En konstig dröm

Inatt har jag drömt jättemärkligt. Jag blev uppringd av en person som kommit över ett antal stora skivor av märket Odeon. Skivorna var större än LP-skivor och hade silvrig etikett med Odeons emblem som det såg ut i början av 30-talet. Plattorna hade text på tyska och personen som ringde påstod att de var inspelade i Berlin i början av trettiotalet. Jaha tänkte jag, det var ju inte så märkligt, förutom att plattorna var större än LP-skivor. Uppringaren förklarade att skivorna var någon sorts experimentella videoskivor. Dessutom stod det att innehållet skulle vara i färg. Det stod också att de skulle visa en skivinspelning med Ernst Rolf. Klipp.

Filmen på de silvriga Odeonskivorna visade bland annat hur det gick till vid en skivinspelning med Ernst Rolf i Lindströms stora Studio i Berlin sommaren 1932. Färgspektrat i filmen gick mellan gult över brunt till djupt rött. Filmen var ett tidigt färgfilmsförsök från tyska Agfa och som av oklara anledningar sparats på skiva. Det rörde sig om ungefär 20 minuter filmat material. Filmen bestod av flera olika scener av närmast dokumentär karaktär. Det såg ut ungefär som om man repeterade. Ljudet var fantastiskt bra och väldigt fylligt. Rolf och orkesterdirigenten diskuterade på tyska. Orkestern spelade tidstypiskt. Ingen tycktes ta någon notis om kameran, som om de vore filmade i smyg. Klipp.

Det visade sig att filmen kommit till för att Agfa ville testa ett nytt färgsystem. Finansieringen för att utveckla systemet var dock svensk. Antagligen kom pengarna någonstans inifrån det sammanfallande Kruegerimperiet. Pengar som någon ville rädda undan kraschen. Rolf hade tillfrågats av Agfa och gått med på att göra filmen. Filmen skulle bli en mycket påkostad revyfilm i amerikansk stil. Rolf hade varit i Hollywood och blivit inspirerad av de amerikanska musikalfilmerna ett par år tidigare. Det var meningen att filmen skulle haft premiär våren/sommaren 1933. Så blev det dock inte. Filmen blev aldrig färdig eftersom Rolf dog oväntat i december 1932. Hela Tyskland vändes snart upp och ner, inget blev som förut. Någon på Agfa eller Odeon tyckte ändå att de 20 minuter som filmats var värda att sparas eftersom det var färgfilm. Filmsnuttarna glömdes sedan bort i något arkiv. Varför man över huvud taget valde att spara filmen, varför den sparades på skiva eller hur detta gick till framgår inte.
Kvar blir en mysig känsla av att filmen skulle blivit den första "svenska" färgfilmen.

Den första svenskproducerade färgfilmen är än så länge Klockorna I Gamla Stan från 1946. Vi var sena med färgfilm i Sverige. Klockorna I Gamla Stan är dessvärre inte heller vare sig särskilt bra eller unik.

Onödiga utgifter

Om man sitter tre år i riksdagen och sedan avgår eller åker ur, är man berättigad till en fallskärm, en inkomstgaranti tills man fyller 65 år. Varför? Om du arbetar tre år någon annanstans har du inte rätt till något sådant. Min arbetsgivare skulle antagligen inte ens förstå frågan om jag föreslog en sådan lösning. Tidigare riksdagsmän tillhör väl dessutom en grupp som har ganska lätt att hitta nytt jobb. Därför tycker jag att den nya regeringen omedelbart skall avskaffa denna orimlighet. Då kanske man skulle kunna behålla det fria inträdet på de 19 statliga museerna. Sätt fart!

Skägget i brevlådan

Jag ser i tidningen att vår nya kulturminister aldrig betalat TV-avgift.
Vår nya kulturminister har alltså aldrig haft TV.
Det låter ju som om hon hamnat på fel departement i så fall.
Inte låter man väl någon som aldrig varit på hockey bli expertkommentator i TV?
Men så tänker jag efter lite...
Kan det vara så att vår nya kulturminister har ljugit?
Tänk om hon hela tiden har haft en TV därhemma.
Då blir det ju ännu konstigare...
Det är ju nästan lika dumt som att Anitra Steen skulle åka dit för hembränning.
Jag tror att vår nya kulturminister snart blir vår förra kulturminister.

United 93 - Paul Greengrass

Här har vi en film som jag tycker visar en del av händelserna den 11 september på ett bra sätt. Som motvikt till Oliver Stones pekoral har vi här ett nervpirrande och uppslitande drama utan patriotiska högerkristna undertoner. Här får betraktaren följa passagerarna på United Airlines flight 93, planet som skulle störtats in i Vita Huset eller Capitolium i Washington. Nu gick det i stället ner i Pennsylvania eftersom passagerarna övermannade kaparna. i den här filmen får man exempelvis en bild av kaparna, terroristerna. De är nervösa och tvekar naturligtvis inför sin stora uppgift. Framförallt visas de som vanliga mäniskor och inte som fanatiska talibaner. Hela filmen är nästan kusligt realistisk. Man känner sig stundtals som en passagerare på planet. Förklaringen är kanske att Paul Greengrass är engelsman. en europe som har en naturlig distans till dess händelser.
Se den här och strunta i Oliver Stone!

World Trade Center - Oliver Stone

Jag gillar verkligen Oliver Stone. JFK och Nixon tillhör mina absoluta favoritfilmer. Stones förmåga att dramatisera och göra snårig storpolitik till en cineastisk upplevelse är fenomenal.
Visst är han ojämn, men det är nästan alla regissörer (utom Woody Allen). Stones förra film, Alexander såg i allafall jag som ett olycksfall i arbetet. Den nya filmen World Trade Center, som har premiär nu i helgen är dessvärre ytterligare ett olycksfall i arbetet, en veritabel katastrof faktiskt. Jag hade verkligen väntat mig något helt annat. Jag hade väntat mig en film som sökt förstå terroristerna eller i alla fall försökt förklara för amerikanerna att det faktiskt finns en anledning att arabvärlden vill slå dem på käften. Men icke! Stone har ju inte precis gjort sig känd som patriot, snarare tvärt om. En av USA's skarpaste kritiker har i och med denna film tystnat och vänt helt om. Varför?

World Trade Center är inget annat än en sentimental, patriotisk krigshetsande smörja som kan sammanfattas så här:
En polispatrull uptown, New York får veta att något hänt vid WTC, downtown Manhattan.
"-Vi måste åka dit och se om vi kan hjälpa till!"
De åker ner. Polismännen tävlar nästan om vem som ska gå in först och annat macho-larv. De går in någonstans och börjar rota. Husen rasar över dem.
Vissa dör, vissa överlever.
Sedan ligger de där fastklämda ganska länge, oklart hur länge.
De håller sig vid liv så gott det går genom att tänka på sina fruar och barn. Man får se söta klipp på idel lyckliga dagar... The American Dream!

Terroristerna förblir ansiktslösa genom hela filmen, Attacken skulle i princip lika gärna vara ett verk av utomjordingar eller varför inte djävulen. Det är bara platt och staplade klichéer hela tiden.
Utanför rasmassorna oroar sig fruar och barn. Till och med barnen är heroiska och vill själva åka ner på stan för att rädda sina instängda pappor. Sedan blir det räddningsaktion.
"It's a dirty job but someone's gotta do it"
"Tell my wife I love her"
Alla män är skithårda och modiga. Kvinnorna är moderliga, kärleksfulla och beskyddande. Stereotypt och högerkristet.

Hela tiden tävlar alla inblandade i räddnigsaktionen om vem som vågar ta de största riskerna. Om man tar stora risker blir man också en stor hjälte är budskapet. En till synes halvknasig marinsoldat visar extra stort mod och letar lite på egen hand och hittar de instängda poliserna som legat instängda, oklart hur länge. De plockas upp i princip oskadda och överlever...
"Darling, you kept me alive down there"
Alla fylls av kärlek till fosterlandet och tillsammans ska man nu besegra den svarte satan.
The End

Oliver Stone har med World Trade center visat att en stor regissör kan balla ur helt och hållet och göra totalt förutsägbar, endimensionell och platt TV-film. Det är så dåligt att jag nästan misstänker att det ligger något fuffens bakom. Är det en parodi?
George Bush: Hej Oliver, du får en miljard om du gör en film åt mig...
Oliver Stone: Verkligen? OK! Hur vill du att den ska se ut?
Hur det nu är med den saken så är World Trade Center en lika osannolik film som Göta Kanal 2 skulle vara med Ingmar Bergman som regissör.

Boten Anna

Det börjar bli dags att tänka på att lämna landet.
Svenska folkets sinne för konst och kultur har tydligen stuckit helt och hållet.

En datanörd i Halland gör en billig technolåt om en bot, någon sorts datavakt, ja en teknisk konstruktion som alla som håller på med servrar och nätverk och sånt vet vad det är.
Jag kan inte redogöra för exakt vad en bot är och vad boten i såfall gör. Jag är övertygad om att max 1 procent av Sveriges befolkning vet vad en bot är och vad en bot gör.
Låten blir osannolikt nog en jättehit... Hur är det möjligt?

Det bör betyda att minst 90 procent av alla idioter som gillar den här låten inte vet vad låten handlar om. Det ?roliga? går alltså förlorat direkt för 90 procent av dem som dansar, sjunger med, klappar i händerna och viftar med flaggor.
Småbarnsmorsan i Gnesta tror exempelvis sannolikt att låten handlar om en söt liten båt som röjer vass i Södertälje kanal? Motalaraggaren tror att låten handlar om en polisbåt som förirrat sig ut på Göta Kanal.
Nej? Jag vet inte vad jag ska säga? Jag väljer nog att inte lägga mer energi på det, det är för dåligt. Men... man kanske skulle ta och göra en låt om proximitetseffekten eller en Blattnerofon. Vem vet, just nu tycks precis vad som helst gå hem.

The American Dream?

Drömmen om Amerika. En hyllning till det goda och en känga till allt smått och tråkigt. En hyllning till det stora i livet, allt som ger en känsla av storhet. Vänligheten och humanismen. Alla kan lyckas! Samma regler gäller för alla!
Ett Amerika som tyvärr sedan länge är borta, och som vi här i Europa följer efter, hack i häl så gott vi kan. USA var fantastiskt och fullt av överaskningar och Technicolor tills en rad händelser för alltid drog ner landet i smutsen.

Kennedymordet 1963 startade det hela. Vad var det som egentligen hände? Jag tror inte någon vet exakt. Eftersom regeringen snabbt bestämde vad som egentligen hade hänt lämnades inga dörrar öppna för diskussion. Sedan följde Vietnamkriget. Folkets frågor kring Kennedymordet skulle bytas mot samlande patriotism. Men folket ställde inte upp manngrannt. Medierna visade nämligen ett krig totalt befriat från glamour och hjältedåd. Oppinionen växte. Förtrollningen var bruten och folket började tvivla. Sedan missen med mediebevakningen under vietnamkriget regisseras därför alla senare amerikanska krig. Pentagon avgör sedan dess vad som ska visas i media. Folkets moral ska ju stärkas. Folkets måste enas, samlade kring sin president.

Morden på Martin Luther King och Bobby Kennedy våren och sommaren 1968. Ingen gick längre säker! Man behövde inte längre vara president för att bli brutalt mördad inför en beskådande allmänhet. Förtroendet försvann sluligen helt i och med Watergateskandalen och Nixons slutliga avgång i augusti 1974. Till och med presidenten kunde alltså ljuga folk rakt upp i ansiktet. All ära och heder var som bortblåst. Hädanefter skulle djungelns lag råda i det amerikanska samhället.
Inget var längre sig likt. Man kunde inte längre lita på någon.

Den här tioårsperioden krossade för alltid allt det fina i landet. Den gemensamma nationella känslan som rådde innan Kennedymordet går inte att återskapa idag, hur gärna man än försöker med nya patriotiska krig. Folket vet att det nu bara är fråga om lögner och söker sedan tröst i hysterisk religiositet. Jesus ska piska det onda ur nationen. Det är fel väg!

Vinstmaximerad folkfest?

Här i Europa tar vi av någon anledning alltid till oss de sämsta idéerna från Amerika. Dokusåpor, plastikoperationer, idiotiska trender och hänsynslös marknadsföring, whatever. Vi måste försöka lära oss att ekonomin inte kan vara allenarådande i precis alla beslutsprocesser. Vi måste bekämpa alla beslut som är fattade av räknenissar med enbart ekonomin i fokus. Räknenissarna har nämligen generellt inget sinne för varesig stil eller finess. Det finns faktiskt andra värden som både är större och viktigare att försvara än vissheten att tjäna några snabba dollar på övertygelsen att folk är ännu dummare än de själva. Jag är övertygad om att människorna i allmänhet vill ha saker som har ett värde. Vissa saker måste helt enkelt få kosta.

Att vi i Sverige dessutom ska behöva vara så kulturellt efterblivna och tvingas leva i en sådan total brist på ideer och flärd är så knäckande. "Nej! ingen blåsorkester på Valborg, det blir för dyrt! Dessutom tycker den grekiska föreningen att blåsorkestrar som regel är främlingsfientliga". Idrottsföreningen måste få sälja korv på centrum-karnevalen annars får vi inget bidrag från kommunen nästa år.
Ingen glädje, bara en massa ekonomiska och politiska beslut. Varför då fira över huvud taget? Jo, för att det förväntas att man firar trots att ingen egentligen är intresserad. Det är så skitnödigt! Skulle kyrkan exempelvis personligen tacka alla som gick i högmässan, låta besökarna få veta att just de var värdefulla och fina människor skulle kyrkorna sannolikt snart vara fulla med folk. Skulle man dessutom ge dem en flaska vin i present skulle kyrkorna snart konkurera om Tv-tittarna.
Makes you think, doesn't it?

För att genuin feststämning skall infinna sig måste man bjuda till och ge folk något att yvas över! Annars blir det ju som att ge barnen julklappar som senare måste lämnas tillbaka. Det funkar en gång, sedan fattar barnen att det bara är ett spel och hela iden med julklappar blir till grus. För alltid.

Vi måste återge saker och ting ett ordentligt värde. Inte bara låtsas att något har ett värde, det solkar bara ned den värdelösa företeelsen ytterligare.
Kvalitet vinner alltid i längden! Oavsett vad marknadsanalytikern säger.
Jag ska ge ett exempel: Disney har ett högt egenvärde ungefär fram till det man gör Djungelboken 1967. Det goda i företaget, viljan att göra gott försvann när Walt Disney dog 1966. Walt Disney ersattes av marknadspersoner som bara såg dollar och bara låtsades vilja göra gott. Därav unkenheten i allt de tagit sig för sedan dess.
En marknadsanalytiker har aldrig skapat någon klassiker! Aldrig någonsin!
Om DaVinci eller Edison tänkt uteslutande med plånboken hade de aldrig uppfunnit något av värde och vi hade sannolikt fortfarande suttit i mörker.
Det är svårt att läsa börskurserna utan ljus. Konstnärer, regissörer, kompositörer och kreatörer däremot lyckas roa generation efter generation genom ett humanistiskt tänkande oftast befriade från vinstkrav och aktieägares intressen.
Inte sällan lever de dessutom i fattigdom. Vi måste ta tillbaka glädjen!

Theo 8 månader

Nu har Theo fått på sig fiskehatten och vill upptäcka nya saker.

Donald Fagen - Morph The Cat

Donald Fagens nya soloplatta Morph The Cat är som en nyputsad diskbänk, blank och rejäl, precis som man förväntar sig.
Kritikerna höjer också som vanligt sina röster och bölar ut dumheter som att Fagen är tråkig och att det låter som Steely Dan 1978. Då har man inte förstått grejen.
Det är nämligen lika dumt som att påstå att Champagne är trist eftersom den är alltid är full av bubblor... Fagen ska vara på ett visst sätt, precis som Manhattan ska ha sin skyline . Fagen kan aldrig låta Bristol eller Borås.
Tydligen har han förklarat att denna, den tredje soloplattan är sista delen i en trilogi... (?) En Trilogi som inleddes 1982 med The Nightfly som symboliserar barndomen... Kamakiriad tio år senare, vuxenlivet och den nya, Morph The Cat, ålderdomen...

Ja... vad säger man? Tidsperspektivet är långt i Fagens värld... Att hänvisa till en röd tråd som hållits i luften i 25 år är väl någon sorts storhet i sig, eller hur. Men visst är det trevligt med saker som inte bara blixtrar förbi för att sedan falla till marken och försvinna som svetsloppor. Fagen är musikvärldens konstant som man kan ställa bredvid allt annat som far förbi. Allt snabbt och hett. Det låter precis som vanligt, blankpolerat och rent. Du ska inte vänta dig annat. Du får bara mer av det du redan älskar.

Fagens plattor är som Woody Allens filmer. De innehåller ständigt ungefär samma ingredienser men variationen är ändå så pass stor att de aldrig blir tråkiga. Framför allt slås man varje gång över hur välgjorda de är, även om de inte på något sätt är nyskapande. Kvaliten är så fantastiskt hög varje gång, varje spår är bäst, både musikaliskt och textmässigt. Det är en egenskap som väldigt få kan stoltsera med idag. Tack för att du finns Donald Fagen! Du är bäst på det du gör! Årgång 2006 är en av de finare! Morph The Cat reser sig som Empire State Building, högt över stress, streetsmartness och credd. Köper man plattan via iTunes får man en extra låt vilket är trist för oss som tycker att iTunes är skit.

En Allegori

Vi har alla en båt som skall föras framåt, över öppet hav mot ett himmelskt mål. Våra båtar är indelade i grupper. Varje grupp har en vägvisare, en lots. Flera av lotsarna är dock blinda, har bristande kunskaper i navigering och kan därför inte tala om för sina båtar vilken rutt de kan ta eller hur fort de får åka. Varje lots har trots detta mandat från gud att föra sina båtar mot det himmelska målet. Det himmelska målet är väl upplyst men svårt att nå eftersom det finns många vägar som kan leda dit.

Med det gudomliga mandatet i ryggen känner sig lotsarna som övermänniskor, trots sin blindhet och bristande navigeringskunskaper. Lotsarna bistår sina båtar därför så lite som möjligt. Båtarna får inte upptäcka bristerna i konstruktionen. För att lätta sin börda har lotsarna därför godtyckligt valt ut ett antal ledarbåtar som får ta hand om navigeringen.

Det råder av den anledningen en viss förvirring bland många av båtarna eftersom ledarbåtarna inte är allmänt kända. Ledarbåtarnas uppgift är dessutom höljd i dunkel även för ledarbåtarna själva. Ledarbåtarna har i sin tur inte heller den kunskap som krävs för att färden skall bli lyckosam för alla inblandade. Lotsarna förlitar sig på att ledarbåtarna klarar av sin dolda uppgift och att inte någon upptäcker bristerna i metoden. Vid stranden till det gudomliga målet väntar ju en riklig belöning.

Guden har satt upp ett antal regler för hur båtarna skall ta sig till målet. Helt klart är exempelvis att alla båtar inte skall komma fram. Lotsarna, som ofta är lite avvaktande åker sist i kön av båtar kan därför bara kontrollera att alla båtar i närheten åker åt samma håll och att kostnaden för resan inte blir för hög. Om någon åker fel är lotsen den siste som upptäcker misstaget eftersom han inte själv vet vilken väg som är lämpligast eller snabbast.

Lotsen förlitar sig helt på ledarbåtarna och att de via radio rapporterar vilka båtar som olovandes navigerar på egen hand eller vilka som avviker av andra skäl. Både lotsen och ledarbåtarna anser sig listiga. Lotsen för att han upptäcker misstagen trots att han är blind.
Ledarbåtarna i sin tur för att de får belöningar av lotsen när de rapporterar. Belöningar som de andra båtarna inte känner till. Det är givetvis frestande att uppfinna en sanning när den belönas oavsett sanningshalten. Därför är inte ledarbåtarna så noga med vad de rapporterar.

Vissa av de andra båtarna har upptäckt att vissa båtar belönas när de informerar lotsen om oegentligheter i gruppen. Oegentligheter vars riktighet ibland kan ifrågasättas. Hur kan det komma sig att lotsen som skall visa vägen är blind? Det är något som inte stämmer. Ibland påstår lotsen att det blåser upp till storm trots att solen lyser. De förstår inte varför guden satt blinda att visa vägen. Lotsen ser därför till att de misstänksamma båtarna får radion urmonterad. Kunskapen om lotsens verkliga beskaffenhet eller annan information som styr lotsens planer får inte sprida sig.

Några av båtarna bestämmer sig för att försöka få lotsen att godkänna en speciell rutt de upplever som fördelaktig. Eftersom lotsen inte själv vet den rätta vägen eller vilken rutt som verkar klokast att ta godkänns initiativet till vägvalet trots att det kan vara fel väg att åka.
Guden har nämligen talat om för lotsen att just den sortens initiativ skall premieras.
Lotsen tillsätter en ledarbåt i spetsen för gruppen eftersom han inte själv är villig att ta på sig ansvaret för en eventuell irrfärd. Fåfänga går före kunskap och ansvar.

Guden gnuggar sina händer eftersom guden vet att många båtar på det här sättet kommer att segla vilse på vägen till det himmelska målet eftersom deras lotsar är blinda och okunniga.
Det himmelska målet har nämligen bara plats för hälften av alla båtar...Och vid det himmelska målet står nya blinda lotsar redan beredda.
Beredda att föra de som kommer fram mot ett nytt himmelskt mål...
Vem är vinnare? - Vem är förlorare?