...
Pigga och glada ramlade vi in hos La Prefecture...
Det var mer att likna vid en polisstation. Vi blev raskt påflugna av en kvinna i plysch som frågade oss vad vi ville, med ett tonfall som om vi vore kriminella.
Vi talade om att vi befann oss någonstans mitt i karusellen och att vi ville ha det här beviset som talar om att jag officiellt bor hos Isa I Nancy. Har du uppehållstillstånd? Svarade plyschkvinnan.
Nä, jag har ju just kommit hit, ljög jag. För att få det här beviset måste du ju självklart ha ett uppehållstillstånd! Hon himlade med ögonen. Men EU! Rådhuset sa... CAF, det skulle inte vara något problem... stammade jag fram. Ha!...Dom vet ju ingenting om sånt fattar du väl! Ett permanent uppehållstillstånd får man ju inte hur som helst! Vad ska du med det till förresten? Dundrade plyschkvinnan. Isa förklarade varför. Min franska var inte tillräcklig för att detaljbråka med avancerad fransk länstyrelse.
Ja men det går ju inte... Här kan han ju inte stanna hursomhelst i tio år! Det fladdrade i plyschen.
Hör här, sa jag. Om jag inte vill stanna här i tio år, utan endast vill ha det här beviset som talar om att Isa har en person boende hos sig så går inte det, är det det du försöker förklara?
Inte om du tänkt stanna i tio år i allafall!
Vi gav upp! Uppgivet frågade Isa var jag kunde få ett uppehållstillstånd. Inte här! Skrek pyschkvinnan.
Det är hos Polisen man får sånt! Vi bestämde oss för att fråga hos polisen istället för att stå där och stampa. Vi var alldeles röda om kinderna när vi kom ut på gatan igen.

Hos Polisen
Oj vad mycket folk det var hos lagen. Vi fick stå i kö tillsammans med tre araber, en nervös kines och ett antal illa klädda östeuropeiska tanter. När jag såg att kvinnan bakom disken var dvärg sa jag till Isa, -Nu kommer säkert regissören fram och bryter snart, för det här kan bara inte vara på riktigt! Isa som dessutom är rädd för dvärgar. Hon blev knivhotad av en dvärg för att hon skrattade högt på gatan en gång. Det hade tagit en stund för henne att övertyga dvärgen att det inte var honom hon skrattade åt, men det är en annan historia.

Hur det nu var så blev det till sist vår tur. Isa höll sig krampaktigt i våra papper och bad tyst att dvärgkvinnan inte skulle dra kniv. Vi förklarade vårt ärende och dvärgkvinnan svarade.
–Ja, det blir inte lätt! Varför vill du vara här?! Ja... Jag vill det, räcker inte det? Svarade jag oskyldigt. Pass! Papper! halvskrek damen med en utsträckt hand. Jag lämnade snabbt över min mapp. Vänta därborta, jag ropar, sa hon och pekade upp i taket... Ja tack.

Nordin!!! För att få uppehållstillstånd skriver din arbetsgivare under här, här och här, sen får vi se…
Ja... men som jag förklarade så har jag ju ingen fast anställning, jag frilansar, påpekade jag försiktigt. Varför kommer du hit då?!" skrek dvärgdamen. För att jag vill ha ett papper som talar om att jag bor tillfälligt hos Isa här bredvid mig, svarade jag aningen irriterat. Det kan du ju inte få här! Dundrade den lilla.
Du får gå till La Prefecture först! Nästa! Sedan lämnade hon mig med blicken.
Hallå där! Jag kommer från La Prefecture och plyschkvinnan där skickade mig hit!
-Varför sa du inte det då?! Sa dvärgkvinnan och såg på mig som om jag vore efterbliven.
Ja... he he...förlåt, kröp jag. Hur gör vi nu då?
Ja, hursomhelst, har du inget jobb så får du inte stanna! Ja men, jag är Svensk, som ni redan sett i mitt pass, och Sverige är som ni säkert känner till medlem i EU sedan första januari 1995... Va? EU? Varför sa du inte det med en gång!?
Ja du, bra fråga. Svarade jag med trött min. Vänta! Sedan ringde hon till La Prefecture och frågade vad hon skulle göra med mig och ondgjorde sig för polaren i luren "Folk blir bara värre och värre, snart vet jag inte vad vi ska göra med allt pack som kommer hit!" Det var ju uppmuntrande. JaJaJaJa, sa damen. Du får väl bestämma tid för ett möte med… och så skrapade hon ihop något oläsligt på en lapp och skickade upp på disken utan att titta på mig... Bestämma tid? Jaha, det står 23 januari 09:30 här. Det verkar som det redan är bestämt sa jag. Jag fick ingen kommentar. Har du inget jobb så går det inte! Så är det bara! Nu var vi arga, både dvärgkvinnan och jag. Men säg mig, försökte jag, hur bär man sig åt om man har pengar och inte behöver jobba? Får man inte vara här då? Nu var jag allt bra listig tänkte jag... Va! Skrek hon. Driver du med mig?! Varför sa du inte det med en gång! Någonstans där kände jag att det fick räcka. Ja tack då, ni verkar ju inte ha koll på någonting, vi kommer tillbaka den 23 tack...