Donald Fagen - Morph The Cat

Donald Fagens nya soloplatta Morph The Cat är som en nyputsad diskbänk, blank och rejäl, precis som man förväntar sig.
Kritikerna höjer också som vanligt sina röster och bölar ut dumheter som att Fagen är tråkig och att det låter som Steely Dan 1978. Då har man inte förstått grejen.
Det är nämligen lika dumt som att påstå att Champagne är trist eftersom den är alltid är full av bubblor... Fagen ska vara på ett visst sätt, precis som Manhattan ska ha sin skyline . Fagen kan aldrig låta Bristol eller Borås.
Tydligen har han förklarat att denna, den tredje soloplattan är sista delen i en trilogi... (?) En Trilogi som inleddes 1982 med The Nightfly som symboliserar barndomen... Kamakiriad tio år senare, vuxenlivet och den nya, Morph The Cat, ålderdomen...

Ja... vad säger man? Tidsperspektivet är långt i Fagens värld... Att hänvisa till en röd tråd som hållits i luften i 25 år är väl någon sorts storhet i sig, eller hur. Men visst är det trevligt med saker som inte bara blixtrar förbi för att sedan falla till marken och försvinna som svetsloppor. Fagen är musikvärldens konstant som man kan ställa bredvid allt annat som far förbi. Allt snabbt och hett. Det låter precis som vanligt, blankpolerat och rent. Du ska inte vänta dig annat. Du får bara mer av det du redan älskar.

Fagens plattor är som Woody Allens filmer. De innehåller ständigt ungefär samma ingredienser men variationen är ändå så pass stor att de aldrig blir tråkiga. Framför allt slås man varje gång över hur välgjorda de är, även om de inte på något sätt är nyskapande. Kvaliten är så fantastiskt hög varje gång, varje spår är bäst, både musikaliskt och textmässigt. Det är en egenskap som väldigt få kan stoltsera med idag. Tack för att du finns Donald Fagen! Du är bäst på det du gör! Årgång 2006 är en av de finare! Morph The Cat reser sig som Empire State Building, högt över stress, streetsmartness och credd. Köper man plattan via iTunes får man en extra låt vilket är trist för oss som tycker att iTunes är skit.