Den första snön.

Stora Journalistpriset till Fredrik Strage

Här har vi ett bra exempel på hur svårt det kommer att bli att stoppa spridning av illegalt upplagd musik och film på nätet.
Sveriges största dagstidning DN har med Fredrik Strages hjälp listat de hundra bästa rockögonblicken på YouTube. Jättekul! Bonnierkoncernen tyckte Strages YouTubeiana var så lyckad att de tilldelade honom Stora Journalistpriset för bravaden. Fine.

Nu ska man ha klart för sig att i princip inget av de YouTubeklipp som Strage och DN sprider länkar till är lagligt upplagda. Klippen är i nästan samtliga fall upplagda av privatpersoner som råkat ha rörliga bilder av rockögonblicket i fråga. Inga upphovsmän, musikförlag eller artister får någon som helst ersättning för detta. Ingen har givit tillstånd till publicering av videoklippen. Klippen ligger dessutom olovandes på YouTube eftersom det uttryckligen är förbjudet att lägga upp upphovsrättsligt skyddat material på YouTube.

Detta säger en del om hur stor respekten är för upphovsrätten i samhället.
De nya fildelningslagarna kommer därför med stor sannolikhet att bli fullständigt tandlösa I ett land där man kan få stora journalistpriset för illegal spridning av olovligt publicerad musik och film.

Audrey

Jisses! Det går att blogga direkt från telefonen! Nu blir det säkert fotoreportage titt som tätt. Vi börjar med ett foto på Audrey Hepburn med en mintpastill på huvudet. Tjusigt!

Skandiabiografen 85 år

Nu i fredags den 19 september firade Skandiabiografen stolta 85 år. Detta firades ståndsmässigt med bubbel och mingel följt av lustspelet En Stilla Flirt från 1934. Märkligt val kan tyckas. Kanske hade det varit roligare att visa Gustaf Edgrens film Närkingarna som visades den första premiärkvällen 1923. Men visst, Närkingarna skulle aldrig kunna mäta sig med Tutta Rolf i högform.

Invigningsprogrammet på Skandia 1923 omfattade förutom Närkingarna flera högtidliga inslag, bland vilka kan nämnas en radiokonsert, "framförd medelst trådlös telefoni från Svenska Radioaktiebolagets avsändarestation". En dylik konsert hade dock knappast heller imponerat på 2008 års känsliga publik. Därför har jag bestämt mig för att En Stilla Flirt trots allt var ett utmärkt val.

SF skulle kunna ha fallit för frestelsen att bara visa den fickljumma engelska komedin Happy Go Lucky som var kvällens andra film. Personligen tycker jag naturligtvis att En Stilla Flirt är betydligt roligare än de flesta filmer som anses vara roliga idag. En pangkväll således.

Ledmotivet ur filmen En Stilla Flirt av Jules Sylvain och Gösta Stevens framförs naturligtvis av Tutta Rolf, här till Nils Kyndels orkester. Inspelningen gjordes av Odeon den 11 november 1933.

Anita Page död, 98 år gammal

Den 6 september avled Anita Page, en av de sista kvarvarande filmstjärnorna från 20-talet. Anita Page föddes som Anita Pomares 1910, debuterade på film 1925 och slog igenom i filmen Our Dancing Daughters 1928 där hon spelade mot Joan Crawford. Filmen blev så populär att man gjorde två uppföljare. Our Modern Maidens (1929) och Our Blushing Brides (1930), varav den sista är något så tjusigt som en ljudfilm.
Anita Page gjorde en av huvudrollerna i den första musikalfilmen, The Broadway Melody från 1929. Hon spelade mot Buster Keaton i dennes första ljudfilm Free And Easy 1930 men också mot storheter som Clark Gable, Lon Chaney och Robert Montgomery i början av 30-talet. Hon var helt enkelt en av sin tids allra största.


Filmkarriären tog dock slut redan i mitten av trettiotalet sedan hon med tiden fått allt mindre och sämre roller. I en sen intervju avslöjade hon hur det egentligen gått till. Irving Thalberg och Louis B. Mayer på MGM hade medvetet satt stopp för hennes karriär sedan hon vägrat utföra diverse sexuella tjänster åt dem. Enligt uppgift lär stämningen på MGM stundtals ha varit väldigt hotfull. En annan som var väldigt förtjust i Anita Page var Benito Mussolini som sägs ha friat till henne brevledes ett tiotal gånger.

Anita Pages förste man var kompositören Nacio Herb Brown som skrev odödliga låtar som Singing In The Rain och Pagan Love Song tillsammans med Arthur Freed. Äktenskapet upplöstes dock redan efter nio månader sedan myndigheterna kommit på att Brown fortfarande var gift med en annan dam. 1937 gifte sig Anita till slut ordentligt med Herschel House, en stilig pilot i flottan som slutade sina dagar som amiral. De fick två döttrar. När Anita blev änka på 90-talet gick hon sparsamt tillbaka till filmens värld. Dessvärre medverkade hon främst B-skräckisar som inte har gått till historien. Hennes sista film Frankenstein Rising kommer dock sannolikt rendera en del intresse eftersom den ännu inte har haft premiär.

Lawrence Gray 110 år

Idag skulle Lawrence Gray ha fyllt 110 år. Varför inte låta honom framföra en odödlig melodi så här på sin födelsedag och allt. Jag väljer därför ett tjusigt kilpp ur MGM musikalen Spring Is Here från 1929 där Lawrence Gray får äran att framföra With A Song In My Heart skriven av Richard Rodgers och Lorenz Hart.

Lawrence Gray föddes i San Francisco den 28 juli 1898. I 20 års åldern hamnade han som så många andra i Hollywood där han kom att arbeta som attributör. Lawrence var en stilig ung man som tog sig väl ut och hamnade därför ganska snart framför kameran i stället. Lawrence Gray filmdebuterade 1925 och gjorde ett antal stumfilmer för Paramount varav Kid Boots från 1926 är den främsta. 1927 hamnade han hos MGM där han snabbt nådde stjärnstatus och huvudroller. 1927 spelade han till exempel mot Norma Shearer i After Midnight. Gray klarade övergången till ljudfilm galant, hans röst var bra och gjorde sig utmärkt för både sång och talroller. Därför placerades han snabbt i musikalfacket. Nya tider kom, intresset för musikaler försvann och Lawrence Grays karaktärstyp blev snabbt passé. Som så många andra hamnade han i b-filmsträsket. Det blev några riktigt sunkiga musikal-westerns innan han tröttnade 1936, då han gjorde sin sista film. Han drog sig tillbaka och bosatte sig sedan i sin frus hemland Mexico där han i många år arbetade som filmdistributör. Lawrence Gray dog i februari 1970, långt från rampljuset.

Sydostasien - Here I Come!

Jag är förmodligen den ende Svensk som ännu inte satt sin fot i Thailand. Nu är det dock dags även för mig. I morgon har jag således 14 timmars flygresa att genomlida. Vad passar då bättre än en härlig dänga om hur det går till i sydostasien. Nu hade jag ingen låt som handlar specifikt om Thailand men 1930 spelade det nog ingen roll.

Här har vi i alla fall Leroy Shield & The Hollywood Victor Orchestra I Sing Song Girl, skriven av Joseph McCarthy och James F. Halley. För sånginsatsen svarar James Blackstone och hela kalaset är inspelat den 26 september 1930.

The Dodge Twins i Stockholm 1929!

Härom dagen satt jag och bläddrade igenom årgång 1929 av Scenen och hittade då denna bild i tidskriftens majnummer. Det är ju Beth och Betty Dodge som hade flera nummer i The March Of Time! Enligt notisen skall de tydligen ha varit engagerade av Ernst Rolf och lär ha medverkat i Rolfs sommarrevy på Chinateatern 1929.

Innan de kom till Stockholm och Rolf hade systrarna haft ett längre engagemang på Folies Bergere i Paris. Rolf anställde dem säkert sedan han sett dem i Paris och systrarna Dodge klämde alltså in en kortare engagemang i Stockholm innan de åkte hem till USA och ett kontrakt med MGM och The March Of Time som man började spela in i augusti 1929. Fantastiskt! Läs mer om The March Of Time och se systrarna Dodge i färg.

Penthouse Serenade

Här har vi en fantastisk liten melodi som har sin hemvist i en obskyr film från 1932. The Strange Love Of Molly Louvain med Ann Dvorak i en av hennes första huvudroller. Ann Dvorak kommer kanske en del ihåg från Scarface som gjordes samma år, Ann Dvoraks genombrottsår som skådespereska. Så här tjusig är hon i rollen som Molly Louvain.
Ann Dvorak förekom i ganska många filmer även tidigare. Först som barnskådis på 10-talet och åren 1929-30 syns hon i spetsen för baletten i nästan samtliga sång och dansnummer hos MGM. Vissa av numren sägs hon till och med ha koreograferat tillsammans med MGM's huskoreograf Sammy Lee.

Jag tycker det allra bästa med filmen om Molly Louvain är ledmotivet, Penthouse Serenade eller When We're Alone som den ochså kallas, skriven av Will Jason och Val Burton. Ann får dessutom tillfälle att själv framföra melodin i filmen. The Strange Love Of Molly Louvain är som titeln antyder en rätt udda historia om en kvinna som slits mellan olika, men lika dåliga män, oäkta barn och allmänt elände. De som kommer ihåg filmen gör det kanske mest för Lee Tracys fantastiskt tidstypiske och genomcyniske reporter som dyker upp halvvägs in i filmen för att hjälpa Molly upp ur gangsterträsket.

Här är ledmotivet till filmen i en utmärkt inspelning med Arden-Ohmans Orkester och sångaren Frank Luther.

Metropolis återfunnen

Den tyska tidningen Zeit Online meddelar att en komplett kopia av Fritz Langs mästerverk Metropolis från 1927 har återfunnits i Argentina. Det är Filmmuseet i Buenos-Aires som hittat kopian i sitt arkiv. Den upphittade kopian är ett 16mm reduktionsnegativ och sägs vara i hyggligt skick och avsevärt längre än alla andra kända kopior av filmen. Det rör sig alltså sannolikt om en kopia av originalversionen av filmen, som den såg ut vid urpremiären på Ufa Palast am Zoo i Berlin i januari 1927.

Redan i augusti 1927 kortades den tre och en halv timme långa filmen ned med nästan en timme, för att sedan kortas ned med ytterligare en halvtimme för utländsk distribution. De utländska kopiorna klipptes sedan oftast om av de lokala filmbolagen, inte sällan till oigenkännlighet. Ibland försökte man helt enkelt klippa bort karaktärer och sidospår som ansågs mindre viktiga för historien enbart för att få upp tempot. Det är exempelvis känt att Fritz Rasps rollfigur Slim i Metropolis gick detta öde till mötes i en av de första klippningarna av filmen. Den här metoden medförde naturligtvis att en del viktiga scener klipptes bort för att "fel person" var med eller befann sig på "fel ställe". Detta är den huvudsakliga anledningen till att vissa närmast fragmentariska sidospår i Metropolis är mer eller mindre obegripliga.

Den version som restaurerades av FW Murnau Stiftung och gavs ut på DVD av Kino 2002 är 118 minuter lång och var tills härom dagen den mest kompletta versionen av filmen. Den version som hittats i Argentina och som pressvisats i Berlin uppges vara " över 210 minuter" men skall samtidigt endast innehålla "nästan en halvtimme" hittills okända scener. Det råder således en viss förvirring kring hur komplett den Argentinska kopian egentligen är. En fantastisk upptäkt är det lika fullt.