I helgen har vi nästan uteslutande sprungit runt och tittat på barnvagnar. Alla är ju nästan likadana! Det är omöjligt att skilja agnarna från vetet! Det vore mycket lättare om det fanns åtminståne något fabrikat som stack ut eller hade någonting som de andra inte har.
Så här skulle det kunna sett ut:
Estniska Raunotekni har än en gång framställt en världsartikel:
Vi funderar givetvis på att slå till...
Hör här vad Enno Pulkka, reklamansvarig på Raunotekni har att säga om produkten:
"Raunoteknis nya vagn heter Pekkadellert och finns i två utföranden.
Den minsta, babymodellen Pekkadellert Minior har något mindre stålslagna trähjul och tillhörande visselpipa i glänsande mässing. Vagnen är en mycket stabil svarvad träkonstruktion som bygger helt på flaggskeppet Pekkadellert Junior.
Den enda skilnaden är att Pekkadellert Junior har riktiga vagnshjul för säker färd även i svår lera.
Vagnen är givetvis vinterrustad men medar och lanternor kan givetvis bekvämt skruvas av för sommarbruk.
Vagnen är helt i trä med odämpad upphängning eftersom en för mjuk gång ger bortklemade barn.
Vikten är knappa 136 kg. Pekkadellert Junior går för säkerhets skull inte att fälla ihop.
Vill man ta med sig Pekkadellert Junior på resa finns matchande seldon och betsel att köpa som tillbehör för en ringa extrakostnad.
Pekadellert - Vagnen för alla tider!"
Då hade vi ju kunnat välja bort den eftersom den inte går in i vår bil.
30 maj 2005
28 maj 2005
Hagaparken 15 maj 2005
Jag har snöat in lite på kamerans episka panoramafunktion.
Resultatet kan bli förbluffande bra om man inte får får total hybris och försöker sig på att få med lite för mycket av det goda. Den här bilden är ett bra exempel på det. Den är sammansatt av sex bilder och blir därför ganska förvriden. Jag borde nöjt mig med tre bilder. Men vad gör det? Det var en fin dag, även förvriden.
26 maj 2005
Griniga gamla gubbar
Nu har jag tittat på TV igen...
SVT inledde i kväll en serie om griniga gamla gubbar, det vill säga män som tröttnat på dagens ungdoms liv och vanor samt företeelser i samhället i stort. I programmet medverkade gamla bekanta som Bob Geldof och Rick Wakeman plus en massa andra brittiska "gubbar" i 50-60 års åldern. Den gemensamma nämnaren var att de alla antingen hade spelat lite gitarr eller rökt en massa hash på 60-talet. Och att de nu fått en möjlighet att ondgöra sig över alla saker de inte förstår i samtiden. Piercing, tatueringar, hip-hop, mobiltelefoner etc.
När de var unga fanns ju inte växthuseffekten, karensdagar, analsex och anorexi. Då räckte det med en wahwah-pedal, en feting och fred i Vietnam för att total lycka skulle uppstå, liksom av sig självt. Swish, boomerang! Groovy!
Jag håller nog på att bli en grinig gammal gubbe för jag satt i soffan och sade amen mest hela tiden när de förkunnade sitt evangelium. "Jag vill inte se en till illasittande stringtrosa sticka upp där bak på tjejen i tunnelbanan." "Killar över trettio med hästsvans borde få ett ultimatum: Att antingen klippa sig eller bli halshuggna på Tower Hill.""Det har inte gjorts en riktigt bra låt sedan 1985..." Serien är producerad av BBC och har ett ganska kul anslag. Något liknande skulle förmodligen inte gå att göra i Sverige. Vilken halvkänd svensk skulle våga sticka ut hakan på det sättet? Kjell Bergkvist möjligen, undra om det skulle bli kul? Förmodligen inte. BBC har i alla fall lyckats med att hålla det hela på en lättsam nivå trots att det bitvis är rätt giftigt. Åtta avsnitt känns lite väl tilltaget dock.
Efter det griniga gubbprogrammet slog Isa över till Kanal5 och då hamnade vi i något något jag aldrig sett förut, Dolce Vita med Robinson-Emma som ciceron eller vad man skall kalla henne. Jag tänkte: felrekrytering, men fick nästan omedelbart skrattet i halsen...
Programmet handlade om kändisar och det glamorösa liv kändisar lever.
Den här gången var det Big Brother-Lindas tur att visa sig på styva linan...
Efter en stund börjar de krypa i mig... Stackars tjej! Vilken röra av knasigheter. Vi får följa med Linda när hon tatuerar sin favoritdörrvakts namnteckning i ljumsken (!). Vi släpas med när Linda går till sin favoritplastikkirurg för att blåsa in fett från höften i överläppen (!). Allt medan Robinson-Emma glittrar och fnittrar i bakgrunden...
Jag fasar verkligen för vad som skulle hända om Linda fick en serie på åtta program. Vad skulle hon bjuda oss på? En smaskig diarré kanske? En rotfyllning? Eller favoritavsnittet "Lindas mens kommer olämpligt". Hur det nu var så kände hennes dörrvakt inte riktigt igen sin egen namnteckning när Linda nervöst visade upp den för honom framför kameran..."Vad har du skrivit där?" Stackars Linda som verkligen gör allt för att bli älskad och omtyckt, och så fattar föremålet för hennes beundran inte vad hon gjort.
Senare i programmet kommer det fram att anledningen till hennes självspäkningsorgier i Botox och fläskläppar är en "möjlighet till provfotografering" i Playboy. Det är så man baxnar!
En mer hängiven tjej får man verkligen leta efter. Men Linda, vad händer om Playboy säger nej?
Tänk om de inte ens kommer ihåg dig? Jag ryser när jag tänker på det. Hur stora är chanserna att Playboy på allvar skulle orka bry sig om en knasig tvåbarnsmorsa som är över 30 och från Sverige. Jag tror att jag skulle ha större chans att ta hem ett OS-guld i romerska ringar!
När Linda sedan uttalar sig om skvallerpressen som "bara sprider lögner" och "förstör mitt liv" önskar jag intensivt att Emma ska kontra med "-Varför pratar du med tidningarna då? Varför tackar du ja till alla dumheter som de vill att du ska ställa upp på? Tror du till exempel det här programmet kommer att öka folks respekt för dig?" Stackars Linda...Wake up!
Vi människor skulle ha en resetknapp! "-Sorry det blev fel, vi börjar om".
SVT inledde i kväll en serie om griniga gamla gubbar, det vill säga män som tröttnat på dagens ungdoms liv och vanor samt företeelser i samhället i stort. I programmet medverkade gamla bekanta som Bob Geldof och Rick Wakeman plus en massa andra brittiska "gubbar" i 50-60 års åldern. Den gemensamma nämnaren var att de alla antingen hade spelat lite gitarr eller rökt en massa hash på 60-talet. Och att de nu fått en möjlighet att ondgöra sig över alla saker de inte förstår i samtiden. Piercing, tatueringar, hip-hop, mobiltelefoner etc.
När de var unga fanns ju inte växthuseffekten, karensdagar, analsex och anorexi. Då räckte det med en wahwah-pedal, en feting och fred i Vietnam för att total lycka skulle uppstå, liksom av sig självt. Swish, boomerang! Groovy!
Jag håller nog på att bli en grinig gammal gubbe för jag satt i soffan och sade amen mest hela tiden när de förkunnade sitt evangelium. "Jag vill inte se en till illasittande stringtrosa sticka upp där bak på tjejen i tunnelbanan." "Killar över trettio med hästsvans borde få ett ultimatum: Att antingen klippa sig eller bli halshuggna på Tower Hill.""Det har inte gjorts en riktigt bra låt sedan 1985..." Serien är producerad av BBC och har ett ganska kul anslag. Något liknande skulle förmodligen inte gå att göra i Sverige. Vilken halvkänd svensk skulle våga sticka ut hakan på det sättet? Kjell Bergkvist möjligen, undra om det skulle bli kul? Förmodligen inte. BBC har i alla fall lyckats med att hålla det hela på en lättsam nivå trots att det bitvis är rätt giftigt. Åtta avsnitt känns lite väl tilltaget dock.
Efter det griniga gubbprogrammet slog Isa över till Kanal5 och då hamnade vi i något något jag aldrig sett förut, Dolce Vita med Robinson-Emma som ciceron eller vad man skall kalla henne. Jag tänkte: felrekrytering, men fick nästan omedelbart skrattet i halsen...
Programmet handlade om kändisar och det glamorösa liv kändisar lever.
Den här gången var det Big Brother-Lindas tur att visa sig på styva linan...
Efter en stund börjar de krypa i mig... Stackars tjej! Vilken röra av knasigheter. Vi får följa med Linda när hon tatuerar sin favoritdörrvakts namnteckning i ljumsken (!). Vi släpas med när Linda går till sin favoritplastikkirurg för att blåsa in fett från höften i överläppen (!). Allt medan Robinson-Emma glittrar och fnittrar i bakgrunden...
Jag fasar verkligen för vad som skulle hända om Linda fick en serie på åtta program. Vad skulle hon bjuda oss på? En smaskig diarré kanske? En rotfyllning? Eller favoritavsnittet "Lindas mens kommer olämpligt". Hur det nu var så kände hennes dörrvakt inte riktigt igen sin egen namnteckning när Linda nervöst visade upp den för honom framför kameran..."Vad har du skrivit där?" Stackars Linda som verkligen gör allt för att bli älskad och omtyckt, och så fattar föremålet för hennes beundran inte vad hon gjort.
Senare i programmet kommer det fram att anledningen till hennes självspäkningsorgier i Botox och fläskläppar är en "möjlighet till provfotografering" i Playboy. Det är så man baxnar!
En mer hängiven tjej får man verkligen leta efter. Men Linda, vad händer om Playboy säger nej?
Tänk om de inte ens kommer ihåg dig? Jag ryser när jag tänker på det. Hur stora är chanserna att Playboy på allvar skulle orka bry sig om en knasig tvåbarnsmorsa som är över 30 och från Sverige. Jag tror att jag skulle ha större chans att ta hem ett OS-guld i romerska ringar!
När Linda sedan uttalar sig om skvallerpressen som "bara sprider lögner" och "förstör mitt liv" önskar jag intensivt att Emma ska kontra med "-Varför pratar du med tidningarna då? Varför tackar du ja till alla dumheter som de vill att du ska ställa upp på? Tror du till exempel det här programmet kommer att öka folks respekt för dig?" Stackars Linda...Wake up!
Vi människor skulle ha en resetknapp! "-Sorry det blev fel, vi börjar om".
25 maj 2005
Låg nivå på svensk kultur?
Såg ett kulturprogram på TV igår som upprörde mig lite...
Programmet hette "Sverige" och leds av en icke TV-mässig beskäftig brutta i 24 årsåldern. Bland annat fanns ett reportage om någon fantastisk ny fotograf som var väldigt inne just nu eftersom hon tydligen fått en stor utställning gjord till sin ära...eller vad man ska kalla det. Hennes utställning gick ut på att hon, fotografen alltså, låtit sig fotograferas av olika kända människor. Ehhh...Bland annat fanns ett foto som Lars Leijonborg tagit...vanlig porträttbild typ.. En annan hade Horace Engdahl tagit, på den bilden stod hon framför en bokhylla...
Ja, vahettere, Horace håller ju på med böcker, ungefär...
Och på en bild var hon givetvis utan kläder, den hade Amelia Adamo tagit..."Ja, vi diskuterade väldigt länge om vi skulle göra den eller ej" Shure! Det var säkert den första bilden hon bestämde sig för att göra!
Jag har nu tröttnat på talanglösa människor som kallar sig konstnärer bara för att de gått en massa utbildningar, när de egentligen bara vill stå utan kläder på Sergels Torg och skrika "SE PÅ MIG!"
Klä inte er egen hybris och exhibitionistiska läggning i konstens kläder... det blir så fel...och så dålig konst. Konst och musik verkar bara gå ut på att väcka anstöt nu för tiden...det är så trist!
I samma program uttryckte sig den stöddiga programledartjejen negativt om Carl Larsson... antagligen från någon sorts anarkofeministiskt perspektiv...
Inte är väl Carl Larsson särskilt intressant, inte kan man väl kalla det här för konst? Patriarkatet bla bla... Säga vad man vill om Carl Larsson, 85 år efter hans död kostar en av hans tavlor en miljon ungefär... så helt kass kan han ju inte vara.
Undrar vad den där fotografens rumpa är värd om hundra år... en flugskit i kosmos om jag får gissa...
Och så låter vi Håkan Hellström underhålla vid Polarprisutdelningen... herregud! Är alla andra sångare verkligen döda? Kommer vi låta Eilert Pilarm underhålla nästa år? Varför ska de som bestämmer över kulturen i Sverige envisas med denna flörtkulenivå på allting! Varför?
Hela inställningen till kultur tycks mig så oprofessionell, självcentrerad och talanglös att jag blir mörkrädd!Jag misstänker nästan en konspiration...Kan det vara så att det sitter en massa 40-talistgubbar (som egentligen bara vill ligga med de här unga hennafärgade "konstnärinnorna") bakom allt detta trams och som slänger fram naiva exhibitionister bara för att hela kulturvärden skall kolapsa av sin egen dumhet... Allt för att sedan påtvinga oss nazism i tvåtusen år... Jag vet inte...men känner oro.
Bara för att man vill, behöver det inte betyda att man måste till varje pris. Unga konstnärskillar framställs sällan som vimsiga lekiskluddare. De verkar alltid väldigt coola och mest ägna sig åt att göra praktiska lite futuristiska möbler och designa flashiga skivomslag... Har de tur får de kanske till och med umgås lite med de designintresserade kungabarnen. Konstnärskillar kan till exempel få ett vansinnigt prestigefullt japanskt designpris för någon idiotläcker skateboard de snitsat fram i en stilren atelje någonstans... Medan tjejerna i kultursvängen nästan verkar hänvisade till att klafsa omkring i knasiga städrockar med gummistövlar på fötterna och bete sig som sexåringar... för det kan väl ändå inte vara självvalt? Det finns för många blommiga gummistövelbrudar med knasiga plastsmycken, tiara och kletigt läppstift för att det ska vara en tillfällighet... Jag kan tänka mig att någon mediamogul tycker det är kul att plocka fram de här vilsna och kanske lite kärlekskranka tjejerna som gör skulpturer av dockkläder eller husgeråd i tyll (som inte går att använda) eller glamourösa gummistövlar med hög klack (praktiskt i båten)... bara för att de just är så vilsna och har ett uttryck som bara får en att känna "lilla gumman, kom ska vi kramas lite, du ser så ledsen ut, var det ingen som tyckte din flörtkulehund var fin?" Att sedan flörtkulehunden var stor som en sommarstuga är inte så viktigt... Spelar de sedan lite gitarr och kan skriva sitt eget namn med rättvända bokstäver kan de dessutom bli rockstjärnor.
Det är något som inte stämmer... Någon måste ha lurat i dem allt det här...
Dagens ord är "Flörtkula"
Programmet hette "Sverige" och leds av en icke TV-mässig beskäftig brutta i 24 årsåldern. Bland annat fanns ett reportage om någon fantastisk ny fotograf som var väldigt inne just nu eftersom hon tydligen fått en stor utställning gjord till sin ära...eller vad man ska kalla det. Hennes utställning gick ut på att hon, fotografen alltså, låtit sig fotograferas av olika kända människor. Ehhh...Bland annat fanns ett foto som Lars Leijonborg tagit...vanlig porträttbild typ.. En annan hade Horace Engdahl tagit, på den bilden stod hon framför en bokhylla...
Ja, vahettere, Horace håller ju på med böcker, ungefär...
Och på en bild var hon givetvis utan kläder, den hade Amelia Adamo tagit..."Ja, vi diskuterade väldigt länge om vi skulle göra den eller ej" Shure! Det var säkert den första bilden hon bestämde sig för att göra!
Jag har nu tröttnat på talanglösa människor som kallar sig konstnärer bara för att de gått en massa utbildningar, när de egentligen bara vill stå utan kläder på Sergels Torg och skrika "SE PÅ MIG!"
Klä inte er egen hybris och exhibitionistiska läggning i konstens kläder... det blir så fel...och så dålig konst. Konst och musik verkar bara gå ut på att väcka anstöt nu för tiden...det är så trist!
I samma program uttryckte sig den stöddiga programledartjejen negativt om Carl Larsson... antagligen från någon sorts anarkofeministiskt perspektiv...
Inte är väl Carl Larsson särskilt intressant, inte kan man väl kalla det här för konst? Patriarkatet bla bla... Säga vad man vill om Carl Larsson, 85 år efter hans död kostar en av hans tavlor en miljon ungefär... så helt kass kan han ju inte vara.
Undrar vad den där fotografens rumpa är värd om hundra år... en flugskit i kosmos om jag får gissa...
Och så låter vi Håkan Hellström underhålla vid Polarprisutdelningen... herregud! Är alla andra sångare verkligen döda? Kommer vi låta Eilert Pilarm underhålla nästa år? Varför ska de som bestämmer över kulturen i Sverige envisas med denna flörtkulenivå på allting! Varför?
Hela inställningen till kultur tycks mig så oprofessionell, självcentrerad och talanglös att jag blir mörkrädd!Jag misstänker nästan en konspiration...Kan det vara så att det sitter en massa 40-talistgubbar (som egentligen bara vill ligga med de här unga hennafärgade "konstnärinnorna") bakom allt detta trams och som slänger fram naiva exhibitionister bara för att hela kulturvärden skall kolapsa av sin egen dumhet... Allt för att sedan påtvinga oss nazism i tvåtusen år... Jag vet inte...men känner oro.
Bara för att man vill, behöver det inte betyda att man måste till varje pris. Unga konstnärskillar framställs sällan som vimsiga lekiskluddare. De verkar alltid väldigt coola och mest ägna sig åt att göra praktiska lite futuristiska möbler och designa flashiga skivomslag... Har de tur får de kanske till och med umgås lite med de designintresserade kungabarnen. Konstnärskillar kan till exempel få ett vansinnigt prestigefullt japanskt designpris för någon idiotläcker skateboard de snitsat fram i en stilren atelje någonstans... Medan tjejerna i kultursvängen nästan verkar hänvisade till att klafsa omkring i knasiga städrockar med gummistövlar på fötterna och bete sig som sexåringar... för det kan väl ändå inte vara självvalt? Det finns för många blommiga gummistövelbrudar med knasiga plastsmycken, tiara och kletigt läppstift för att det ska vara en tillfällighet... Jag kan tänka mig att någon mediamogul tycker det är kul att plocka fram de här vilsna och kanske lite kärlekskranka tjejerna som gör skulpturer av dockkläder eller husgeråd i tyll (som inte går att använda) eller glamourösa gummistövlar med hög klack (praktiskt i båten)... bara för att de just är så vilsna och har ett uttryck som bara får en att känna "lilla gumman, kom ska vi kramas lite, du ser så ledsen ut, var det ingen som tyckte din flörtkulehund var fin?" Att sedan flörtkulehunden var stor som en sommarstuga är inte så viktigt... Spelar de sedan lite gitarr och kan skriva sitt eget namn med rättvända bokstäver kan de dessutom bli rockstjärnor.
Det är något som inte stämmer... Någon måste ha lurat i dem allt det här...
Dagens ord är "Flörtkula"
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)