09 maj 2006

Vinstmaximerad folkfest?

Här i Europa tar vi av någon anledning alltid till oss de sämsta idéerna från Amerika. Dokusåpor, plastikoperationer, idiotiska trender och hänsynslös marknadsföring, whatever. Vi måste försöka lära oss att ekonomin inte kan vara allenarådande i precis alla beslutsprocesser. Vi måste bekämpa alla beslut som är fattade av räknenissar med enbart ekonomin i fokus. Räknenissarna har nämligen generellt inget sinne för varesig stil eller finess. Det finns faktiskt andra värden som både är större och viktigare att försvara än vissheten att tjäna några snabba dollar på övertygelsen att folk är ännu dummare än de själva. Jag är övertygad om att människorna i allmänhet vill ha saker som har ett värde. Vissa saker måste helt enkelt få kosta.

Att vi i Sverige dessutom ska behöva vara så kulturellt efterblivna och tvingas leva i en sådan total brist på ideer och flärd är så knäckande. "Nej! ingen blåsorkester på Valborg, det blir för dyrt! Dessutom tycker den grekiska föreningen att blåsorkestrar som regel är främlingsfientliga". Idrottsföreningen måste få sälja korv på centrum-karnevalen annars får vi inget bidrag från kommunen nästa år.
Ingen glädje, bara en massa ekonomiska och politiska beslut. Varför då fira över huvud taget? Jo, för att det förväntas att man firar trots att ingen egentligen är intresserad. Det är så skitnödigt! Skulle kyrkan exempelvis personligen tacka alla som gick i högmässan, låta besökarna få veta att just de var värdefulla och fina människor skulle kyrkorna sannolikt snart vara fulla med folk. Skulle man dessutom ge dem en flaska vin i present skulle kyrkorna snart konkurera om Tv-tittarna.
Makes you think, doesn't it?

För att genuin feststämning skall infinna sig måste man bjuda till och ge folk något att yvas över! Annars blir det ju som att ge barnen julklappar som senare måste lämnas tillbaka. Det funkar en gång, sedan fattar barnen att det bara är ett spel och hela iden med julklappar blir till grus. För alltid.

Vi måste återge saker och ting ett ordentligt värde. Inte bara låtsas att något har ett värde, det solkar bara ned den värdelösa företeelsen ytterligare.
Kvalitet vinner alltid i längden! Oavsett vad marknadsanalytikern säger.
Jag ska ge ett exempel: Disney har ett högt egenvärde ungefär fram till det man gör Djungelboken 1967. Det goda i företaget, viljan att göra gott försvann när Walt Disney dog 1966. Walt Disney ersattes av marknadspersoner som bara såg dollar och bara låtsades vilja göra gott. Därav unkenheten i allt de tagit sig för sedan dess.
En marknadsanalytiker har aldrig skapat någon klassiker! Aldrig någonsin!
Om DaVinci eller Edison tänkt uteslutande med plånboken hade de aldrig uppfunnit något av värde och vi hade sannolikt fortfarande suttit i mörker.
Det är svårt att läsa börskurserna utan ljus. Konstnärer, regissörer, kompositörer och kreatörer däremot lyckas roa generation efter generation genom ett humanistiskt tänkande oftast befriade från vinstkrav och aktieägares intressen.
Inte sällan lever de dessutom i fattigdom. Vi måste ta tillbaka glädjen!

1 kommentar:

Peter Magro sa...

Mammon är det enda med egenvärde.

Vad skall du ha en klassiker till när du kan köpa två B-filmer och fyra plastgubbar i en Happy Meal ® för varje skitfilm istället?

En bra film kan man ju bara sälja en gång, tror du filmbolag försöker göra bestående konstnärliga värden?