Roligast just nu

Det här tar verkligen udden av den hårda rockens alla poser och manér. Klippet visar att hårdrock egentligen bara är humor. Jag har aldrig förstått mig på rock. Nu har jag sett ljuset! Underbart välgjort, snart får vi se det här i TV.
(Dessvärre har klippet tagits bort från YouTube så länken är död)

Chinese Fantasy - Li-Po-Li (1929)

Här har vi det ofta utskällda kinesnumret ur The Show Of Shows från 1929. Filmen spelades till 90% in i färg. Dessvärre finns idag bara det här numret och ett till bevarade i färg. I alla tillgängliga böcker och publikationer brukar kritikerna ständigt ange det här numret som exempel på de tidiga musikalernas uselhet. Kameravinklarna är fel, Nick Lucas är inte photogenique. Myrna Loy verkar tungt medicinerad etc. Jag förstår inte varför. OK, koreografin kanske inte är den mest spännande man sett och den stereotypa bilden av kineser är inte gångbar idag, men varför så dömande? Hela numret är ju fullständigt grandiost! Jag är helt övertygad om att 1929 års biopublik var förtjusta. Musikarrangemanget är storslaget, melodin intagande, dekor och kostymer är förtjusande. Jag misstänker att kritikerna gör felet att jämföra Li-Po-Li med nutida underhållningsformer. Det kan man inte göra! Vänd på frågan. Hur skulle 1929 års biopublik reagera inför en video med exempelvis Justin Timberlake? De skulle sannolikt avfärda en sådan som fruktansvärt, närmast pornografiskt skräp, helt utan stil och finess. Till råga på allt ackompanjerat av ett ohyggligt oväsen. Personligen föredrar jag Nick Lucas före Justin Timberlake.

Jazz Singer 80th Anniversary DVD

Idag släpper Warner Home Video en riktig klassiker på DVD. Det är i dagarna 80 år sedan The Jazz Singer, den första stora ljudfilmen hade premiär i USA. Filmen i sig är inte så märkvärdig utan en ganska snyftig historia full av stereotypa bilder miljöer och karaktärer. Jag kan tänka mig att storyn ansågs rätt ointressant redan 1927 med tanke på innehållet i andra filmer från samma tid. Det fantastiska med filmen ligger på ett helt annat plan. Plötsligt fick publiken inte bara se utan också höra Al Jolson, en av 20-talets absolut största stjärnor. Ljudfilm hade funnits ganska länge men sågs mest som en kuriositet som ingen vågade använda fullt ut eller satsa stora pengar på. Warner Brothers gjorde en rejäl chansning när de bestämde sig för att föra ljudet in i filmvärlden på allvar. Bolagets framtid var helt beroende av att filmen blev en succé. Många andra bolag såg ingen poäng med att ge filmen ljud eftersom film var ett bildmedium och fungerade väldigt bra utan ljud. Med The Jazz Singer fick film ytterligare en dimension som helt kom att möblera om i Hollywood och så småningom ute i världen. Succén var given. Det var i princip The Jazz Singer som gjorde Warner Brothers till ett av de riktigt stora bolagen. Nu ska tilläggas att The Jazz Singer bara är en så kallad ”part-talkie” vilket innebär att endast sångnumren har synkroniserat ljud. Den första riktiga talfilmen Lights Of New York hade premiär först i juli 1928. Den första svenska fullständiga talfilmen var När Rosorna Slå Ut som hade premiär den 30 juli 1930.
Warner Home Video har inte sparat på krutet utan ger oss i R1 utgåvan 3 DVD fyllda av Vitaphone extravaganza. Utöver den restaurerade huvudfilmen får vi en långfilmslång dokumentär om hur filmen fick ljud samt massor av intressanta kortfilmer och annat som kan relateras till The Jazz Singer. Av någon oförklarlig anledning saknar den europeiska utgåvan av boxen den tredje skivan som är fylld till bredden med över 3 ½ timmar synnerligen intressanta och unika Vitaphonekortfilmer producerade 1926-30. Köp därför den amerikanska utgåvan!

Lawrence Gray & Marion Davies 1929

En väldigt känd låt i sin originalversion, hämtad ur en helt bortglömd film. Just You, Just Me, skriven av Raymond Klages och Jesse Greer från den tidiga MGM-musikalen Marianne. Filmen premiärvisades i augusti 1929 och blev väl en viss framgång mycket tack vare den här melodin. Filmen handlar om ett gäng amerikanska soldater som hamnar i en fransk by under första världskrigets slutskede. Marion Davies spelar bondflickan Marianne som Pvt. Stagg, Lawrence Grays rollfigur naturligtvis blir omöjligt kär i.
Marianne var Marion Davies första ljudfilm. Det anmärkningsvärda är att hon valde att möta den kräsna ljudfilmspubliken med en konstig hemmagjord fransk accent. Ett väldigt vågat grepp som inte många andra skulle gått med på. Många karriärer tog slut när filmen fick ljud eftersom rösterna inte motsvarade publikens förväntningar. Nu blev det inte så värst många ljudfilmer för Marion Davies av ett annat skäl. Någon bedömde nämligen att hennes lätta stammning var ett problem. Detta märker man dock inte i någon av hennes filmer. Lawrence Gray är som vanligt fantastisk med sin lediga spelstil och tjusiga stämma.

Fildelningsutredning

Nu har regeringes enmansutredare Cecilia Renfors presenterat utredningen om vad som behöver göras för att stävja fildelningsproblemet och alla andra former av illegal nedladdning på nätet. Renfors har bland annat kommit fram till att bredbandsleverantörerna skall tvingas stänga av dem som fildelar extra mycket. Vilken miss! Att lägga ansvaret för det här på bredbandsleverantörerna kommer inte att leda till någonting. När man sedan tittar närmare på vilka som kan komma på fråga för avstängning rör det sig endast om aktörer som fildelar i stor skala. Jag tolkar det som att privatpersoner som laddar ned något då och då aldrig kan bli föremål för avstängning. Detta betyder ju att lagförslaget är helt tandlöst redan från början. De som har fildelnig som ”affärside” kommer ju bara att lägga upp sina grejer på någon server utomlands och sedan var det problemet löst. De små fildelarna kommer inte märka någon skillnad.

I samma utredning kommer Renfors fram till att en bredbandsavgift av lite otydliga anledningar inte är genomförbar. Jag misstänker att skiv- och filmbolagslobbyister hjälpt till med det beslutet eftersom de antagligen motarbetar en bredbandavgift med alla medel de har. Jag har sagt det förut men upprepar gärna: En avgift på bredbandsabonnemanget är den ENDA möjligheten att få en acceptabel ordning och reda på den illegala nedladdningen.

Överdosera Annika Lantz?

Nu när precis alla i hela Sverige har tröttnat på Annika Lantz och hennes haschpsykoser ur flickrummet som gått i P1 hela våren ger oss SR mer, och det med besked. Lantz får nu nämligen också egen show i P4 enligt ett pressmeddelande från SR. Hon ska givetvis vara kvar i P1, det är ingen flytt alltså.
Hädanefter ska vi således tvignas stå ut med Annikas sinnessjuka pladdrande i ytterligare en kanal. Ska man tolka det här som någon sorts förtjänstmedalj som Annika får av radioledningen för att hon lyckats skrämma bort flest lyssnare på kortast tid eller? Jag tycker inte det är konstigt att Sveriges Radio slåss med svikande lyssnarsiffror när de beter sig så här. Jag fattar inte vad de är ute efter. Det verkar nästan som om radioledningen fått i uppgift av Gud att sprida Annika Lantz evangelium så mycket som möjligt innan världen går under. Hon blir ju bara värre och konstigare ju mer plats hon får. Jag kan ge mig fan på att SR kommer testa henne i alla kanaler och program innan de kommer på att hon inte är så rolig att lyssna på. Kan de inte låta Annika Lantz vara ifred? Vore radioledningen lite smarta borde de se till att sälja henne skitdyrt till någon av konkurrenterna. De har hajpat upp henne maximalt så billigt lär det ju inte bli. Sedan låter exempelvis Radio Rix Annika Lantz formligen skölja över hela reklamradiosverige som en tsunami. Och kvar står Sveriges Radio med nytvättad overall redo att plocka poäng.

Ingmar Bergman på DVD

Varför är de svenska utgåvorna av Ingmar Bergmans filmer så dåliga? Utomlands har åtskilliga av Bergmans bästa filmer funnits på DVD länge, ofta i restaurerade versioner med omsorgsfullt omhändertagen bild- och ljudkvalitet. De svenskproducerade utgåvor som finns är i allmänhet undermåliga och känns billiga. Allra värst av dem är Sandrews Metronomes Bergmanbox, i vilken man återutgivit sin redan dåliga videoversion av Fanny & Alexander och sedan samlat ihop resten av sin Bergmanbråte till något som mest liknar en loppmarknad. Vad gör exempelvis Daniel Bergmans taffliga Söndagsbarn i en Ingmar Bergman box?

Jämför gärna den svenska hanteringen av Bergmans filmskatt med hur de amerikanska bolagen valt att gå till väga. Ett fint exempel är Criterions fantastiska Fanny & Alexander box om 5 DVD. Boxen innehåller både den nerklippta bioversionen och den i Sverige outgivna 5 timmar långa TV-versionen. Bolagets producent Johanna Schiller reste själv till Sverige för att intervjua flera inblandade enkom för denna utgåva. Det övriga extramaterialet är naturligtvis även det framtaget med samma höga ambitionsnivå. När Sandrews valde att göra DVD av sin egen undermåliga gamla VHS-master beställde Criterion 64 rullar filmmastermaterial, och över 40 rullar slutmix på både bio- och TV-versioner, för en digital överföring övervakad av Criterions tekniker. Givetvis restaurerade man också materialet. Nästan alla svenska DVD-utgåvor är orestaurerade och görs från gamla videoband scannade för TV någon gång på 80-talet, i värsta fall är de ännu äldre. Det här betyder att filmerna alltid är i 4:3 format istället för 16:9 när det förekommer. Som regel är de inte ens i brevlådeformat utan tillklippta för att passa en 80-tals TV. Jag ringde nyligen upp Sandrews för att fråga varför deras utgåvor av äldre film nästan aldrig är i rätt format på DVD, och fick då till svar att det kostar en halv miljon att göra en ny scanning. Vad är en halv miljon i dessa sammanhang? I en del fall har till och med idiotin överträffat sig själv när man lagt ner pengar och tid på att restaurera de gamla TV-tejperna istället för att restaurera originalmaterialet. Hur förklarar man ett sådant beslut?

Efter Sandrews pinsamma Bergman-releaser har även SF trampat i klaveret om än inte lika djupt med en lång rad billiga Bergmanutgåvor. De är alla gjorda utifrån gamla TV-tejper med alla fel och brister som dessa har. SFs utgåvor är exempelvis ofta dåligt färgkorrigerade. Man har helt enkelt överfört de svartvita filmerna med färgteknik vilket medför att filmerna får färgstick och upplevs som tintade. Jämför gärna SFs utgåva av Nattvardsgästerna med Criterions. Criterions utgåva är fantastiskt skarp och strikt svartvit medan SF-utgåvan upplevs som mjölkigt gröntintad.

Den amerikanska MGM-boxen som innehåller Persona, Skammen, Vargtimmen, En Passion och The Serpent's Egg är lika briljant den, en blixtrande bildkvalitet och exemplariskt extramaterial.
Boxen drogs först in – hela förstaupplagan förstördes, detta för att två av filmerna råkat komma med i fel format. MGM rättade givetvis till detta. Inte för att MGM är bäst på konstfilm men de är uppenbart så att de lagt ribban högre än vad de brukar göra. MGM räknade ut att cineaster och samlare redan på förhand upptäckt felet och skulle komma att undvika boxen. Det visar om inte annat en ambitionsnivå som tycks helt främmande för de svenska filmbolagen. De svenska bolagen sitter på en guldgruva som de uppenbarligen inte har vare sig vett eller kunskap att göra något av. Varför låter vi amerikanska bolag ta hand om något som borde ligga oss närmast. Ingmar Bergman är och förblir något av det främsta som sprungit ur den svenska myllan. De svenska rättighetshavarna måste vårda hans livsgärning ömt och behålla den närmast hjärtat till vilket pris som helst. Det är deras plikt.

Nu efter Bergmans bortgång kommer sannolikt de svenska bolagen vilja rida på den Bergmanvåg som naturligt kommer uppstå. Låt oss då hoppas på att man nu äntligen kommer inse vikten av vettiga utgåvor av Bergmans verk. Det är ju våra utgåvor som skall exporteras värden över, inte de amerikanska. En sniken men ganska trolig lösning blir nog att man låter licensiera de amerikanska utgåvorna för den europeiska marknaden för att tillgängliggöra dem i Region 2. Jag hoppas givetvis dock på att stiftelsen Ingmar Bergman tar tag i det här och omedelbart koncentrerar sin verksamhet på DVD-produktion i första hand. Inget av de amerikanska bolagen skulle ha en chans mot stiftelsens tillgång till exklusivt extramaterial. De svenska versionerna skulle bli därför mycket väl kunna bli internationella referensutgåvor och intäkterna skulle definitivt kunna stärka stiftelsens ekonomi som i dagsläget tydligen är rätt bister.
Kom igen nu! Kamera! Börja!

I'm Sailing On A Sunbeam från It's A Great Life (1929)

Ljudfilmsmusikalen It’s A Great Life hade USA-premiär den 6 december 1929. Filmen var tänkt att lansera vaudevillestjärnorna Vivian och Rosetta Duncan på vita duken. Systrarna Duncan hade redan tidigare varit påtänkta för huvudrollerna i Broadway Melody men var tvungna att tacka nej till detta eftersom Rosetta befann sig utomlands vid inspelningsstarten. Rollerna som systrarna i Broadway Melody gick istället som bekant till Bessie Love och blott artonåriga Anita Page. Som plåster på såren fick systrarna Duncan istället göra den lika påkostade och snarlika filmen It’s A Great Life.
Problemet var att när It’s A Great Life hade premiär i december 1929 hade publiken börjat tröttna på musikalfilmer. Under andra halvan av 1929 hade filmbolagen formligen vräkt ur sig musikalfilmer med väldigt varierande, ofta undermålig kvalitet. I december hade så marknaden fullständigt mättats och publiken svek mangrant. It’s A Great Life hade oturen att komma i precis fel tid så både filmen och systrarna Duncan glömdes snart bort. It’s A Great Life blev i princip deras första och sista film. I det här avsnittet ser vi också Lawrence Gray, en vanligt förekommande aktör i de tidiga musikalerna. Gray gjorde sin sista film redan 1936 och glömdes även han snabbt bort av den kräsna biopubliken.

The Lock Step från The March Of Time (1930)

Är inte detta briljant! I augusti 1929 inledde MGM arbetet med vad som skulle bli musikalernas musikal. Från början var den tänkt att bli en uppföljare till The Hollywood Revue Of 1929, den första revyfilmen som gjordes. Producenten Harry Rapf hade dock större planer, varför en uppföljare? Den nya filmen skulle sätta en helt ny standard för hela musikalgenren. Därför fick filmen slutligen den något pretentiösa titeln The March Of Time. Filmen var tänkt som en oddyssé genom den amerikanska underhållningens historia. Man spelade in massor av nummer, de flesta i färg. Mitt under den utdragna produktionen svängde plötsligt publikintresset för musikalfilmer. Hela genren dog i princip på ett par veckor runt nyåret 1930. Filmbolagen hade massor av produktioner igång som de nu förstod skulle bli fiaskon eftersom publiken svek. The March Of Time var den kanske den största av dem. När filmen var "färdig" i februari 1930 ville inte filmbolaget släppa den eftersom man visste att man skulle förlora de $ 750000 som filmen hittills kostat. Efter flera misslyckde försök att göra en "vanlig" film av den skrotade man till slut projektet för att minimera förlusterna. En del nummer ur The March Of Time användes sedan i olika kortfilmer som på så vis blev billiga att framställa. Det här är ett av de mest sällsynta numren, återanvänt i kortfilmen Jailbirds Of Paradise 1934. The Lock Step med The Dodge Twins. Mycket nöje!

Mobiloperatören 3 presenterar ny rekryteringsmetod

DN meddelar idag att mobiloperatören 3 planerar att anställa ett större antal marknadsförare.
För att hitta kandidater skall man prova en helt ny rekryteringsmetod i samarbete med dejtingsajten Spray.
Det hela går ut på att allmänheten med hjälp av en bild på kandidaten och en kort beskrivning skall hjälpa 3 att avgöra om kandidaten är tillräckligt snygg och cool för att få jobba hos dem.

Jag tittade i almanackan, nej det var inte 1:a april.
Jag hoppas att 3 kommer att gå vidare med det här och framgent rekrytera all sin personal på det här sättet. Det kanske ligger mer bakom den här idén? Kan det vara så att 3 helt försöker ändra inrikting på företaget? Kommer bolagsstämman nästa år att utformas som en skönhetstävling?
Spännande. Alla som har abonnemang med 3 lär i allafall bli glada. Nu vet de ju att företaget verkligen satsar på kompetens.

Presidentval i Frankrike

Frågan är om inte Nicolas Sarkozy trampade rejält i klaveret när han kom med förslaget att arbetsgivare inte skall behöva betala arbetsgivaravgift för de anställdas övertidstimmar och att de anställda inte skall behöva betala skatt för sin övertid. Sarkozy kallade förslaget för en revolution. Jag håller naturligtvis med. Den franska arbetslösheten kommer sannolikt att stiga till närmast revolutionära nivåer om förslaget går igenom. Hur tänker människan egentligen?

Akvarell

Fildelning

Fildelningsdebatten i programmet Bert den 23 mars i TV8 var väldigt intressant. I programmet påstods en hel massa saker som förtjänar att kommenteras.

Det fullkomligen vimlar av konstigheter i programmet. Att jämställa fildelning med fortkörning eller kvinnomisshandel är fel. Vems liv är exempelvis i fara om jag fildelar extra mycket? När skivbolagen påstår att de förlorar enorma summor pengar på fildelning vore det intressant att se hur de räknar. Kan man verkligen hänföra skivbolagens förluster enbart till fildelning? Hur såg skivbolagens ekonomi ut innan bredbandsuppkopplingar fanns? Jag vågar påstå att skivbolagens siffror var röda långt innan gemene man visste vad Internet var för något. Dataspel har exempelvis piratkopierats i över 20 år, tio år längre än internet har funnits. Fildelningssajterna erbjuder idag precis alla dataspel som finns på marknaden. Dataspel får därmed sägas vara något som berörs av fildelningseländet i allra högsta grad. Ändå går dataspelsföretagen bättre än någonsin. Hur förklarar skivbolagen det?

Att påstå att skivaffärer fått lägga ner som resultat av fildelning är också märkligt. När jag var liten fanns det köttaffärer och ostaffärer, sådana butiker finns inte längre. Varför? Kan det kanske vara så att tiderna förändras? Jag tror de små skivaffärerna gör klokare i att rikta sitt etter och sin bitterhet mot Mix och Rocks och andra skräpkedjor som bara säljer musik som för tillfället ligger på topplistan. Det är ju dit kunderna har försvunnit i och med att dessa kedjor de senaste tio åren spridit sig som eld i gräset med sina attraktiva lägen och priser. Intervjun med skivhandlaren som ondgjorde sig över att folk kommer in med anteckningsblock i skivaffärerna och att de utnyttjar hans service för att sedan inte köpa något är intressant. Jag har haft anteckningsbok med mig i skivaffärerna sedan början av 80-talet. Kan det vara så att skivhandlarna har svårt att förstå hur en intresserad kund ser ut? Att påstå att skivaffärerna erbjuder någon sorts service är även det en grov överdrift. Personalen i skivaffärerna har sällan någon som helst kunskap om vad de säljer.

Man kan väl knappast säga att Pirate Bay är eller har varit finansierad av vare sig nynazister eller sveriedemokraterna. Piratfolket skådar av förklarliga skäl inte given häst i munnen. Å andra sidan, vem gör det. Om jag vore aktiv i den nihilistiska föreningen Gay Nazis Against Islam och jag sedan skänker ett oanständigt högt belopp till Röda Korset så kommer inte Röda Korset att tacka nej till mina pengar. I alla fall inte med hänvisning till min "politiska hemvist"... Det vågar jag nästan sätta pengar på. Bert Karlsson försöker också få till att Pirate Bay-folket leder ungdomarna ner i porrträsket eftersom det förekommer reklam för porrsajter på Pirate Bay. Då frågar jag mig om Bert någonsin kontrollerat exempelvis Aftonbladets annonser? Om inte borde han nog göra det...

Att Sverige är värst i världen på nedladdning är i princip som att säga att vi är bäst i världen på att köpa Volvobilar. Vi är världens bredbandstätaste land helt enkelt. Utan bredbandsuppkoppling gör man sig inte omaket att ladda ner exempelvis en film eftersom det skulle ta flera veckor innan man får hem den, dessutom till en kostnad som sannolikt vida överstiger vad en DVD skulle kosta. När övriga världen får tillgång till bredbandsuppkoppling kommer det definitivt inte att gå att göra någonting åt piratverksamheten på nätet. Jag ser framför mig sajter och communities som drivs av kriminella nätverk som fullkomligen kommer att skita i alla lagar oavsett hur de ser ut. Dessa sajter finns för övrigt redan men kommer sannolikt att bli fler. Internet är helt enkelt ett oslagbart kommunikationsverktyg. När Felix Herngren berättar att han laddat ner en skiva eftersom hans köpta exemplar blivit repigt förstår jag inte logiken i hans resonemang alls. Bert tillskjuter att han också laddar ner låtar lite hur som helst när de behöver det. Det betyder ju per definition att både Bert och Herngren är kriminella. Hur får de i hop det resonemanget?

Av detta kan man utläsa att det är lönlöst att försöka kriminalisera nedladdning av filmer och musik på nätet. Lagstiftarna borde försöka hitta andra vägar att få piraterna att betala för sig. Det går inte att kriminalisera 10% av ett lands befolkning. Det vore som att plötsligt förbjuda folk att dricka öl. Det skulle helt enkelt inte funka. Vad man däremot kan göra är att lagstifta så att en avgift läggs på bredbandsuppkopplingen, utan en sådan uppkoppling är ju piratverkamhet meningslös. Denna avgift läggs ovanpå avgiften som konsumenten betalar för uppkopplingen. Avgiften tas in av bredbandsföretaget som sedan betalar denna vidare till någon lämplig organisation, exempelvis Copyswede som sedan fördelar pengarna enligt en given modell. (Hur denna modell sedan skall se ut är en senare fråga.) Avgiften för konsumenten skulle kunna vara ungefär lika stor som TV-licensen. Jag fattar inte att det ska vara så svårt. Bredbandsleverantörerna motsätter sig säkert detta men de måste rimligen vara enklare att hantera dem som grupp än att kriminalisera över en miljon privatpersoner. Det är bara att bestämma hur och när avgiften skall tas in så får de helt enkelt rätta sig efter detta. Gärna med devisen: "Inget bredband - ingen fildelning!"

Jag skulle dock kunna tänka mig att skivbolagen och filmbolagen är mindre roade av en sådant förfarande eftersom det enbart innebär att de kommer att få någon sorts ersättning. Den åtråvärda kontrollen över konsumenternas smak har de sedan länge förlorat. Den kommer de aldrig att få tillbaka. Jag misstänker att det är där skon klämmer egentligen. Skivbolag och filmbolag har alltid och i alla tider försökt styra konsumenternas smak och samtidigt varit dåliga på att följa den. I takt med att konsumtionsmönster har förändrats och diversifierats har skivbolag och filmbolag tappat i inflytande. Det har nog mycket mindre med nätpirater att göra än vad de drabbade vill göra gällande. Det är enkelt att utse en syndabock som med alla medel skall förgöras, det har gjorts så många gånger genom historien när man haft svårt att sätta fingret på vad som är fel.

Skivsamling

Att samla skivor är nog en företeelse som snart kommer att försvinna. Jag samlar själv och har med åren lyckats få till en hygglig samling. Tidigare samlade jag vinylskivor, en samling som inte utvidgas i princip alls sedan början av 90-talet. Singlarna har till och med fått flytta ner i källaren. CD-skivorna har sedan ett par år tillbaka också börjat stanna av i antal, ungefär i takt med skivbolagens sjunkande försäljningssiffror.
Jag frågade mig häromdagen vad det här kan bero på. Jag är ju inte mindre intresserad av musik idag än för säg tio år sedan. Har jag mindre tid att lyssna på musik nu? Ja kanske. Jag tror många andra skivsamlare känner likadant. Man orkar inte hänga med helt enkelt. Vad är det för idé att bygga upp en samling av en viss typ av ljudbärare när formatens livslängd bara blir kortare och kortare. Det är ingen idé att satsa på något format eftersom det snart kommer något nytt, ännu bättre.
Man skulle kunna anta att skivsamlandet började ungefär kring sekelskiftet 1900. Dessa samlare kunde samla på 78 varvare i ungefär 55 år innan mediet blev obsolet och ersattes av vinylskivan. Vinylsamlarna i sin tur fick bara runt 40 år på sig innan deras favoritobjekt gick i graven. CD skivorna har funnits i drygt 25 år men är redan gammalmodiga. CD-skivornas ljudkvalitet anses dessutom vara otillräcklig för dagens krävande lyssnare.
Det finns idag en uppsjö av alternativa format och digitala lagringssätt som gör samlandet mer eller mindre omöjligt. Och fler format är av allt att döma på väg. Dessa nya format lär i sin tur ersättas av andra inom tio år om utvecklingen håller i sig. Man kan ju inte samla på ljudfiler eller flashminnen!
Jag tror att hela musikbranschen står inför en revolution vi bara sett början på. Upphovsrätten urholkas av fildelning och konsumenterna tröttas ut med ständiga formatbyten. Storbolagen kommer i sinom tid tvingas att satsa på andra saker än ljudbärare eftersom konsumenterna inte längre bryr sig.
Trist men oundvikligt, särskilt för oss skivsamlare som antagligen får hitta något annat att samla på eftersom det är själva samlandet som är grejen. Att samla är som att lägga pussel och om man beroende på yttre omständigheter aldrig får lägga sitt pussel färdigt tappar man snart intresset.

9/11 Dokumentärer

Den senaste tiden har jag roat mig med att se olika dokumentärer som försöker belysa vad som egentligen hände vid och ikring terrorattackerna i USA den 11 september 2001. En del av filmerna är otroligt konspiratoriska och andra mer lågmälda. I helgen såg jag ytterligare en, Press For Truth hette den. Den får väl sägas vara en av de mer lågmälda i genren. Den handlar om ett gäng änkor från New Jersey "The Jersey Girls" som ställde ett antal frågor till regeringen efter terrorattackerna sedan de förlortat sina män i dåden. De fick inga svar. De vände sig då till medierna och pressade så småningom fram den kommission som regeringen slutligen tillsatte. Änkorna tar aktiv del i arbetet och förser kommissionen med frågor... inte heller här får de svar...

Mycket intressant film, välgjord, faktakonstaterande och relativt fri från spekulationer. Det råder ingen tvekan om att den amerikanska regeringen och presidenten verkligen gjorde sitt yttersta för att någon oberoende granskning inte skulle genomföras. Den "oberoende granskning" som till slut kom till stånd blev till en ganska illa underbygd redogörelse som helt utelämnade många av de viktigaste frågetecknen kring katastrofen. Det viktiga med kommissionsrapporten verkade vara att poängtera regeringens handlingskraft och kompetens, just det som ifrågasattes av änkorna.

Vad som framkommer är i korta drag att regeringen var väl medvetna om att något var på gång och att de vidtog speciella åtgärder för sin egen personliga säkerhet men att man inte lät informationen komma ut till vare sig medier eller allmänhet i den ofattning som var önskvärd. Exempelvis utrymdes inte WTC omedelbart efter det att det första planet kraschat. Många varningar hade utfärdats och det rådde knappast något tvivel om att det var fråga om någon sorts attack och inte någon som flugit lite fel. Med den information regeringen hade tillgång till borde man definitivt reagerat annorlunda än vad man gjorde. Man vidtog inte heller några som helst åtgärder inför det faktum att man kl 8 på morgonen den 11 september 2001 hade fyra kapade plan som flög omkring i östra USA. Det normala hade varit att skicka upp flygvapnet. Vid en tidigare incident med ett kapat plan i Florida kom flygvapnet upp och lyckades tvinga ner det kapade planet på 20 minuter. Den 11 september 2001 flög fyra kapade plan fritt omkring i över två timmar utan att någon vidtog några som helst åtgärder. Varför?

Det är denna typ av frågor änkorna ställer, först till regeringen och sedan till kommissionen. Förklaringarna uteblir i princip helt. Filmen visar att det är viktigare att behålla greppet om makten till varje pris och att maktens människor inte drar sig för att tillverka sanningen i efterhand. Dessutom får man se utdrag ur en del presskonferenser där president Bush visar sig vara närmast förståndshandikappad med tanke på hur han svarar på frågorna han får.
Ju mar man gräver i det här desto konstgare blir det. En sak är helt säker, sanningen har vi inte fått veta. Vad som egentligen hände och vem som ligger bakom dåden är egentligen inte så intressant i det här skedet. (Man hoppas ju alltid på att det är Elvis och Hitler som ligger bakom allt sånt här). Det jag tycker är läskigast är den amerikanska regeringens försök och uppenbara vilja att föra folket bakom ljuset till vilket pris som helst. Varför? Om det nu var en helt oförberedd attack som de vill få oss att tro, varför dyker det upp så mycket konstigheter som tyder på motsatsen?

De som bestämmer i USA har bestämt sig för vad som hände och då är det bara så, oavsett vilka bevis som kommer fram. Bush skulle antagligen inte tycka det vara konstigt att gå ut i medierna och påstå att han aldrig träffat Bin Laden om han samtidigt hade honom inneboende i Vita Huset. Utrikesminister Condolezza Rice verkar också vara en skön lirare. Hon skriver memos och rapporter som när hon under ed blir tillfrågad av kommissionsen "inte innehåller något väsentligt". När sedan memot eller rapporten kommer fram och visar sig innehålla väldigt intressanta saker bestämmer hon sig helt enkel för att hon aldrig har skrivit något memo eller någon rapport... Detta gör hon med stor pondus utan att röra en min och som om inget har hänt. Vem skrev då memot? Något liknande hände också när de ansvariga för katastrofplatsen redogjorde för innehållet i planens svarta lådor som hittades i bråten. Man började försiktigt men klumpigt. "Vi har hittat tre av fyra svart lådor - men de innehöll inget av värde". När medierna sedan krävde att få ta del av innehållet hade man plötsligt inte hittat några lådor alls.
Sedan försöker någon med att innehållet var för skadat för att tydas... Om det nu inte gick att få fram information ur de här lådorna man inte hittade hur kan man då göra bedömningen att innehållet samtidigt inte innehöll något av värde? Hur kan eld fullkomligt pulverisera tre skyskrapor och de här svarta lådorna (som normalt sett klarar alla typer av fysisk påverkan) när man samtidigt hittar något så förgängligt som kaparnas oskadade pass i bråten flera dagar senare? Då får man onekligen idéer om att någon ville att passen skulle hittas men att de svarta lådornas innehåll skulle vara höljt i ett klädsamt dunkel... Jag köper det inte.

Jag tycker 9/11verkar vara en betydligt värre soppa än Kennedymordet. Viktigt att notera är att USA drog igång stora krig i direkt anslutning till båda händelserna.