World Trade Center - Oliver Stone

Jag gillar verkligen Oliver Stone. JFK och Nixon tillhör mina absoluta favoritfilmer. Stones förmåga att dramatisera och göra snårig storpolitik till en cineastisk upplevelse är fenomenal.
Visst är han ojämn, men det är nästan alla regissörer (utom Woody Allen). Stones förra film, Alexander såg i allafall jag som ett olycksfall i arbetet. Den nya filmen World Trade Center, som har premiär nu i helgen är dessvärre ytterligare ett olycksfall i arbetet, en veritabel katastrof faktiskt. Jag hade verkligen väntat mig något helt annat. Jag hade väntat mig en film som sökt förstå terroristerna eller i alla fall försökt förklara för amerikanerna att det faktiskt finns en anledning att arabvärlden vill slå dem på käften. Men icke! Stone har ju inte precis gjort sig känd som patriot, snarare tvärt om. En av USA's skarpaste kritiker har i och med denna film tystnat och vänt helt om. Varför?

World Trade Center är inget annat än en sentimental, patriotisk krigshetsande smörja som kan sammanfattas så här:
En polispatrull uptown, New York får veta att något hänt vid WTC, downtown Manhattan.
"-Vi måste åka dit och se om vi kan hjälpa till!"
De åker ner. Polismännen tävlar nästan om vem som ska gå in först och annat macho-larv. De går in någonstans och börjar rota. Husen rasar över dem.
Vissa dör, vissa överlever.
Sedan ligger de där fastklämda ganska länge, oklart hur länge.
De håller sig vid liv så gott det går genom att tänka på sina fruar och barn. Man får se söta klipp på idel lyckliga dagar... The American Dream!

Terroristerna förblir ansiktslösa genom hela filmen, Attacken skulle i princip lika gärna vara ett verk av utomjordingar eller varför inte djävulen. Det är bara platt och staplade klichéer hela tiden.
Utanför rasmassorna oroar sig fruar och barn. Till och med barnen är heroiska och vill själva åka ner på stan för att rädda sina instängda pappor. Sedan blir det räddningsaktion.
"It's a dirty job but someone's gotta do it"
"Tell my wife I love her"
Alla män är skithårda och modiga. Kvinnorna är moderliga, kärleksfulla och beskyddande. Stereotypt och högerkristet.

Hela tiden tävlar alla inblandade i räddnigsaktionen om vem som vågar ta de största riskerna. Om man tar stora risker blir man också en stor hjälte är budskapet. En till synes halvknasig marinsoldat visar extra stort mod och letar lite på egen hand och hittar de instängda poliserna som legat instängda, oklart hur länge. De plockas upp i princip oskadda och överlever...
"Darling, you kept me alive down there"
Alla fylls av kärlek till fosterlandet och tillsammans ska man nu besegra den svarte satan.
The End

Oliver Stone har med World Trade center visat att en stor regissör kan balla ur helt och hållet och göra totalt förutsägbar, endimensionell och platt TV-film. Det är så dåligt att jag nästan misstänker att det ligger något fuffens bakom. Är det en parodi?
George Bush: Hej Oliver, du får en miljard om du gör en film åt mig...
Oliver Stone: Verkligen? OK! Hur vill du att den ska se ut?
Hur det nu är med den saken så är World Trade Center en lika osannolik film som Göta Kanal 2 skulle vara med Ingmar Bergman som regissör.