Psalmtoppen

Nu har SVT gjort det igen! Jag har ju glömt att skriva om det fantastiska programmet Psalmtoppen som sedan ett par veckor går i SVT på lördagar. Programmet leds av Elin Ek, mer känd som Grynet. Inget ont om vare sig psalmer eller Elin Ek men själva programidén är faktiskt helt galen. En topplista för psalmer på bästa lördagstid med en barnprogramledare som är mest känd för sin dåliga smak och för att vara ful i munnen. Hur har SVT tänkt här? Vilka lyssnar på psalmer? Var sjungs normalt sett psalmer? Känner målgruppen till Grynet? Sverige är ett av världens mest sekulariserade länder och psalmsångens naturliga forum kyrkorna kan väl närmast betraktas som en krisbransch som brottas med svikande intäkter och besökssiffror. Då passar SVT på att storsatsa och med Grynet dessutom...
Det är ju fullkomligt helgalet! Är det humor? Ska Oldsberg leda Bobster nu? Kan bli kul!

Here Comes Emily Brown

Vi provar att lägga upp lite ljud! Här har vi ett nummer ur den sällan visade Fox New Movietone Follies Of 1930. Melodin Here Comes Emily Brown av Con Conrad och Jack Meskill framförs av Frank Richardson och Miriam Seegar tillsammans med Fox balett och orkester.

Filmen finns bevarad och har restaurerats, komplett med tjusiga färginslag i Multicolor. Sorgligt nog visas den nästan aldrig. Någon DVD-utgåva verkar tråkigt nog heller inte vara planerad. Man kan undra varför man över huvud taget lägger ned tid och pengar på att restaurera dessa gamla filmer om ändå ingen får se dem.

Den huvudskliga anledningen till att jag valt just det här numret är att jag precis fått reda på att Miriam Seegar fortfarande lever, 100 år gammal. Hurra! Frank Richardson däremot, lämnade jordelivet redan 1962.


Miriam Seegar omkring 1930.

Colleen Moore

Jag har roat mig med att färglägga lite gamla bilder på sistone. Här har vi exempelvis en reklambild på en av det sena 20-talets allra populäraste aktriser, Colleen Moore. Bilden kommer från filmen Why Be Good 1929. Den var en av de sista stumfilmerna från bolaget First National/Vitaphone och producerades med ett synkroniserat soundtrack med ljudeffekter och musik.
Enligt uppgift var filmen en lyckad komedi som bland annat innehöll en helgalen partysekvens. Filmen ansågs länge vara förlorad. Det enda som fanns kvar av den till helt nyligen var delar av ljudspåret och några spridda klipp. Så plötsligt kom nyheten att man hittat hela filmen intakt i ett Italienskt arkiv. Lite senare dök hela ljudspåret upp. Förhoppningsvis kan vi få se Why Be Good i sin helhet inom en snar framtid. Det bästa vore givetvis om man beslöt sig för att släppa denna pärla på DVD så att så många som möjligt kan få glädje av den. Filmen lär ha restaurerats av filmarkivet på UCLA så förutsättningar för en fin utgåva finns onekligen.

Dessvärre finns inte många av Colleen Mores filmer bevarade till eftervärlden, ingen finns på DVD. Colleen Moore har därför som så många andra i samma sits i princip glömts bort. Colleen Moore var stjärnan som istället för att ställa om karriären till ljudfilm sparde alla sina stumfilmsgager och drog sig tillbaka redan i början av 30 talet. Resten av livet ägnade hon sig att investera på börsen, skriva böcker och att bygga ett gigantiskt dockskåp som sedan 1949 kan beses på vetenskapsmuseet i Chicago. Colleen More dog 1988 nästan 90 år gammal.Vill man läsa mer om Colleen Moore kan jag rekommendera hennes självbiografi Silent Star som kom ut 1968.

"Dust" ur Children Of Pleasure (1930)

Nu blir det riktigt nördigt...Håll i hatten!
1929-30 var helt fantastiska år i filmvärlden. 1929 är det första året man gjorde musikalfilm på allvar. Ett år senare, under våren 1930 hade publiken dock fått nog och musikalerna fick svårare och svårare att gå med vinst eller ens ihop. Inte sällan försökte man göra "vanlig" film av musikalerna genom att helt enkelt klippa bort sånger och dansnummer. Dessa avklippta små karameller sattes senare ofta ihop till kortfilmer.

Här har vi ett representativt nummer ur en av MGM's vårmusikaler 1930, en av få musikaler som klarade sig undan stympning den våren. Handlingen är tidstypisk och väldigt enkel. Lawrence Gray spelar en ung grön kompositör som förälskar sig i en flicka ur societeten som bara leker med honom för att slippa gifta sig. Kompositören förstår inte att lyckan finns på närmare håll men inser till slut sitt misstag. Ett av numren i filmen förtjänar att tittas närmare på. Melodin Dust, skriven av Fred Fisher och Andy Rice. I filmen framförs numret av bastanta kontra-alten May Boley tillsammans med MGM's balett med Ann Dvorak i spetsen.

Vad som är märkligt är att andra halvan av numret dyker upp igen, fyra år senare i kortfilmen Roast-Beef & Movies med The Three Stooges, men då i färg!

Det var inte ovanligt att återanvända nummer i flera olika filmer även om de inte blivit bortklippta. Urklippta sångnummer användes ibland också i reklamsyfte för att öka intresset för en kommande film. Sång och dansnumren var ju den här tidens pop-videos. Däremot finns inga som helst bevis för att Children Of Pleasure skulle ha innehållit några färgscener. Uppenbarligen filmades Dust i färg 1930 men av oklara anledningar valde man att spara det kostsamma färgmaterialet till senare. Varför?

Jag misstänker att man planerade färginslag men att något måste ha gått snett tekniskt under filmningen av första halvan av numret som gjorde det oanvändbart men att man ändå sparade vad man hade. Till saken hör att man nästan alltid spelade in en svartvit säkerhetsversion av ett nummer man spelade in i färg. Här valde man att använda säkerhetskopian, det syns rätt tydligt eftersom färgtagningen inte är exakt likadan. Endast andra halvan av Dust används således i Roast-Beef & Movies. Det här kan också bero på att första halvan innehåller lite dialog som skulle ha varit helt malplacerad i kortfilmen. Frågan kvarstår i så fall, varför använde man inte färgmaterialet i originalfilmen? Någon som vet? (Färgversionen av Dust misstas ofta för "The Hades Ballet" ett av numren ur den ofullbordade March Of Time. Den riktiga hadesbaletten återfinns i kortfilmen The Devil's Cabaret)

Ann Pennington & Allen Kearns i Tanned Legs 1929

Här har vi ett unikt litet nummer ur filmmusikalen Tanned Legs från 1929. Melodin You're Responsible skrevs av Oscar Levant och Sydney Clare direkt för filmen. De som framför den är två riktiga Broadwaylegender. När ljudfilmen slog igenom och man började göra musikalfilmer 1929 hämtades många fina Broadwaystjärnor till Hollywood för att fylla dessa ibland ganska snabbt ihoprafsade produktioner. Den här filmen är inget undantag men den är intressant beroende på just Ann Pennington och Allen Kearns.

Ann Pennington var ett av Florenz Ziegfelds många fynd och själva sinnebilden för en Ziegfeld girl och debuterade som sådan redan 1913. De få som minns Ann Pennington idag minns henne främst som dansare, Ann uppfann i princip nämligen modedansen Black Bottom 1926. Hon gjorde en handfull filmer varav ett par finns bevarade. Det här är hennes första ljudfilm. Anledningen till att det inte blev så värst mycket av Ann Penningtons filmkarriär misstänker jag berodde mycket på hennes ålder. Hon var född 1893 och ansågs helt enkelt för gammal när ljudfilmen kom. 1929 var alltså Ann 36 år och kunde i princip vara mamma till många av de flickor som väntade i kulissen. Ginger Rogers är exempelvis 18 år yngre än Ann. Här ges vi dock möjligheten att se Ann Pennington när hon är som bäst, full av energi och naturligtvis helt bedårande. Ann Pennington dog 1971, bortglömd men förmodligen inte försupen och olycklig.

Anns partner i klippet, Allen Kearns är en ännu mer sällsynt filmaktör. Han gjorde nämligen endast tre filmer innan han for tillbaka till Broadway för stora roller. Närmast efter den här filmen spelade han i originaluppsättningen av Girl Crazy 1930. Allen Kearns hade en lång Broadwaykarriär och förekom i ledande roller i många olika produktioner mellan åren 1912-1944. Förutom Girl Crazy hade Kearns stora roller i bland annat Tip-Toes 1926 och Funny Face 1928 och The American Way 1939. Allen Kearns levde 1894-1956.