Idag släpper Warner Home Video en riktig klassiker på DVD. Det är i dagarna 80 år sedan The Jazz Singer, den första stora ljudfilmen hade premiär i USA. Filmen i sig är inte så märkvärdig utan en ganska snyftig historia full av stereotypa bilder miljöer och karaktärer. Jag kan tänka mig att storyn ansågs rätt ointressant redan 1927 med tanke på innehållet i andra filmer från samma tid. Det fantastiska med filmen ligger på ett helt annat plan. Plötsligt fick publiken inte bara se utan också höra Al Jolson, en av 20-talets absolut största stjärnor. Ljudfilm hade funnits ganska länge men sågs mest som en kuriositet som ingen vågade använda fullt ut eller satsa stora pengar på. Warner Brothers gjorde en rejäl chansning när de bestämde sig för att föra ljudet in i filmvärlden på allvar. Bolagets framtid var helt beroende av att filmen blev en succé. Många andra bolag såg ingen poäng med att ge filmen ljud eftersom film var ett bildmedium och fungerade väldigt bra utan ljud. Med The Jazz Singer fick film ytterligare en dimension som helt kom att möblera om i Hollywood och så småningom ute i världen. Succén var given. Det var i princip The Jazz Singer som gjorde Warner Brothers till ett av de riktigt stora bolagen. Nu ska tilläggas att The Jazz Singer bara är en så kallad ”part-talkie” vilket innebär att endast sångnumren har synkroniserat ljud. Den första riktiga talfilmen Lights Of New York hade premiär först i juli 1928. Den första svenska fullständiga talfilmen var När Rosorna Slå Ut som hade premiär den 30 juli 1930.Warner Home Video har inte sparat på krutet utan ger oss i R1 utgåvan 3 DVD fyllda av Vitaphone extravaganza. Utöver den restaurerade huvudfilmen får vi en långfilmslång dokumentär om hur filmen fick ljud samt massor av intressanta kortfilmer och annat som kan relateras till The Jazz Singer. Av någon oförklarlig anledning saknar den europeiska utgåvan av boxen den tredje skivan som är fylld till bredden med över 3 ½ timmar synnerligen intressanta och unika Vitaphonekortfilmer producerade 1926-30. Köp därför den amerikanska utgåvan!
2 kommentarer:
En intressant popkultur-kommentar är ju avsnittet av The Simpsons där man får reda på att Krusty the Clown blev förskjuten av sin far när han inte ville följa i hans spår och bli rabbin - ett uppenbart lån av intrig från The Jazz Singer.
Ja, Simpsons har verkligen hjärtat på rätta stället i bland. Jag håller dock inte med om att Barbra Streisand i princip är djävulen. De borde låta Celine Dion bära den titeln själv tycker jag :)
Skicka en kommentar