Skandiabiografen 85 år

Nu i fredags den 19 september firade Skandiabiografen stolta 85 år. Detta firades ståndsmässigt med bubbel och mingel följt av lustspelet En Stilla Flirt från 1934. Märkligt val kan tyckas. Kanske hade det varit roligare att visa Gustaf Edgrens film Närkingarna som visades den första premiärkvällen 1923. Men visst, Närkingarna skulle aldrig kunna mäta sig med Tutta Rolf i högform.

Invigningsprogrammet på Skandia 1923 omfattade förutom Närkingarna flera högtidliga inslag, bland vilka kan nämnas en radiokonsert, "framförd medelst trådlös telefoni från Svenska Radioaktiebolagets avsändarestation". En dylik konsert hade dock knappast heller imponerat på 2008 års känsliga publik. Därför har jag bestämt mig för att En Stilla Flirt trots allt var ett utmärkt val.

SF skulle kunna ha fallit för frestelsen att bara visa den fickljumma engelska komedin Happy Go Lucky som var kvällens andra film. Personligen tycker jag naturligtvis att En Stilla Flirt är betydligt roligare än de flesta filmer som anses vara roliga idag. En pangkväll således.

Ledmotivet ur filmen En Stilla Flirt av Jules Sylvain och Gösta Stevens framförs naturligtvis av Tutta Rolf, här till Nils Kyndels orkester. Inspelningen gjordes av Odeon den 11 november 1933.

Anita Page död, 98 år gammal

Den 6 september avled Anita Page, en av de sista kvarvarande filmstjärnorna från 20-talet. Anita Page föddes som Anita Pomares 1910, debuterade på film 1925 och slog igenom i filmen Our Dancing Daughters 1928 där hon spelade mot Joan Crawford. Filmen blev så populär att man gjorde två uppföljare. Our Modern Maidens (1929) och Our Blushing Brides (1930), varav den sista är något så tjusigt som en ljudfilm.
Anita Page gjorde en av huvudrollerna i den första musikalfilmen, The Broadway Melody från 1929. Hon spelade mot Buster Keaton i dennes första ljudfilm Free And Easy 1930 men också mot storheter som Clark Gable, Lon Chaney och Robert Montgomery i början av 30-talet. Hon var helt enkelt en av sin tids allra största.


Filmkarriären tog dock slut redan i mitten av trettiotalet sedan hon med tiden fått allt mindre och sämre roller. I en sen intervju avslöjade hon hur det egentligen gått till. Irving Thalberg och Louis B. Mayer på MGM hade medvetet satt stopp för hennes karriär sedan hon vägrat utföra diverse sexuella tjänster åt dem. Enligt uppgift lär stämningen på MGM stundtals ha varit väldigt hotfull. En annan som var väldigt förtjust i Anita Page var Benito Mussolini som sägs ha friat till henne brevledes ett tiotal gånger.

Anita Pages förste man var kompositören Nacio Herb Brown som skrev odödliga låtar som Singing In The Rain och Pagan Love Song tillsammans med Arthur Freed. Äktenskapet upplöstes dock redan efter nio månader sedan myndigheterna kommit på att Brown fortfarande var gift med en annan dam. 1937 gifte sig Anita till slut ordentligt med Herschel House, en stilig pilot i flottan som slutade sina dagar som amiral. De fick två döttrar. När Anita blev änka på 90-talet gick hon sparsamt tillbaka till filmens värld. Dessvärre medverkade hon främst B-skräckisar som inte har gått till historien. Hennes sista film Frankenstein Rising kommer dock sannolikt rendera en del intresse eftersom den ännu inte har haft premiär.

Lawrence Gray 110 år

Idag skulle Lawrence Gray ha fyllt 110 år. Varför inte låta honom framföra en odödlig melodi så här på sin födelsedag och allt. Jag väljer därför ett tjusigt kilpp ur MGM musikalen Spring Is Here från 1929 där Lawrence Gray får äran att framföra With A Song In My Heart skriven av Richard Rodgers och Lorenz Hart.

Lawrence Gray föddes i San Francisco den 28 juli 1898. I 20 års åldern hamnade han som så många andra i Hollywood där han kom att arbeta som attributör. Lawrence var en stilig ung man som tog sig väl ut och hamnade därför ganska snart framför kameran i stället. Lawrence Gray filmdebuterade 1925 och gjorde ett antal stumfilmer för Paramount varav Kid Boots från 1926 är den främsta. 1927 hamnade han hos MGM där han snabbt nådde stjärnstatus och huvudroller. 1927 spelade han till exempel mot Norma Shearer i After Midnight. Gray klarade övergången till ljudfilm galant, hans röst var bra och gjorde sig utmärkt för både sång och talroller. Därför placerades han snabbt i musikalfacket. Nya tider kom, intresset för musikaler försvann och Lawrence Grays karaktärstyp blev snabbt passé. Som så många andra hamnade han i b-filmsträsket. Det blev några riktigt sunkiga musikal-westerns innan han tröttnade 1936, då han gjorde sin sista film. Han drog sig tillbaka och bosatte sig sedan i sin frus hemland Mexico där han i många år arbetade som filmdistributör. Lawrence Gray dog i februari 1970, långt från rampljuset.

The Dodge Twins i Stockholm 1929!

Härom dagen satt jag och bläddrade igenom årgång 1929 av Scenen och hittade då denna bild i tidskriftens majnummer. Det är ju Beth och Betty Dodge som hade flera nummer i The March Of Time! Enligt notisen skall de tydligen ha varit engagerade av Ernst Rolf och lär ha medverkat i Rolfs sommarrevy på Chinateatern 1929.

Innan de kom till Stockholm och Rolf hade systrarna haft ett längre engagemang på Folies Bergere i Paris. Rolf anställde dem säkert sedan han sett dem i Paris och systrarna Dodge klämde alltså in en kortare engagemang i Stockholm innan de åkte hem till USA och ett kontrakt med MGM och The March Of Time som man började spela in i augusti 1929. Fantastiskt! Läs mer om The March Of Time och se systrarna Dodge i färg.

Penthouse Serenade

Här har vi en fantastisk liten melodi som har sin hemvist i en obskyr film från 1932. The Strange Love Of Molly Louvain med Ann Dvorak i en av hennes första huvudroller. Ann Dvorak kommer kanske en del ihåg från Scarface som gjordes samma år, Ann Dvoraks genombrottsår som skådespereska. Så här tjusig är hon i rollen som Molly Louvain.
Ann Dvorak förekom i ganska många filmer även tidigare. Först som barnskådis på 10-talet och åren 1929-30 syns hon i spetsen för baletten i nästan samtliga sång och dansnummer hos MGM. Vissa av numren sägs hon till och med ha koreograferat tillsammans med MGM's huskoreograf Sammy Lee.

Jag tycker det allra bästa med filmen om Molly Louvain är ledmotivet, Penthouse Serenade eller When We're Alone som den ochså kallas, skriven av Will Jason och Val Burton. Ann får dessutom tillfälle att själv framföra melodin i filmen. The Strange Love Of Molly Louvain är som titeln antyder en rätt udda historia om en kvinna som slits mellan olika, men lika dåliga män, oäkta barn och allmänt elände. De som kommer ihåg filmen gör det kanske mest för Lee Tracys fantastiskt tidstypiske och genomcyniske reporter som dyker upp halvvägs in i filmen för att hjälpa Molly upp ur gangsterträsket.

Här är ledmotivet till filmen i en utmärkt inspelning med Arden-Ohmans Orkester och sångaren Frank Luther.

Metropolis återfunnen

Den tyska tidningen Zeit Online meddelar att en komplett kopia av Fritz Langs mästerverk Metropolis från 1927 har återfunnits i Argentina. Det är Filmmuseet i Buenos-Aires som hittat kopian i sitt arkiv. Den upphittade kopian är ett 16mm reduktionsnegativ och sägs vara i hyggligt skick och avsevärt längre än alla andra kända kopior av filmen. Det rör sig alltså sannolikt om en kopia av originalversionen av filmen, som den såg ut vid urpremiären på Ufa Palast am Zoo i Berlin i januari 1927.

Redan i augusti 1927 kortades den tre och en halv timme långa filmen ned med nästan en timme, för att sedan kortas ned med ytterligare en halvtimme för utländsk distribution. De utländska kopiorna klipptes sedan oftast om av de lokala filmbolagen, inte sällan till oigenkännlighet. Ibland försökte man helt enkelt klippa bort karaktärer och sidospår som ansågs mindre viktiga för historien enbart för att få upp tempot. Det är exempelvis känt att Fritz Rasps rollfigur Slim i Metropolis gick detta öde till mötes i en av de första klippningarna av filmen. Den här metoden medförde naturligtvis att en del viktiga scener klipptes bort för att "fel person" var med eller befann sig på "fel ställe". Detta är den huvudsakliga anledningen till att vissa närmast fragmentariska sidospår i Metropolis är mer eller mindre obegripliga.

Den version som restaurerades av FW Murnau Stiftung och gavs ut på DVD av Kino 2002 är 118 minuter lång och var tills härom dagen den mest kompletta versionen av filmen. Den version som hittats i Argentina och som pressvisats i Berlin uppges vara " över 210 minuter" men skall samtidigt endast innehålla "nästan en halvtimme" hittills okända scener. Det råder således en viss förvirring kring hur komplett den Argentinska kopian egentligen är. En fantastisk upptäkt är det lika fullt.

Flickan I Frack

Igår såg jag en tjusig svensk stumfilm som nyligen restaurerats av SFI. Flickan I Frack från 1926, regisserad av Karin Swanström. Swanström regisserade endast fyra filmer 1923-26, det här är den sista. Hon fortsatte sedan sin bana främst som skådespelerska. Swanström var flitigt förekommande i svensk film under hela trettiotalet fram till sin död 1942. Alla minns säkert någon av alla hennes änkefruar, kokerskor och svärmödrar. Själv minns jag henne främst som amper äldre tant i storfilmer som Äktenskapsleken, Swedenhielms och Släkten Är Värst.

Förlagan till Flickan I Frack är en roman av Hjalmar Bergman som gavs ut 1925. Texten skrevs från början på uppdrag av Bonniers Veckotidning i vilken romanen gick som följetong samma år. Under sommaren 1925 färdigställde Bergman ett filmscenario som sedan bearbetades av Ivar Johansson på produktionsbolaget Biografernas Filmdepôt. Johansson hade redan tidigare bearbetat ett par av Bergmans manus. Bearbetningar som Bergman för övrigt inte alls var förtjust i.

Flickan I Frack handlar om tre studenter. Syskonen Curry och Katja Kock (som antagligen måste vara tvillingar eftersom de tar studenten samtidigt), samt deras gemensamme kamrat den late adelsmannen Ludwig von Battwyhl. Ungdomarna bestämmer sig för att annordna en bal innan alla kamraterna skingras. Eftersom Katjas snobbige bror Curry spenderar det mesta av syskonens uppenbarligen gemensamma pengar på tjusiga kostymer får Katja nöja sig med en enklare garderob, något hon får en del kommentarer om, framför allt från Ludwig som hon dessutom har ett gott öga till.
Inför balen ber Katja därför sin far, den misslyckade uppfinnaren om 500 kr till en ny stass för att imponera på Ludwig. Pappan hänvisar kallt till att Katja är en flicka och att hon redan har massor av kläder. Katja tycker det är orättvist eftersom bror Curry precis fått en ny frack av ungefär samma anledning som Katja nu vill ekipera sig. Fadern ger dock inte med sig. Katja dyker därför upp på balen iförd Currys frack som hon helt fräckt ”lånar”. Katja har också bestämt sig för att bete sig som en riktig karl på balen.
Det blir naturligtvis skandal i hela Wadköping (som jag på bilderna känner igen som Strängnäs). Flickor får under inga som helst omständigheter klä sig som män, dricka sprit och röka cigarr! Skandalen utvecklas så att fader uppfinnaren förskjuter sin dotter, ja hon upplöses bokstavligen framför hans ögon i en stilig optisk effekt. Katja rymmer sedan med Ludwig till dennes gods utanför stan och stannar där hela sommaren. På godset huserar Ludwigs excentriska tanter. Diverse förvecklingar anhopas men till slut tas Katja tillbaka av sin familj, de unga tu förlovar sig och får slutligen den elaka änkeprostinnans välsignelse. Ridå.

Filmens tema är i princip olika facetter av kvinnans frigörelse, och innehåller även hen hel del homoerotiska anspelningar. En av Ludvigs tanter, spelad av alltid lika barska Anna-Lisa Baude är exempelvis en ganska grov karikatyr av en typisk lesbisk kvinna som går klädd i byxor, bär monokel, röker pipa och har en allmänt maskulin framtoning. När Katja tar på sig fracken förvandlas hon rent visuellt till en man i dansens virvlar. Pardans män emellan ansågs rent symboliskt som väldigt bögigt på 20 talet. Jag kan dock inte påstå att man tar ut svängarna speciellt mycket men det är ändå roligt att man vågade göra en dylik film som dessutom inte är totalt fördömande eftersom queerpersonerna faktiskt vinner till slut, även om de slutligen ”tar sitt förnuft till fånga”.

Flickan I Frack, Katja Kock spelas av Magda Holm, bedårande komedienn från Kalmar som gjorde endast sju filmer varav en ljudfilm. Katjas bror Curry Kock spelas av Erik Zetterström, mer känd som Kar de Mumma. Som skådespelare gjorde Kar de Mumma endast tre filmer i vilka han spelade bärande roller varav detta är den andra. Kar de Mumma förekom givetvis i många andra filmer genom åren men då mest som sig själv eller närmast som statist. Ludwig von Battwyhl spelas av Einar Axelsson, flitigt förekommande i biroller långt in på 60-talet. Flickan I Frack filmatiserades också 1956, då i Arne Mattsons regi och med Maj-Britt Nilsson i rollen som Katja Kock. Den senare filmen är ganska annorlunda trots att manuset i princip är detsamma. På femtiotalet kunde man som bekant inte ta ut svängarna alls, varför queerreferenserna är betydligt nedtonade.

Here Comes Emily Brown

Vi provar att lägga upp lite ljud! Här har vi ett nummer ur den sällan visade Fox New Movietone Follies Of 1930. Melodin Here Comes Emily Brown av Con Conrad och Jack Meskill framförs av Frank Richardson och Miriam Seegar tillsammans med Fox balett och orkester.

Filmen finns bevarad och har restaurerats, komplett med tjusiga färginslag i Multicolor. Sorgligt nog visas den nästan aldrig. Någon DVD-utgåva verkar tråkigt nog heller inte vara planerad. Man kan undra varför man över huvud taget lägger ned tid och pengar på att restaurera dessa gamla filmer om ändå ingen får se dem.

Den huvudskliga anledningen till att jag valt just det här numret är att jag precis fått reda på att Miriam Seegar fortfarande lever, 100 år gammal. Hurra! Frank Richardson däremot, lämnade jordelivet redan 1962.


Miriam Seegar omkring 1930.

Colleen Moore

Jag har roat mig med att färglägga lite gamla bilder på sistone. Här har vi exempelvis en reklambild på en av det sena 20-talets allra populäraste aktriser, Colleen Moore. Bilden kommer från filmen Why Be Good 1929. Den var en av de sista stumfilmerna från bolaget First National/Vitaphone och producerades med ett synkroniserat soundtrack med ljudeffekter och musik.
Enligt uppgift var filmen en lyckad komedi som bland annat innehöll en helgalen partysekvens. Filmen ansågs länge vara förlorad. Det enda som fanns kvar av den till helt nyligen var delar av ljudspåret och några spridda klipp. Så plötsligt kom nyheten att man hittat hela filmen intakt i ett Italienskt arkiv. Lite senare dök hela ljudspåret upp. Förhoppningsvis kan vi få se Why Be Good i sin helhet inom en snar framtid. Det bästa vore givetvis om man beslöt sig för att släppa denna pärla på DVD så att så många som möjligt kan få glädje av den. Filmen lär ha restaurerats av filmarkivet på UCLA så förutsättningar för en fin utgåva finns onekligen.

Dessvärre finns inte många av Colleen Mores filmer bevarade till eftervärlden, ingen finns på DVD. Colleen Moore har därför som så många andra i samma sits i princip glömts bort. Colleen Moore var stjärnan som istället för att ställa om karriären till ljudfilm sparde alla sina stumfilmsgager och drog sig tillbaka redan i början av 30 talet. Resten av livet ägnade hon sig att investera på börsen, skriva böcker och att bygga ett gigantiskt dockskåp som sedan 1949 kan beses på vetenskapsmuseet i Chicago. Colleen More dog 1988 nästan 90 år gammal.Vill man läsa mer om Colleen Moore kan jag rekommendera hennes självbiografi Silent Star som kom ut 1968.

"Dust" ur Children Of Pleasure (1930)

Nu blir det riktigt nördigt...Håll i hatten!
1929-30 var helt fantastiska år i filmvärlden. 1929 är det första året man gjorde musikalfilm på allvar. Ett år senare, under våren 1930 hade publiken dock fått nog och musikalerna fick svårare och svårare att gå med vinst eller ens ihop. Inte sällan försökte man göra "vanlig" film av musikalerna genom att helt enkelt klippa bort sånger och dansnummer. Dessa avklippta små karameller sattes senare ofta ihop till kortfilmer.

Här har vi ett representativt nummer ur en av MGM's vårmusikaler 1930, en av få musikaler som klarade sig undan stympning den våren. Handlingen är tidstypisk och väldigt enkel. Lawrence Gray spelar en ung grön kompositör som förälskar sig i en flicka ur societeten som bara leker med honom för att slippa gifta sig. Kompositören förstår inte att lyckan finns på närmare håll men inser till slut sitt misstag. Ett av numren i filmen förtjänar att tittas närmare på. Melodin Dust, skriven av Fred Fisher och Andy Rice. I filmen framförs numret av bastanta kontra-alten May Boley tillsammans med MGM's balett med Ann Dvorak i spetsen.

Vad som är märkligt är att andra halvan av numret dyker upp igen, fyra år senare i kortfilmen Roast-Beef & Movies med The Three Stooges, men då i färg!

Det var inte ovanligt att återanvända nummer i flera olika filmer även om de inte blivit bortklippta. Urklippta sångnummer användes ibland också i reklamsyfte för att öka intresset för en kommande film. Sång och dansnumren var ju den här tidens pop-videos. Däremot finns inga som helst bevis för att Children Of Pleasure skulle ha innehållit några färgscener. Uppenbarligen filmades Dust i färg 1930 men av oklara anledningar valde man att spara det kostsamma färgmaterialet till senare. Varför?

Jag misstänker att man planerade färginslag men att något måste ha gått snett tekniskt under filmningen av första halvan av numret som gjorde det oanvändbart men att man ändå sparade vad man hade. Till saken hör att man nästan alltid spelade in en svartvit säkerhetsversion av ett nummer man spelade in i färg. Här valde man att använda säkerhetskopian, det syns rätt tydligt eftersom färgtagningen inte är exakt likadan. Endast andra halvan av Dust används således i Roast-Beef & Movies. Det här kan också bero på att första halvan innehåller lite dialog som skulle ha varit helt malplacerad i kortfilmen. Frågan kvarstår i så fall, varför använde man inte färgmaterialet i originalfilmen? Någon som vet? (Färgversionen av Dust misstas ofta för "The Hades Ballet" ett av numren ur den ofullbordade March Of Time. Den riktiga hadesbaletten återfinns i kortfilmen The Devil's Cabaret)

Ann Pennington & Allen Kearns i Tanned Legs 1929

Här har vi ett unikt litet nummer ur filmmusikalen Tanned Legs från 1929. Melodin You're Responsible skrevs av Oscar Levant och Sydney Clare direkt för filmen. De som framför den är två riktiga Broadwaylegender. När ljudfilmen slog igenom och man började göra musikalfilmer 1929 hämtades många fina Broadwaystjärnor till Hollywood för att fylla dessa ibland ganska snabbt ihoprafsade produktioner. Den här filmen är inget undantag men den är intressant beroende på just Ann Pennington och Allen Kearns.

Ann Pennington var ett av Florenz Ziegfelds många fynd och själva sinnebilden för en Ziegfeld girl och debuterade som sådan redan 1913. De få som minns Ann Pennington idag minns henne främst som dansare, Ann uppfann i princip nämligen modedansen Black Bottom 1926. Hon gjorde en handfull filmer varav ett par finns bevarade. Det här är hennes första ljudfilm. Anledningen till att det inte blev så värst mycket av Ann Penningtons filmkarriär misstänker jag berodde mycket på hennes ålder. Hon var född 1893 och ansågs helt enkelt för gammal när ljudfilmen kom. 1929 var alltså Ann 36 år och kunde i princip vara mamma till många av de flickor som väntade i kulissen. Ginger Rogers är exempelvis 18 år yngre än Ann. Här ges vi dock möjligheten att se Ann Pennington när hon är som bäst, full av energi och naturligtvis helt bedårande. Ann Pennington dog 1971, bortglömd men förmodligen inte försupen och olycklig.

Anns partner i klippet, Allen Kearns är en ännu mer sällsynt filmaktör. Han gjorde nämligen endast tre filmer innan han for tillbaka till Broadway för stora roller. Närmast efter den här filmen spelade han i originaluppsättningen av Girl Crazy 1930. Allen Kearns hade en lång Broadwaykarriär och förekom i ledande roller i många olika produktioner mellan åren 1912-1944. Förutom Girl Crazy hade Kearns stora roller i bland annat Tip-Toes 1926 och Funny Face 1928 och The American Way 1939. Allen Kearns levde 1894-1956.

Glorifying The American Girl (1929)

När Glorifying The American Girl äntligen premiärvisades den 7 december 1929 var den redan omodern. Filmen hade tagit över ett år att producera. Trasslet berodde på många orsaker, främst ekonomiska men också på att Paramount inte riktigt visste vilken film man ville göra. Tanken var att göra en film som på ett realistiskt sätt visade en vanlig flickas väg till berömelse hos den store Ziegfeld som också stod som filmens producent. Flickan spelades av Mary Eaton som hade debuterat hos Bröderna Marx i Cocoanuts tidigare samma år. När filmen började bli färdig tyckte man att den saknade publikdragande affischnamn så man valde att klippa in nummer av tidens stora idoler som Rudy Vallee, Eddie Cantor och Helen Morgan för att nämna några. Numren hade naturligvis ingenting med handlingen i filmen att göra. Eddie Cantors skräddarnummer som i och för sig är roligt varar i ungefär en kvart, vilket känns väldigt långt. De inklippta nummren gjorde givetvis att filmen tappade både tempo och riktning. Filmen hade flera vädigt påkostade sekvenser inspelade i två-färgs Technicolor som gjorde att den också blev ganska dyr. Allt detta sammantaget gjorde att filmen naturligtvis floppade. Vad som är roligt är att filmen har överlevt in i våra dagar. Dessvärre får vi sällan se den som den var tänkt utan får hålla till godo med den illa tilltygade, helt svartvita public domain kopia som cirkulerar sedan femtiotalet. Glorifying The American Girl har restaurerats och borde givetvis göras tillgänglig för allmänheten. Dessa spridda klipp är hämtade ur den sällan visade restaurerade kopian.

Chinese Fantasy - Li-Po-Li (1929)

Här har vi det ofta utskällda kinesnumret ur The Show Of Shows från 1929. Filmen spelades till 90% in i färg. Dessvärre finns idag bara det här numret och ett till bevarade i färg. I alla tillgängliga böcker och publikationer brukar kritikerna ständigt ange det här numret som exempel på de tidiga musikalernas uselhet. Kameravinklarna är fel, Nick Lucas är inte photogenique. Myrna Loy verkar tungt medicinerad etc. Jag förstår inte varför. OK, koreografin kanske inte är den mest spännande man sett och den stereotypa bilden av kineser är inte gångbar idag, men varför så dömande? Hela numret är ju fullständigt grandiost! Jag är helt övertygad om att 1929 års biopublik var förtjusta. Musikarrangemanget är storslaget, melodin intagande, dekor och kostymer är förtjusande. Jag misstänker att kritikerna gör felet att jämföra Li-Po-Li med nutida underhållningsformer. Det kan man inte göra! Vänd på frågan. Hur skulle 1929 års biopublik reagera inför en video med exempelvis Justin Timberlake? De skulle sannolikt avfärda en sådan som fruktansvärt, närmast pornografiskt skräp, helt utan stil och finess. Till råga på allt ackompanjerat av ett ohyggligt oväsen. Personligen föredrar jag Nick Lucas före Justin Timberlake.

Jazz Singer 80th Anniversary DVD

Idag släpper Warner Home Video en riktig klassiker på DVD. Det är i dagarna 80 år sedan The Jazz Singer, den första stora ljudfilmen hade premiär i USA. Filmen i sig är inte så märkvärdig utan en ganska snyftig historia full av stereotypa bilder miljöer och karaktärer. Jag kan tänka mig att storyn ansågs rätt ointressant redan 1927 med tanke på innehållet i andra filmer från samma tid. Det fantastiska med filmen ligger på ett helt annat plan. Plötsligt fick publiken inte bara se utan också höra Al Jolson, en av 20-talets absolut största stjärnor. Ljudfilm hade funnits ganska länge men sågs mest som en kuriositet som ingen vågade använda fullt ut eller satsa stora pengar på. Warner Brothers gjorde en rejäl chansning när de bestämde sig för att föra ljudet in i filmvärlden på allvar. Bolagets framtid var helt beroende av att filmen blev en succé. Många andra bolag såg ingen poäng med att ge filmen ljud eftersom film var ett bildmedium och fungerade väldigt bra utan ljud. Med The Jazz Singer fick film ytterligare en dimension som helt kom att möblera om i Hollywood och så småningom ute i världen. Succén var given. Det var i princip The Jazz Singer som gjorde Warner Brothers till ett av de riktigt stora bolagen. Nu ska tilläggas att The Jazz Singer bara är en så kallad ”part-talkie” vilket innebär att endast sångnumren har synkroniserat ljud. Den första riktiga talfilmen Lights Of New York hade premiär först i juli 1928. Den första svenska fullständiga talfilmen var När Rosorna Slå Ut som hade premiär den 30 juli 1930.
Warner Home Video har inte sparat på krutet utan ger oss i R1 utgåvan 3 DVD fyllda av Vitaphone extravaganza. Utöver den restaurerade huvudfilmen får vi en långfilmslång dokumentär om hur filmen fick ljud samt massor av intressanta kortfilmer och annat som kan relateras till The Jazz Singer. Av någon oförklarlig anledning saknar den europeiska utgåvan av boxen den tredje skivan som är fylld till bredden med över 3 ½ timmar synnerligen intressanta och unika Vitaphonekortfilmer producerade 1926-30. Köp därför den amerikanska utgåvan!

Lawrence Gray & Marion Davies 1929

En väldigt känd låt i sin originalversion, hämtad ur en helt bortglömd film. Just You, Just Me, skriven av Raymond Klages och Jesse Greer från den tidiga MGM-musikalen Marianne. Filmen premiärvisades i augusti 1929 och blev väl en viss framgång mycket tack vare den här melodin. Filmen handlar om ett gäng amerikanska soldater som hamnar i en fransk by under första världskrigets slutskede. Marion Davies spelar bondflickan Marianne som Pvt. Stagg, Lawrence Grays rollfigur naturligtvis blir omöjligt kär i.
Marianne var Marion Davies första ljudfilm. Det anmärkningsvärda är att hon valde att möta den kräsna ljudfilmspubliken med en konstig hemmagjord fransk accent. Ett väldigt vågat grepp som inte många andra skulle gått med på. Många karriärer tog slut när filmen fick ljud eftersom rösterna inte motsvarade publikens förväntningar. Nu blev det inte så värst många ljudfilmer för Marion Davies av ett annat skäl. Någon bedömde nämligen att hennes lätta stammning var ett problem. Detta märker man dock inte i någon av hennes filmer. Lawrence Gray är som vanligt fantastisk med sin lediga spelstil och tjusiga stämma.

Ingmar Bergman på DVD

Varför är de svenska utgåvorna av Ingmar Bergmans filmer så dåliga? Utomlands har åtskilliga av Bergmans bästa filmer funnits på DVD länge, ofta i restaurerade versioner med omsorgsfullt omhändertagen bild- och ljudkvalitet. De svenskproducerade utgåvor som finns är i allmänhet undermåliga och känns billiga. Allra värst av dem är Sandrews Metronomes Bergmanbox, i vilken man återutgivit sin redan dåliga videoversion av Fanny & Alexander och sedan samlat ihop resten av sin Bergmanbråte till något som mest liknar en loppmarknad. Vad gör exempelvis Daniel Bergmans taffliga Söndagsbarn i en Ingmar Bergman box?

Jämför gärna den svenska hanteringen av Bergmans filmskatt med hur de amerikanska bolagen valt att gå till väga. Ett fint exempel är Criterions fantastiska Fanny & Alexander box om 5 DVD. Boxen innehåller både den nerklippta bioversionen och den i Sverige outgivna 5 timmar långa TV-versionen. Bolagets producent Johanna Schiller reste själv till Sverige för att intervjua flera inblandade enkom för denna utgåva. Det övriga extramaterialet är naturligtvis även det framtaget med samma höga ambitionsnivå. När Sandrews valde att göra DVD av sin egen undermåliga gamla VHS-master beställde Criterion 64 rullar filmmastermaterial, och över 40 rullar slutmix på både bio- och TV-versioner, för en digital överföring övervakad av Criterions tekniker. Givetvis restaurerade man också materialet. Nästan alla svenska DVD-utgåvor är orestaurerade och görs från gamla videoband scannade för TV någon gång på 80-talet, i värsta fall är de ännu äldre. Det här betyder att filmerna alltid är i 4:3 format istället för 16:9 när det förekommer. Som regel är de inte ens i brevlådeformat utan tillklippta för att passa en 80-tals TV. Jag ringde nyligen upp Sandrews för att fråga varför deras utgåvor av äldre film nästan aldrig är i rätt format på DVD, och fick då till svar att det kostar en halv miljon att göra en ny scanning. Vad är en halv miljon i dessa sammanhang? I en del fall har till och med idiotin överträffat sig själv när man lagt ner pengar och tid på att restaurera de gamla TV-tejperna istället för att restaurera originalmaterialet. Hur förklarar man ett sådant beslut?

Efter Sandrews pinsamma Bergman-releaser har även SF trampat i klaveret om än inte lika djupt med en lång rad billiga Bergmanutgåvor. De är alla gjorda utifrån gamla TV-tejper med alla fel och brister som dessa har. SFs utgåvor är exempelvis ofta dåligt färgkorrigerade. Man har helt enkelt överfört de svartvita filmerna med färgteknik vilket medför att filmerna får färgstick och upplevs som tintade. Jämför gärna SFs utgåva av Nattvardsgästerna med Criterions. Criterions utgåva är fantastiskt skarp och strikt svartvit medan SF-utgåvan upplevs som mjölkigt gröntintad.

Den amerikanska MGM-boxen som innehåller Persona, Skammen, Vargtimmen, En Passion och The Serpent's Egg är lika briljant den, en blixtrande bildkvalitet och exemplariskt extramaterial.
Boxen drogs först in – hela förstaupplagan förstördes, detta för att två av filmerna råkat komma med i fel format. MGM rättade givetvis till detta. Inte för att MGM är bäst på konstfilm men de är uppenbart så att de lagt ribban högre än vad de brukar göra. MGM räknade ut att cineaster och samlare redan på förhand upptäckt felet och skulle komma att undvika boxen. Det visar om inte annat en ambitionsnivå som tycks helt främmande för de svenska filmbolagen. De svenska bolagen sitter på en guldgruva som de uppenbarligen inte har vare sig vett eller kunskap att göra något av. Varför låter vi amerikanska bolag ta hand om något som borde ligga oss närmast. Ingmar Bergman är och förblir något av det främsta som sprungit ur den svenska myllan. De svenska rättighetshavarna måste vårda hans livsgärning ömt och behålla den närmast hjärtat till vilket pris som helst. Det är deras plikt.

Nu efter Bergmans bortgång kommer sannolikt de svenska bolagen vilja rida på den Bergmanvåg som naturligt kommer uppstå. Låt oss då hoppas på att man nu äntligen kommer inse vikten av vettiga utgåvor av Bergmans verk. Det är ju våra utgåvor som skall exporteras värden över, inte de amerikanska. En sniken men ganska trolig lösning blir nog att man låter licensiera de amerikanska utgåvorna för den europeiska marknaden för att tillgängliggöra dem i Region 2. Jag hoppas givetvis dock på att stiftelsen Ingmar Bergman tar tag i det här och omedelbart koncentrerar sin verksamhet på DVD-produktion i första hand. Inget av de amerikanska bolagen skulle ha en chans mot stiftelsens tillgång till exklusivt extramaterial. De svenska versionerna skulle bli därför mycket väl kunna bli internationella referensutgåvor och intäkterna skulle definitivt kunna stärka stiftelsens ekonomi som i dagsläget tydligen är rätt bister.
Kom igen nu! Kamera! Börja!

I'm Sailing On A Sunbeam från It's A Great Life (1929)

Ljudfilmsmusikalen It’s A Great Life hade USA-premiär den 6 december 1929. Filmen var tänkt att lansera vaudevillestjärnorna Vivian och Rosetta Duncan på vita duken. Systrarna Duncan hade redan tidigare varit påtänkta för huvudrollerna i Broadway Melody men var tvungna att tacka nej till detta eftersom Rosetta befann sig utomlands vid inspelningsstarten. Rollerna som systrarna i Broadway Melody gick istället som bekant till Bessie Love och blott artonåriga Anita Page. Som plåster på såren fick systrarna Duncan istället göra den lika påkostade och snarlika filmen It’s A Great Life.
Problemet var att när It’s A Great Life hade premiär i december 1929 hade publiken börjat tröttna på musikalfilmer. Under andra halvan av 1929 hade filmbolagen formligen vräkt ur sig musikalfilmer med väldigt varierande, ofta undermålig kvalitet. I december hade så marknaden fullständigt mättats och publiken svek mangrant. It’s A Great Life hade oturen att komma i precis fel tid så både filmen och systrarna Duncan glömdes snart bort. It’s A Great Life blev i princip deras första och sista film. I det här avsnittet ser vi också Lawrence Gray, en vanligt förekommande aktör i de tidiga musikalerna. Gray gjorde sin sista film redan 1936 och glömdes även han snabbt bort av den kräsna biopubliken.

The Lock Step från The March Of Time (1930)

Är inte detta briljant! I augusti 1929 inledde MGM arbetet med vad som skulle bli musikalernas musikal. Från början var den tänkt att bli en uppföljare till The Hollywood Revue Of 1929, den första revyfilmen som gjordes. Producenten Harry Rapf hade dock större planer, varför en uppföljare? Den nya filmen skulle sätta en helt ny standard för hela musikalgenren. Därför fick filmen slutligen den något pretentiösa titeln The March Of Time. Filmen var tänkt som en oddyssé genom den amerikanska underhållningens historia. Man spelade in massor av nummer, de flesta i färg. Mitt under den utdragna produktionen svängde plötsligt publikintresset för musikalfilmer. Hela genren dog i princip på ett par veckor runt nyåret 1930. Filmbolagen hade massor av produktioner igång som de nu förstod skulle bli fiaskon eftersom publiken svek. The March Of Time var den kanske den största av dem. När filmen var "färdig" i februari 1930 ville inte filmbolaget släppa den eftersom man visste att man skulle förlora de $ 750000 som filmen hittills kostat. Efter flera misslyckde försök att göra en "vanlig" film av den skrotade man till slut projektet för att minimera förlusterna. En del nummer ur The March Of Time användes sedan i olika kortfilmer som på så vis blev billiga att framställa. Det här är ett av de mest sällsynta numren, återanvänt i kortfilmen Jailbirds Of Paradise 1934. The Lock Step med The Dodge Twins. Mycket nöje!

9/11 Dokumentärer

Den senaste tiden har jag roat mig med att se olika dokumentärer som försöker belysa vad som egentligen hände vid och ikring terrorattackerna i USA den 11 september 2001. En del av filmerna är otroligt konspiratoriska och andra mer lågmälda. I helgen såg jag ytterligare en, Press For Truth hette den. Den får väl sägas vara en av de mer lågmälda i genren. Den handlar om ett gäng änkor från New Jersey "The Jersey Girls" som ställde ett antal frågor till regeringen efter terrorattackerna sedan de förlortat sina män i dåden. De fick inga svar. De vände sig då till medierna och pressade så småningom fram den kommission som regeringen slutligen tillsatte. Änkorna tar aktiv del i arbetet och förser kommissionen med frågor... inte heller här får de svar...

Mycket intressant film, välgjord, faktakonstaterande och relativt fri från spekulationer. Det råder ingen tvekan om att den amerikanska regeringen och presidenten verkligen gjorde sitt yttersta för att någon oberoende granskning inte skulle genomföras. Den "oberoende granskning" som till slut kom till stånd blev till en ganska illa underbygd redogörelse som helt utelämnade många av de viktigaste frågetecknen kring katastrofen. Det viktiga med kommissionsrapporten verkade vara att poängtera regeringens handlingskraft och kompetens, just det som ifrågasattes av änkorna.

Vad som framkommer är i korta drag att regeringen var väl medvetna om att något var på gång och att de vidtog speciella åtgärder för sin egen personliga säkerhet men att man inte lät informationen komma ut till vare sig medier eller allmänhet i den ofattning som var önskvärd. Exempelvis utrymdes inte WTC omedelbart efter det att det första planet kraschat. Många varningar hade utfärdats och det rådde knappast något tvivel om att det var fråga om någon sorts attack och inte någon som flugit lite fel. Med den information regeringen hade tillgång till borde man definitivt reagerat annorlunda än vad man gjorde. Man vidtog inte heller några som helst åtgärder inför det faktum att man kl 8 på morgonen den 11 september 2001 hade fyra kapade plan som flög omkring i östra USA. Det normala hade varit att skicka upp flygvapnet. Vid en tidigare incident med ett kapat plan i Florida kom flygvapnet upp och lyckades tvinga ner det kapade planet på 20 minuter. Den 11 september 2001 flög fyra kapade plan fritt omkring i över två timmar utan att någon vidtog några som helst åtgärder. Varför?

Det är denna typ av frågor änkorna ställer, först till regeringen och sedan till kommissionen. Förklaringarna uteblir i princip helt. Filmen visar att det är viktigare att behålla greppet om makten till varje pris och att maktens människor inte drar sig för att tillverka sanningen i efterhand. Dessutom får man se utdrag ur en del presskonferenser där president Bush visar sig vara närmast förståndshandikappad med tanke på hur han svarar på frågorna han får.
Ju mar man gräver i det här desto konstgare blir det. En sak är helt säker, sanningen har vi inte fått veta. Vad som egentligen hände och vem som ligger bakom dåden är egentligen inte så intressant i det här skedet. (Man hoppas ju alltid på att det är Elvis och Hitler som ligger bakom allt sånt här). Det jag tycker är läskigast är den amerikanska regeringens försök och uppenbara vilja att föra folket bakom ljuset till vilket pris som helst. Varför? Om det nu var en helt oförberedd attack som de vill få oss att tro, varför dyker det upp så mycket konstigheter som tyder på motsatsen?

De som bestämmer i USA har bestämt sig för vad som hände och då är det bara så, oavsett vilka bevis som kommer fram. Bush skulle antagligen inte tycka det vara konstigt att gå ut i medierna och påstå att han aldrig träffat Bin Laden om han samtidigt hade honom inneboende i Vita Huset. Utrikesminister Condolezza Rice verkar också vara en skön lirare. Hon skriver memos och rapporter som när hon under ed blir tillfrågad av kommissionsen "inte innehåller något väsentligt". När sedan memot eller rapporten kommer fram och visar sig innehålla väldigt intressanta saker bestämmer hon sig helt enkel för att hon aldrig har skrivit något memo eller någon rapport... Detta gör hon med stor pondus utan att röra en min och som om inget har hänt. Vem skrev då memot? Något liknande hände också när de ansvariga för katastrofplatsen redogjorde för innehållet i planens svarta lådor som hittades i bråten. Man började försiktigt men klumpigt. "Vi har hittat tre av fyra svart lådor - men de innehöll inget av värde". När medierna sedan krävde att få ta del av innehållet hade man plötsligt inte hittat några lådor alls.
Sedan försöker någon med att innehållet var för skadat för att tydas... Om det nu inte gick att få fram information ur de här lådorna man inte hittade hur kan man då göra bedömningen att innehållet samtidigt inte innehöll något av värde? Hur kan eld fullkomligt pulverisera tre skyskrapor och de här svarta lådorna (som normalt sett klarar alla typer av fysisk påverkan) när man samtidigt hittar något så förgängligt som kaparnas oskadade pass i bråten flera dagar senare? Då får man onekligen idéer om att någon ville att passen skulle hittas men att de svarta lådornas innehåll skulle vara höljt i ett klädsamt dunkel... Jag köper det inte.

Jag tycker 9/11verkar vara en betydligt värre soppa än Kennedymordet. Viktigt att notera är att USA drog igång stora krig i direkt anslutning till båda händelserna.

United 93 - Paul Greengrass

Här har vi en film som jag tycker visar en del av händelserna den 11 september på ett bra sätt. Som motvikt till Oliver Stones pekoral har vi här ett nervpirrande och uppslitande drama utan patriotiska högerkristna undertoner. Här får betraktaren följa passagerarna på United Airlines flight 93, planet som skulle störtats in i Vita Huset eller Capitolium i Washington. Nu gick det i stället ner i Pennsylvania eftersom passagerarna övermannade kaparna. i den här filmen får man exempelvis en bild av kaparna, terroristerna. De är nervösa och tvekar naturligtvis inför sin stora uppgift. Framförallt visas de som vanliga mäniskor och inte som fanatiska talibaner. Hela filmen är nästan kusligt realistisk. Man känner sig stundtals som en passagerare på planet. Förklaringen är kanske att Paul Greengrass är engelsman. en europe som har en naturlig distans till dess händelser.
Se den här och strunta i Oliver Stone!