Ingmar Bergman på DVD

Varför är de svenska utgåvorna av Ingmar Bergmans filmer så dåliga? Utomlands har åtskilliga av Bergmans bästa filmer funnits på DVD länge, ofta i restaurerade versioner med omsorgsfullt omhändertagen bild- och ljudkvalitet. De svenskproducerade utgåvor som finns är i allmänhet undermåliga och känns billiga. Allra värst av dem är Sandrews Metronomes Bergmanbox, i vilken man återutgivit sin redan dåliga videoversion av Fanny & Alexander och sedan samlat ihop resten av sin Bergmanbråte till något som mest liknar en loppmarknad. Vad gör exempelvis Daniel Bergmans taffliga Söndagsbarn i en Ingmar Bergman box?

Jämför gärna den svenska hanteringen av Bergmans filmskatt med hur de amerikanska bolagen valt att gå till väga. Ett fint exempel är Criterions fantastiska Fanny & Alexander box om 5 DVD. Boxen innehåller både den nerklippta bioversionen och den i Sverige outgivna 5 timmar långa TV-versionen. Bolagets producent Johanna Schiller reste själv till Sverige för att intervjua flera inblandade enkom för denna utgåva. Det övriga extramaterialet är naturligtvis även det framtaget med samma höga ambitionsnivå. När Sandrews valde att göra DVD av sin egen undermåliga gamla VHS-master beställde Criterion 64 rullar filmmastermaterial, och över 40 rullar slutmix på både bio- och TV-versioner, för en digital överföring övervakad av Criterions tekniker. Givetvis restaurerade man också materialet. Nästan alla svenska DVD-utgåvor är orestaurerade och görs från gamla videoband scannade för TV någon gång på 80-talet, i värsta fall är de ännu äldre. Det här betyder att filmerna alltid är i 4:3 format istället för 16:9 när det förekommer. Som regel är de inte ens i brevlådeformat utan tillklippta för att passa en 80-tals TV. Jag ringde nyligen upp Sandrews för att fråga varför deras utgåvor av äldre film nästan aldrig är i rätt format på DVD, och fick då till svar att det kostar en halv miljon att göra en ny scanning. Vad är en halv miljon i dessa sammanhang? I en del fall har till och med idiotin överträffat sig själv när man lagt ner pengar och tid på att restaurera de gamla TV-tejperna istället för att restaurera originalmaterialet. Hur förklarar man ett sådant beslut?

Efter Sandrews pinsamma Bergman-releaser har även SF trampat i klaveret om än inte lika djupt med en lång rad billiga Bergmanutgåvor. De är alla gjorda utifrån gamla TV-tejper med alla fel och brister som dessa har. SFs utgåvor är exempelvis ofta dåligt färgkorrigerade. Man har helt enkelt överfört de svartvita filmerna med färgteknik vilket medför att filmerna får färgstick och upplevs som tintade. Jämför gärna SFs utgåva av Nattvardsgästerna med Criterions. Criterions utgåva är fantastiskt skarp och strikt svartvit medan SF-utgåvan upplevs som mjölkigt gröntintad.

Den amerikanska MGM-boxen som innehåller Persona, Skammen, Vargtimmen, En Passion och The Serpent's Egg är lika briljant den, en blixtrande bildkvalitet och exemplariskt extramaterial.
Boxen drogs först in – hela förstaupplagan förstördes, detta för att två av filmerna råkat komma med i fel format. MGM rättade givetvis till detta. Inte för att MGM är bäst på konstfilm men de är uppenbart så att de lagt ribban högre än vad de brukar göra. MGM räknade ut att cineaster och samlare redan på förhand upptäckt felet och skulle komma att undvika boxen. Det visar om inte annat en ambitionsnivå som tycks helt främmande för de svenska filmbolagen. De svenska bolagen sitter på en guldgruva som de uppenbarligen inte har vare sig vett eller kunskap att göra något av. Varför låter vi amerikanska bolag ta hand om något som borde ligga oss närmast. Ingmar Bergman är och förblir något av det främsta som sprungit ur den svenska myllan. De svenska rättighetshavarna måste vårda hans livsgärning ömt och behålla den närmast hjärtat till vilket pris som helst. Det är deras plikt.

Nu efter Bergmans bortgång kommer sannolikt de svenska bolagen vilja rida på den Bergmanvåg som naturligt kommer uppstå. Låt oss då hoppas på att man nu äntligen kommer inse vikten av vettiga utgåvor av Bergmans verk. Det är ju våra utgåvor som skall exporteras värden över, inte de amerikanska. En sniken men ganska trolig lösning blir nog att man låter licensiera de amerikanska utgåvorna för den europeiska marknaden för att tillgängliggöra dem i Region 2. Jag hoppas givetvis dock på att stiftelsen Ingmar Bergman tar tag i det här och omedelbart koncentrerar sin verksamhet på DVD-produktion i första hand. Inget av de amerikanska bolagen skulle ha en chans mot stiftelsens tillgång till exklusivt extramaterial. De svenska versionerna skulle bli därför mycket väl kunna bli internationella referensutgåvor och intäkterna skulle definitivt kunna stärka stiftelsens ekonomi som i dagsläget tydligen är rätt bister.
Kom igen nu! Kamera! Börja!