Flickan I Frack

Igår såg jag en tjusig svensk stumfilm som nyligen restaurerats av SFI. Flickan I Frack från 1926, regisserad av Karin Swanström. Swanström regisserade endast fyra filmer 1923-26, det här är den sista. Hon fortsatte sedan sin bana främst som skådespelerska. Swanström var flitigt förekommande i svensk film under hela trettiotalet fram till sin död 1942. Alla minns säkert någon av alla hennes änkefruar, kokerskor och svärmödrar. Själv minns jag henne främst som amper äldre tant i storfilmer som Äktenskapsleken, Swedenhielms och Släkten Är Värst.

Förlagan till Flickan I Frack är en roman av Hjalmar Bergman som gavs ut 1925. Texten skrevs från början på uppdrag av Bonniers Veckotidning i vilken romanen gick som följetong samma år. Under sommaren 1925 färdigställde Bergman ett filmscenario som sedan bearbetades av Ivar Johansson på produktionsbolaget Biografernas Filmdepôt. Johansson hade redan tidigare bearbetat ett par av Bergmans manus. Bearbetningar som Bergman för övrigt inte alls var förtjust i.

Flickan I Frack handlar om tre studenter. Syskonen Curry och Katja Kock (som antagligen måste vara tvillingar eftersom de tar studenten samtidigt), samt deras gemensamme kamrat den late adelsmannen Ludwig von Battwyhl. Ungdomarna bestämmer sig för att annordna en bal innan alla kamraterna skingras. Eftersom Katjas snobbige bror Curry spenderar det mesta av syskonens uppenbarligen gemensamma pengar på tjusiga kostymer får Katja nöja sig med en enklare garderob, något hon får en del kommentarer om, framför allt från Ludwig som hon dessutom har ett gott öga till.
Inför balen ber Katja därför sin far, den misslyckade uppfinnaren om 500 kr till en ny stass för att imponera på Ludwig. Pappan hänvisar kallt till att Katja är en flicka och att hon redan har massor av kläder. Katja tycker det är orättvist eftersom bror Curry precis fått en ny frack av ungefär samma anledning som Katja nu vill ekipera sig. Fadern ger dock inte med sig. Katja dyker därför upp på balen iförd Currys frack som hon helt fräckt ”lånar”. Katja har också bestämt sig för att bete sig som en riktig karl på balen.
Det blir naturligtvis skandal i hela Wadköping (som jag på bilderna känner igen som Strängnäs). Flickor får under inga som helst omständigheter klä sig som män, dricka sprit och röka cigarr! Skandalen utvecklas så att fader uppfinnaren förskjuter sin dotter, ja hon upplöses bokstavligen framför hans ögon i en stilig optisk effekt. Katja rymmer sedan med Ludwig till dennes gods utanför stan och stannar där hela sommaren. På godset huserar Ludwigs excentriska tanter. Diverse förvecklingar anhopas men till slut tas Katja tillbaka av sin familj, de unga tu förlovar sig och får slutligen den elaka änkeprostinnans välsignelse. Ridå.

Filmens tema är i princip olika facetter av kvinnans frigörelse, och innehåller även hen hel del homoerotiska anspelningar. En av Ludvigs tanter, spelad av alltid lika barska Anna-Lisa Baude är exempelvis en ganska grov karikatyr av en typisk lesbisk kvinna som går klädd i byxor, bär monokel, röker pipa och har en allmänt maskulin framtoning. När Katja tar på sig fracken förvandlas hon rent visuellt till en man i dansens virvlar. Pardans män emellan ansågs rent symboliskt som väldigt bögigt på 20 talet. Jag kan dock inte påstå att man tar ut svängarna speciellt mycket men det är ändå roligt att man vågade göra en dylik film som dessutom inte är totalt fördömande eftersom queerpersonerna faktiskt vinner till slut, även om de slutligen ”tar sitt förnuft till fånga”.

Flickan I Frack, Katja Kock spelas av Magda Holm, bedårande komedienn från Kalmar som gjorde endast sju filmer varav en ljudfilm. Katjas bror Curry Kock spelas av Erik Zetterström, mer känd som Kar de Mumma. Som skådespelare gjorde Kar de Mumma endast tre filmer i vilka han spelade bärande roller varav detta är den andra. Kar de Mumma förekom givetvis i många andra filmer genom åren men då mest som sig själv eller närmast som statist. Ludwig von Battwyhl spelas av Einar Axelsson, flitigt förekommande i biroller långt in på 60-talet. Flickan I Frack filmatiserades också 1956, då i Arne Mattsons regi och med Maj-Britt Nilsson i rollen som Katja Kock. Den senare filmen är ganska annorlunda trots att manuset i princip är detsamma. På femtiotalet kunde man som bekant inte ta ut svängarna alls, varför queerreferenserna är betydligt nedtonade.