Anita Page död, 98 år gammal

Den 6 september avled Anita Page, en av de sista kvarvarande filmstjärnorna från 20-talet. Anita Page föddes som Anita Pomares 1910, debuterade på film 1925 och slog igenom i filmen Our Dancing Daughters 1928 där hon spelade mot Joan Crawford. Filmen blev så populär att man gjorde två uppföljare. Our Modern Maidens (1929) och Our Blushing Brides (1930), varav den sista är något så tjusigt som en ljudfilm.
Anita Page gjorde en av huvudrollerna i den första musikalfilmen, The Broadway Melody från 1929. Hon spelade mot Buster Keaton i dennes första ljudfilm Free And Easy 1930 men också mot storheter som Clark Gable, Lon Chaney och Robert Montgomery i början av 30-talet. Hon var helt enkelt en av sin tids allra största.


Filmkarriären tog dock slut redan i mitten av trettiotalet sedan hon med tiden fått allt mindre och sämre roller. I en sen intervju avslöjade hon hur det egentligen gått till. Irving Thalberg och Louis B. Mayer på MGM hade medvetet satt stopp för hennes karriär sedan hon vägrat utföra diverse sexuella tjänster åt dem. Enligt uppgift lär stämningen på MGM stundtals ha varit väldigt hotfull. En annan som var väldigt förtjust i Anita Page var Benito Mussolini som sägs ha friat till henne brevledes ett tiotal gånger.

Anita Pages förste man var kompositören Nacio Herb Brown som skrev odödliga låtar som Singing In The Rain och Pagan Love Song tillsammans med Arthur Freed. Äktenskapet upplöstes dock redan efter nio månader sedan myndigheterna kommit på att Brown fortfarande var gift med en annan dam. 1937 gifte sig Anita till slut ordentligt med Herschel House, en stilig pilot i flottan som slutade sina dagar som amiral. De fick två döttrar. När Anita blev änka på 90-talet gick hon sparsamt tillbaka till filmens värld. Dessvärre medverkade hon främst B-skräckisar som inte har gått till historien. Hennes sista film Frankenstein Rising kommer dock sannolikt rendera en del intresse eftersom den ännu inte har haft premiär.

Lawrence Gray 110 år

Idag skulle Lawrence Gray ha fyllt 110 år. Varför inte låta honom framföra en odödlig melodi så här på sin födelsedag och allt. Jag väljer därför ett tjusigt kilpp ur MGM musikalen Spring Is Here från 1929 där Lawrence Gray får äran att framföra With A Song In My Heart skriven av Richard Rodgers och Lorenz Hart.

Lawrence Gray föddes i San Francisco den 28 juli 1898. I 20 års åldern hamnade han som så många andra i Hollywood där han kom att arbeta som attributör. Lawrence var en stilig ung man som tog sig väl ut och hamnade därför ganska snart framför kameran i stället. Lawrence Gray filmdebuterade 1925 och gjorde ett antal stumfilmer för Paramount varav Kid Boots från 1926 är den främsta. 1927 hamnade han hos MGM där han snabbt nådde stjärnstatus och huvudroller. 1927 spelade han till exempel mot Norma Shearer i After Midnight. Gray klarade övergången till ljudfilm galant, hans röst var bra och gjorde sig utmärkt för både sång och talroller. Därför placerades han snabbt i musikalfacket. Nya tider kom, intresset för musikaler försvann och Lawrence Grays karaktärstyp blev snabbt passé. Som så många andra hamnade han i b-filmsträsket. Det blev några riktigt sunkiga musikal-westerns innan han tröttnade 1936, då han gjorde sin sista film. Han drog sig tillbaka och bosatte sig sedan i sin frus hemland Mexico där han i många år arbetade som filmdistributör. Lawrence Gray dog i februari 1970, långt från rampljuset.

Sydostasien - Here I Come!

Jag är förmodligen den ende Svensk som ännu inte satt sin fot i Thailand. Nu är det dock dags även för mig. I morgon har jag således 14 timmars flygresa att genomlida. Vad passar då bättre än en härlig dänga om hur det går till i sydostasien. Nu hade jag ingen låt som handlar specifikt om Thailand men 1930 spelade det nog ingen roll.

Här har vi i alla fall Leroy Shield & The Hollywood Victor Orchestra I Sing Song Girl, skriven av Joseph McCarthy och James F. Halley. För sånginsatsen svarar James Blackstone och hela kalaset är inspelat den 26 september 1930.

The Dodge Twins i Stockholm 1929!

Härom dagen satt jag och bläddrade igenom årgång 1929 av Scenen och hittade då denna bild i tidskriftens majnummer. Det är ju Beth och Betty Dodge som hade flera nummer i The March Of Time! Enligt notisen skall de tydligen ha varit engagerade av Ernst Rolf och lär ha medverkat i Rolfs sommarrevy på Chinateatern 1929.

Innan de kom till Stockholm och Rolf hade systrarna haft ett längre engagemang på Folies Bergere i Paris. Rolf anställde dem säkert sedan han sett dem i Paris och systrarna Dodge klämde alltså in en kortare engagemang i Stockholm innan de åkte hem till USA och ett kontrakt med MGM och The March Of Time som man började spela in i augusti 1929. Fantastiskt! Läs mer om The March Of Time och se systrarna Dodge i färg.

Penthouse Serenade

Här har vi en fantastisk liten melodi som har sin hemvist i en obskyr film från 1932. The Strange Love Of Molly Louvain med Ann Dvorak i en av hennes första huvudroller. Ann Dvorak kommer kanske en del ihåg från Scarface som gjordes samma år, Ann Dvoraks genombrottsår som skådespereska. Så här tjusig är hon i rollen som Molly Louvain.
Ann Dvorak förekom i ganska många filmer även tidigare. Först som barnskådis på 10-talet och åren 1929-30 syns hon i spetsen för baletten i nästan samtliga sång och dansnummer hos MGM. Vissa av numren sägs hon till och med ha koreograferat tillsammans med MGM's huskoreograf Sammy Lee.

Jag tycker det allra bästa med filmen om Molly Louvain är ledmotivet, Penthouse Serenade eller When We're Alone som den ochså kallas, skriven av Will Jason och Val Burton. Ann får dessutom tillfälle att själv framföra melodin i filmen. The Strange Love Of Molly Louvain är som titeln antyder en rätt udda historia om en kvinna som slits mellan olika, men lika dåliga män, oäkta barn och allmänt elände. De som kommer ihåg filmen gör det kanske mest för Lee Tracys fantastiskt tidstypiske och genomcyniske reporter som dyker upp halvvägs in i filmen för att hjälpa Molly upp ur gangsterträsket.

Här är ledmotivet till filmen i en utmärkt inspelning med Arden-Ohmans Orkester och sångaren Frank Luther.

Here Comes Emily Brown

Vi provar att lägga upp lite ljud! Här har vi ett nummer ur den sällan visade Fox New Movietone Follies Of 1930. Melodin Here Comes Emily Brown av Con Conrad och Jack Meskill framförs av Frank Richardson och Miriam Seegar tillsammans med Fox balett och orkester.

Filmen finns bevarad och har restaurerats, komplett med tjusiga färginslag i Multicolor. Sorgligt nog visas den nästan aldrig. Någon DVD-utgåva verkar tråkigt nog heller inte vara planerad. Man kan undra varför man över huvud taget lägger ned tid och pengar på att restaurera dessa gamla filmer om ändå ingen får se dem.

Den huvudskliga anledningen till att jag valt just det här numret är att jag precis fått reda på att Miriam Seegar fortfarande lever, 100 år gammal. Hurra! Frank Richardson däremot, lämnade jordelivet redan 1962.


Miriam Seegar omkring 1930.

Colleen Moore

Jag har roat mig med att färglägga lite gamla bilder på sistone. Här har vi exempelvis en reklambild på en av det sena 20-talets allra populäraste aktriser, Colleen Moore. Bilden kommer från filmen Why Be Good 1929. Den var en av de sista stumfilmerna från bolaget First National/Vitaphone och producerades med ett synkroniserat soundtrack med ljudeffekter och musik.
Enligt uppgift var filmen en lyckad komedi som bland annat innehöll en helgalen partysekvens. Filmen ansågs länge vara förlorad. Det enda som fanns kvar av den till helt nyligen var delar av ljudspåret och några spridda klipp. Så plötsligt kom nyheten att man hittat hela filmen intakt i ett Italienskt arkiv. Lite senare dök hela ljudspåret upp. Förhoppningsvis kan vi få se Why Be Good i sin helhet inom en snar framtid. Det bästa vore givetvis om man beslöt sig för att släppa denna pärla på DVD så att så många som möjligt kan få glädje av den. Filmen lär ha restaurerats av filmarkivet på UCLA så förutsättningar för en fin utgåva finns onekligen.

Dessvärre finns inte många av Colleen Mores filmer bevarade till eftervärlden, ingen finns på DVD. Colleen Moore har därför som så många andra i samma sits i princip glömts bort. Colleen Moore var stjärnan som istället för att ställa om karriären till ljudfilm sparde alla sina stumfilmsgager och drog sig tillbaka redan i början av 30 talet. Resten av livet ägnade hon sig att investera på börsen, skriva böcker och att bygga ett gigantiskt dockskåp som sedan 1949 kan beses på vetenskapsmuseet i Chicago. Colleen More dog 1988 nästan 90 år gammal.Vill man läsa mer om Colleen Moore kan jag rekommendera hennes självbiografi Silent Star som kom ut 1968.

"Dust" ur Children Of Pleasure (1930)

Nu blir det riktigt nördigt...Håll i hatten!
1929-30 var helt fantastiska år i filmvärlden. 1929 är det första året man gjorde musikalfilm på allvar. Ett år senare, under våren 1930 hade publiken dock fått nog och musikalerna fick svårare och svårare att gå med vinst eller ens ihop. Inte sällan försökte man göra "vanlig" film av musikalerna genom att helt enkelt klippa bort sånger och dansnummer. Dessa avklippta små karameller sattes senare ofta ihop till kortfilmer.

Här har vi ett representativt nummer ur en av MGM's vårmusikaler 1930, en av få musikaler som klarade sig undan stympning den våren. Handlingen är tidstypisk och väldigt enkel. Lawrence Gray spelar en ung grön kompositör som förälskar sig i en flicka ur societeten som bara leker med honom för att slippa gifta sig. Kompositören förstår inte att lyckan finns på närmare håll men inser till slut sitt misstag. Ett av numren i filmen förtjänar att tittas närmare på. Melodin Dust, skriven av Fred Fisher och Andy Rice. I filmen framförs numret av bastanta kontra-alten May Boley tillsammans med MGM's balett med Ann Dvorak i spetsen.

Vad som är märkligt är att andra halvan av numret dyker upp igen, fyra år senare i kortfilmen Roast-Beef & Movies med The Three Stooges, men då i färg!

Det var inte ovanligt att återanvända nummer i flera olika filmer även om de inte blivit bortklippta. Urklippta sångnummer användes ibland också i reklamsyfte för att öka intresset för en kommande film. Sång och dansnumren var ju den här tidens pop-videos. Däremot finns inga som helst bevis för att Children Of Pleasure skulle ha innehållit några färgscener. Uppenbarligen filmades Dust i färg 1930 men av oklara anledningar valde man att spara det kostsamma färgmaterialet till senare. Varför?

Jag misstänker att man planerade färginslag men att något måste ha gått snett tekniskt under filmningen av första halvan av numret som gjorde det oanvändbart men att man ändå sparade vad man hade. Till saken hör att man nästan alltid spelade in en svartvit säkerhetsversion av ett nummer man spelade in i färg. Här valde man att använda säkerhetskopian, det syns rätt tydligt eftersom färgtagningen inte är exakt likadan. Endast andra halvan av Dust används således i Roast-Beef & Movies. Det här kan också bero på att första halvan innehåller lite dialog som skulle ha varit helt malplacerad i kortfilmen. Frågan kvarstår i så fall, varför använde man inte färgmaterialet i originalfilmen? Någon som vet? (Färgversionen av Dust misstas ofta för "The Hades Ballet" ett av numren ur den ofullbordade March Of Time. Den riktiga hadesbaletten återfinns i kortfilmen The Devil's Cabaret)

Ann Pennington & Allen Kearns i Tanned Legs 1929

Här har vi ett unikt litet nummer ur filmmusikalen Tanned Legs från 1929. Melodin You're Responsible skrevs av Oscar Levant och Sydney Clare direkt för filmen. De som framför den är två riktiga Broadwaylegender. När ljudfilmen slog igenom och man började göra musikalfilmer 1929 hämtades många fina Broadwaystjärnor till Hollywood för att fylla dessa ibland ganska snabbt ihoprafsade produktioner. Den här filmen är inget undantag men den är intressant beroende på just Ann Pennington och Allen Kearns.

Ann Pennington var ett av Florenz Ziegfelds många fynd och själva sinnebilden för en Ziegfeld girl och debuterade som sådan redan 1913. De få som minns Ann Pennington idag minns henne främst som dansare, Ann uppfann i princip nämligen modedansen Black Bottom 1926. Hon gjorde en handfull filmer varav ett par finns bevarade. Det här är hennes första ljudfilm. Anledningen till att det inte blev så värst mycket av Ann Penningtons filmkarriär misstänker jag berodde mycket på hennes ålder. Hon var född 1893 och ansågs helt enkelt för gammal när ljudfilmen kom. 1929 var alltså Ann 36 år och kunde i princip vara mamma till många av de flickor som väntade i kulissen. Ginger Rogers är exempelvis 18 år yngre än Ann. Här ges vi dock möjligheten att se Ann Pennington när hon är som bäst, full av energi och naturligtvis helt bedårande. Ann Pennington dog 1971, bortglömd men förmodligen inte försupen och olycklig.

Anns partner i klippet, Allen Kearns är en ännu mer sällsynt filmaktör. Han gjorde nämligen endast tre filmer innan han for tillbaka till Broadway för stora roller. Närmast efter den här filmen spelade han i originaluppsättningen av Girl Crazy 1930. Allen Kearns hade en lång Broadwaykarriär och förekom i ledande roller i många olika produktioner mellan åren 1912-1944. Förutom Girl Crazy hade Kearns stora roller i bland annat Tip-Toes 1926 och Funny Face 1928 och The American Way 1939. Allen Kearns levde 1894-1956.

Glorifying The American Girl (1929)

När Glorifying The American Girl äntligen premiärvisades den 7 december 1929 var den redan omodern. Filmen hade tagit över ett år att producera. Trasslet berodde på många orsaker, främst ekonomiska men också på att Paramount inte riktigt visste vilken film man ville göra. Tanken var att göra en film som på ett realistiskt sätt visade en vanlig flickas väg till berömelse hos den store Ziegfeld som också stod som filmens producent. Flickan spelades av Mary Eaton som hade debuterat hos Bröderna Marx i Cocoanuts tidigare samma år. När filmen började bli färdig tyckte man att den saknade publikdragande affischnamn så man valde att klippa in nummer av tidens stora idoler som Rudy Vallee, Eddie Cantor och Helen Morgan för att nämna några. Numren hade naturligvis ingenting med handlingen i filmen att göra. Eddie Cantors skräddarnummer som i och för sig är roligt varar i ungefär en kvart, vilket känns väldigt långt. De inklippta nummren gjorde givetvis att filmen tappade både tempo och riktning. Filmen hade flera vädigt påkostade sekvenser inspelade i två-färgs Technicolor som gjorde att den också blev ganska dyr. Allt detta sammantaget gjorde att filmen naturligtvis floppade. Vad som är roligt är att filmen har överlevt in i våra dagar. Dessvärre får vi sällan se den som den var tänkt utan får hålla till godo med den illa tilltygade, helt svartvita public domain kopia som cirkulerar sedan femtiotalet. Glorifying The American Girl har restaurerats och borde givetvis göras tillgänglig för allmänheten. Dessa spridda klipp är hämtade ur den sällan visade restaurerade kopian.

Chinese Fantasy - Li-Po-Li (1929)

Här har vi det ofta utskällda kinesnumret ur The Show Of Shows från 1929. Filmen spelades till 90% in i färg. Dessvärre finns idag bara det här numret och ett till bevarade i färg. I alla tillgängliga böcker och publikationer brukar kritikerna ständigt ange det här numret som exempel på de tidiga musikalernas uselhet. Kameravinklarna är fel, Nick Lucas är inte photogenique. Myrna Loy verkar tungt medicinerad etc. Jag förstår inte varför. OK, koreografin kanske inte är den mest spännande man sett och den stereotypa bilden av kineser är inte gångbar idag, men varför så dömande? Hela numret är ju fullständigt grandiost! Jag är helt övertygad om att 1929 års biopublik var förtjusta. Musikarrangemanget är storslaget, melodin intagande, dekor och kostymer är förtjusande. Jag misstänker att kritikerna gör felet att jämföra Li-Po-Li med nutida underhållningsformer. Det kan man inte göra! Vänd på frågan. Hur skulle 1929 års biopublik reagera inför en video med exempelvis Justin Timberlake? De skulle sannolikt avfärda en sådan som fruktansvärt, närmast pornografiskt skräp, helt utan stil och finess. Till råga på allt ackompanjerat av ett ohyggligt oväsen. Personligen föredrar jag Nick Lucas före Justin Timberlake.

Jazz Singer 80th Anniversary DVD

Idag släpper Warner Home Video en riktig klassiker på DVD. Det är i dagarna 80 år sedan The Jazz Singer, den första stora ljudfilmen hade premiär i USA. Filmen i sig är inte så märkvärdig utan en ganska snyftig historia full av stereotypa bilder miljöer och karaktärer. Jag kan tänka mig att storyn ansågs rätt ointressant redan 1927 med tanke på innehållet i andra filmer från samma tid. Det fantastiska med filmen ligger på ett helt annat plan. Plötsligt fick publiken inte bara se utan också höra Al Jolson, en av 20-talets absolut största stjärnor. Ljudfilm hade funnits ganska länge men sågs mest som en kuriositet som ingen vågade använda fullt ut eller satsa stora pengar på. Warner Brothers gjorde en rejäl chansning när de bestämde sig för att föra ljudet in i filmvärlden på allvar. Bolagets framtid var helt beroende av att filmen blev en succé. Många andra bolag såg ingen poäng med att ge filmen ljud eftersom film var ett bildmedium och fungerade väldigt bra utan ljud. Med The Jazz Singer fick film ytterligare en dimension som helt kom att möblera om i Hollywood och så småningom ute i världen. Succén var given. Det var i princip The Jazz Singer som gjorde Warner Brothers till ett av de riktigt stora bolagen. Nu ska tilläggas att The Jazz Singer bara är en så kallad ”part-talkie” vilket innebär att endast sångnumren har synkroniserat ljud. Den första riktiga talfilmen Lights Of New York hade premiär först i juli 1928. Den första svenska fullständiga talfilmen var När Rosorna Slå Ut som hade premiär den 30 juli 1930.
Warner Home Video har inte sparat på krutet utan ger oss i R1 utgåvan 3 DVD fyllda av Vitaphone extravaganza. Utöver den restaurerade huvudfilmen får vi en långfilmslång dokumentär om hur filmen fick ljud samt massor av intressanta kortfilmer och annat som kan relateras till The Jazz Singer. Av någon oförklarlig anledning saknar den europeiska utgåvan av boxen den tredje skivan som är fylld till bredden med över 3 ½ timmar synnerligen intressanta och unika Vitaphonekortfilmer producerade 1926-30. Köp därför den amerikanska utgåvan!

Lawrence Gray & Marion Davies 1929

En väldigt känd låt i sin originalversion, hämtad ur en helt bortglömd film. Just You, Just Me, skriven av Raymond Klages och Jesse Greer från den tidiga MGM-musikalen Marianne. Filmen premiärvisades i augusti 1929 och blev väl en viss framgång mycket tack vare den här melodin. Filmen handlar om ett gäng amerikanska soldater som hamnar i en fransk by under första världskrigets slutskede. Marion Davies spelar bondflickan Marianne som Pvt. Stagg, Lawrence Grays rollfigur naturligtvis blir omöjligt kär i.
Marianne var Marion Davies första ljudfilm. Det anmärkningsvärda är att hon valde att möta den kräsna ljudfilmspubliken med en konstig hemmagjord fransk accent. Ett väldigt vågat grepp som inte många andra skulle gått med på. Många karriärer tog slut när filmen fick ljud eftersom rösterna inte motsvarade publikens förväntningar. Nu blev det inte så värst många ljudfilmer för Marion Davies av ett annat skäl. Någon bedömde nämligen att hennes lätta stammning var ett problem. Detta märker man dock inte i någon av hennes filmer. Lawrence Gray är som vanligt fantastisk med sin lediga spelstil och tjusiga stämma.

I'm Sailing On A Sunbeam från It's A Great Life (1929)

Ljudfilmsmusikalen It’s A Great Life hade USA-premiär den 6 december 1929. Filmen var tänkt att lansera vaudevillestjärnorna Vivian och Rosetta Duncan på vita duken. Systrarna Duncan hade redan tidigare varit påtänkta för huvudrollerna i Broadway Melody men var tvungna att tacka nej till detta eftersom Rosetta befann sig utomlands vid inspelningsstarten. Rollerna som systrarna i Broadway Melody gick istället som bekant till Bessie Love och blott artonåriga Anita Page. Som plåster på såren fick systrarna Duncan istället göra den lika påkostade och snarlika filmen It’s A Great Life.
Problemet var att när It’s A Great Life hade premiär i december 1929 hade publiken börjat tröttna på musikalfilmer. Under andra halvan av 1929 hade filmbolagen formligen vräkt ur sig musikalfilmer med väldigt varierande, ofta undermålig kvalitet. I december hade så marknaden fullständigt mättats och publiken svek mangrant. It’s A Great Life hade oturen att komma i precis fel tid så både filmen och systrarna Duncan glömdes snart bort. It’s A Great Life blev i princip deras första och sista film. I det här avsnittet ser vi också Lawrence Gray, en vanligt förekommande aktör i de tidiga musikalerna. Gray gjorde sin sista film redan 1936 och glömdes även han snabbt bort av den kräsna biopubliken.

The Lock Step från The March Of Time (1930)

Är inte detta briljant! I augusti 1929 inledde MGM arbetet med vad som skulle bli musikalernas musikal. Från början var den tänkt att bli en uppföljare till The Hollywood Revue Of 1929, den första revyfilmen som gjordes. Producenten Harry Rapf hade dock större planer, varför en uppföljare? Den nya filmen skulle sätta en helt ny standard för hela musikalgenren. Därför fick filmen slutligen den något pretentiösa titeln The March Of Time. Filmen var tänkt som en oddyssé genom den amerikanska underhållningens historia. Man spelade in massor av nummer, de flesta i färg. Mitt under den utdragna produktionen svängde plötsligt publikintresset för musikalfilmer. Hela genren dog i princip på ett par veckor runt nyåret 1930. Filmbolagen hade massor av produktioner igång som de nu förstod skulle bli fiaskon eftersom publiken svek. The March Of Time var den kanske den största av dem. När filmen var "färdig" i februari 1930 ville inte filmbolaget släppa den eftersom man visste att man skulle förlora de $ 750000 som filmen hittills kostat. Efter flera misslyckde försök att göra en "vanlig" film av den skrotade man till slut projektet för att minimera förlusterna. En del nummer ur The March Of Time användes sedan i olika kortfilmer som på så vis blev billiga att framställa. Det här är ett av de mest sällsynta numren, återanvänt i kortfilmen Jailbirds Of Paradise 1934. The Lock Step med The Dodge Twins. Mycket nöje!