Come Monday Night - God Help The Girl

This is simply adorable!

Sydostasien - Here I Come!

Jag är förmodligen den ende Svensk som ännu inte satt sin fot i Thailand. Nu är det dock dags även för mig. I morgon har jag således 14 timmars flygresa att genomlida. Vad passar då bättre än en härlig dänga om hur det går till i sydostasien. Nu hade jag ingen låt som handlar specifikt om Thailand men 1930 spelade det nog ingen roll.

Här har vi i alla fall Leroy Shield & The Hollywood Victor Orchestra I Sing Song Girl, skriven av Joseph McCarthy och James F. Halley. För sånginsatsen svarar James Blackstone och hela kalaset är inspelat den 26 september 1930.

The Dodge Twins i Stockholm 1929!

Härom dagen satt jag och bläddrade igenom årgång 1929 av Scenen och hittade då denna bild i tidskriftens majnummer. Det är ju Beth och Betty Dodge som hade flera nummer i The March Of Time! Enligt notisen skall de tydligen ha varit engagerade av Ernst Rolf och lär ha medverkat i Rolfs sommarrevy på Chinateatern 1929.

Innan de kom till Stockholm och Rolf hade systrarna haft ett längre engagemang på Folies Bergere i Paris. Rolf anställde dem säkert sedan han sett dem i Paris och systrarna Dodge klämde alltså in en kortare engagemang i Stockholm innan de åkte hem till USA och ett kontrakt med MGM och The March Of Time som man började spela in i augusti 1929. Fantastiskt! Läs mer om The March Of Time och se systrarna Dodge i färg.

Penthouse Serenade

Här har vi en fantastisk liten melodi som har sin hemvist i en obskyr film från 1932. The Strange Love Of Molly Louvain med Ann Dvorak i en av hennes första huvudroller. Ann Dvorak kommer kanske en del ihåg från Scarface som gjordes samma år, Ann Dvoraks genombrottsår som skådespereska. Så här tjusig är hon i rollen som Molly Louvain.
Ann Dvorak förekom i ganska många filmer även tidigare. Först som barnskådis på 10-talet och åren 1929-30 syns hon i spetsen för baletten i nästan samtliga sång och dansnummer hos MGM. Vissa av numren sägs hon till och med ha koreograferat tillsammans med MGM's huskoreograf Sammy Lee.

Jag tycker det allra bästa med filmen om Molly Louvain är ledmotivet, Penthouse Serenade eller When We're Alone som den ochså kallas, skriven av Will Jason och Val Burton. Ann får dessutom tillfälle att själv framföra melodin i filmen. The Strange Love Of Molly Louvain är som titeln antyder en rätt udda historia om en kvinna som slits mellan olika, men lika dåliga män, oäkta barn och allmänt elände. De som kommer ihåg filmen gör det kanske mest för Lee Tracys fantastiskt tidstypiske och genomcyniske reporter som dyker upp halvvägs in i filmen för att hjälpa Molly upp ur gangsterträsket.

Här är ledmotivet till filmen i en utmärkt inspelning med Arden-Ohmans Orkester och sångaren Frank Luther.

Eurovision Song Contest 2008

Idag läste jag i tidningen att Kista Galleria får storfrämmande. Vinnaren i ESC, Dima Bilan kommer nämligen dit och uppträder. Han lär ha konståkaren med sig också. Jag tycker det känns helt rätt. Dima Bilan hör hemma i köpcentra och marknader på landsorten, han håller inte högre klass. Det borde givetvis varit någon annan som tog hem segern i lördags. Här gapar tidningarna om Sveriges fiasko, varför då? Det stora fiaskot är ju att den dåliga smaken än en gång segrade. Det var inget fel på vare sig Charlotte eller hennes låt. Jag hade Frankrike som favorit men insåg att många inte skulle fatta storheten med låten och väntade mig därför ingen placering.

Jag föreslår att Sverige nästa år skickar en riktigt stendum sommarreggae med Dr Alban och låter honom ta med både Björn Borg och Thomas Brolin som kan bolla i bakgrunden. Då lär vi vinna om det är det vi vill. Sverige måste inse att det är fråga om Kiviks Marknad snarare än Nobelpriset i musik. Alternativt struntar vi i hela grejen som Italien redan gör sedan 10 år trots att de är garanterade en plats i finalen.

Fats Waller & Sara Martin 1922

Den första december 1922 skulle vaudeville- och bluessångerskan Sara Martin spela in sina första sidor för skivbolaget Okeh.
Vid pianot satt en annan debutant, en rund 18 årig yngling vid namn Thomas Waller som redan kallades Fats av de som kände honom. Sara Martin tillhörde inte toppskiktet av bluessångerskorna. Man tyckte hon lät lite platt och reciterande till skilnad från Bessie Smith och Ma Rainey som ansågs ha mer känsla i pipan. Inspelningen är hur som helst härligt svängig, kanske mest beroende på Fats Wallers osvikliga gung. Det var ju också Fats som skulle bli ihågkommen av de två. Sara Martin dog 1955, 71 år gammal efter att ha varit föreståndare för ett äldreboende i många år. Hon avslutade nämligen sin sångkarriär redan på 30-talet.
Fats Waller dog av lunginflammation på ett tåg på stationen i Kansas City, halvvägs till New York från Kaliforninen. Han skulle åka hem och hälsa på över jul 1943. Han blev 39 år gammal.

Here Comes Emily Brown

Vi provar att lägga upp lite ljud! Här har vi ett nummer ur den sällan visade Fox New Movietone Follies Of 1930. Melodin Here Comes Emily Brown av Con Conrad och Jack Meskill framförs av Frank Richardson och Miriam Seegar tillsammans med Fox balett och orkester.

Filmen finns bevarad och har restaurerats, komplett med tjusiga färginslag i Multicolor. Sorgligt nog visas den nästan aldrig. Någon DVD-utgåva verkar tråkigt nog heller inte vara planerad. Man kan undra varför man över huvud taget lägger ned tid och pengar på att restaurera dessa gamla filmer om ändå ingen får se dem.

Den huvudskliga anledningen till att jag valt just det här numret är att jag precis fått reda på att Miriam Seegar fortfarande lever, 100 år gammal. Hurra! Frank Richardson däremot, lämnade jordelivet redan 1962.


Miriam Seegar omkring 1930.

Hur gör man för att komma med i melodifestivalen 2009?

Här är ett sätt som verkar funka:
Gör en lagom trallig låt och ge den en ekivok text. Refrängen skulle exempelvis kunna gå: ”Du var grön, du var skön, Du var mitt sommarknull” eller något liknande.
Du behöver inte se ut som en fotomodell men du måste följa följande regel: Ju fulare du är, desto snuskigare måste texten vara. Skicka sedan snusklåten till Adam Allsing på Mix Megapol, han älskar sånt! Adam kommer sedan se till att hela Sverige kommer älska och hata dig inom loppet av ett par månader. Bra!

När kvällstidningarna börjar höra av sig bör du ha förberett en halvknasig historia om dina tidigare problem med polisen eller andra myndigheter. Om du varit tråkigt skötsam och ointressant kan du alltid ta upp en ovanlig allergi eller om någon släkting tagit livet av sig eller nåt. Det går alltid hem. Min morfars faster var exempelvis heltokig och sydde klänningar av gardiner i hela sitt liv eftersom hon var olyckligt kär. Har du ingen historia hittar du helt enkelt på en bra.
Sedan är det bara att vänta…

Roligast just nu

Det här tar verkligen udden av den hårda rockens alla poser och manér. Klippet visar att hårdrock egentligen bara är humor. Jag har aldrig förstått mig på rock. Nu har jag sett ljuset! Underbart välgjort, snart får vi se det här i TV.
(Dessvärre har klippet tagits bort från YouTube så länken är död)

Skivsamling

Att samla skivor är nog en företeelse som snart kommer att försvinna. Jag samlar själv och har med åren lyckats få till en hygglig samling. Tidigare samlade jag vinylskivor, en samling som inte utvidgas i princip alls sedan början av 90-talet. Singlarna har till och med fått flytta ner i källaren. CD-skivorna har sedan ett par år tillbaka också börjat stanna av i antal, ungefär i takt med skivbolagens sjunkande försäljningssiffror.
Jag frågade mig häromdagen vad det här kan bero på. Jag är ju inte mindre intresserad av musik idag än för säg tio år sedan. Har jag mindre tid att lyssna på musik nu? Ja kanske. Jag tror många andra skivsamlare känner likadant. Man orkar inte hänga med helt enkelt. Vad är det för idé att bygga upp en samling av en viss typ av ljudbärare när formatens livslängd bara blir kortare och kortare. Det är ingen idé att satsa på något format eftersom det snart kommer något nytt, ännu bättre.
Man skulle kunna anta att skivsamlandet började ungefär kring sekelskiftet 1900. Dessa samlare kunde samla på 78 varvare i ungefär 55 år innan mediet blev obsolet och ersattes av vinylskivan. Vinylsamlarna i sin tur fick bara runt 40 år på sig innan deras favoritobjekt gick i graven. CD skivorna har funnits i drygt 25 år men är redan gammalmodiga. CD-skivornas ljudkvalitet anses dessutom vara otillräcklig för dagens krävande lyssnare.
Det finns idag en uppsjö av alternativa format och digitala lagringssätt som gör samlandet mer eller mindre omöjligt. Och fler format är av allt att döma på väg. Dessa nya format lär i sin tur ersättas av andra inom tio år om utvecklingen håller i sig. Man kan ju inte samla på ljudfiler eller flashminnen!
Jag tror att hela musikbranschen står inför en revolution vi bara sett början på. Upphovsrätten urholkas av fildelning och konsumenterna tröttas ut med ständiga formatbyten. Storbolagen kommer i sinom tid tvingas att satsa på andra saker än ljudbärare eftersom konsumenterna inte längre bryr sig.
Trist men oundvikligt, särskilt för oss skivsamlare som antagligen får hitta något annat att samla på eftersom det är själva samlandet som är grejen. Att samla är som att lägga pussel och om man beroende på yttre omständigheter aldrig får lägga sitt pussel färdigt tappar man snart intresset.

En konstig dröm

Inatt har jag drömt jättemärkligt. Jag blev uppringd av en person som kommit över ett antal stora skivor av märket Odeon. Skivorna var större än LP-skivor och hade silvrig etikett med Odeons emblem som det såg ut i början av 30-talet. Plattorna hade text på tyska och personen som ringde påstod att de var inspelade i Berlin i början av trettiotalet. Jaha tänkte jag, det var ju inte så märkligt, förutom att plattorna var större än LP-skivor. Uppringaren förklarade att skivorna var någon sorts experimentella videoskivor. Dessutom stod det att innehållet skulle vara i färg. Det stod också att de skulle visa en skivinspelning med Ernst Rolf. Klipp.

Filmen på de silvriga Odeonskivorna visade bland annat hur det gick till vid en skivinspelning med Ernst Rolf i Lindströms stora Studio i Berlin sommaren 1932. Färgspektrat i filmen gick mellan gult över brunt till djupt rött. Filmen var ett tidigt färgfilmsförsök från tyska Agfa och som av oklara anledningar sparats på skiva. Det rörde sig om ungefär 20 minuter filmat material. Filmen bestod av flera olika scener av närmast dokumentär karaktär. Det såg ut ungefär som om man repeterade. Ljudet var fantastiskt bra och väldigt fylligt. Rolf och orkesterdirigenten diskuterade på tyska. Orkestern spelade tidstypiskt. Ingen tycktes ta någon notis om kameran, som om de vore filmade i smyg. Klipp.

Det visade sig att filmen kommit till för att Agfa ville testa ett nytt färgsystem. Finansieringen för att utveckla systemet var dock svensk. Antagligen kom pengarna någonstans inifrån det sammanfallande Kruegerimperiet. Pengar som någon ville rädda undan kraschen. Rolf hade tillfrågats av Agfa och gått med på att göra filmen. Filmen skulle bli en mycket påkostad revyfilm i amerikansk stil. Rolf hade varit i Hollywood och blivit inspirerad av de amerikanska musikalfilmerna ett par år tidigare. Det var meningen att filmen skulle haft premiär våren/sommaren 1933. Så blev det dock inte. Filmen blev aldrig färdig eftersom Rolf dog oväntat i december 1932. Hela Tyskland vändes snart upp och ner, inget blev som förut. Någon på Agfa eller Odeon tyckte ändå att de 20 minuter som filmats var värda att sparas eftersom det var färgfilm. Filmsnuttarna glömdes sedan bort i något arkiv. Varför man över huvud taget valde att spara filmen, varför den sparades på skiva eller hur detta gick till framgår inte.
Kvar blir en mysig känsla av att filmen skulle blivit den första "svenska" färgfilmen.

Den första svenskproducerade färgfilmen är än så länge Klockorna I Gamla Stan från 1946. Vi var sena med färgfilm i Sverige. Klockorna I Gamla Stan är dessvärre inte heller vare sig särskilt bra eller unik.

Boten Anna

Det börjar bli dags att tänka på att lämna landet.
Svenska folkets sinne för konst och kultur har tydligen stuckit helt och hållet.

En datanörd i Halland gör en billig technolåt om en bot, någon sorts datavakt, ja en teknisk konstruktion som alla som håller på med servrar och nätverk och sånt vet vad det är.
Jag kan inte redogöra för exakt vad en bot är och vad boten i såfall gör. Jag är övertygad om att max 1 procent av Sveriges befolkning vet vad en bot är och vad en bot gör.
Låten blir osannolikt nog en jättehit... Hur är det möjligt?

Det bör betyda att minst 90 procent av alla idioter som gillar den här låten inte vet vad låten handlar om. Det ?roliga? går alltså förlorat direkt för 90 procent av dem som dansar, sjunger med, klappar i händerna och viftar med flaggor.
Småbarnsmorsan i Gnesta tror exempelvis sannolikt att låten handlar om en söt liten båt som röjer vass i Södertälje kanal? Motalaraggaren tror att låten handlar om en polisbåt som förirrat sig ut på Göta Kanal.
Nej? Jag vet inte vad jag ska säga? Jag väljer nog att inte lägga mer energi på det, det är för dåligt. Men... man kanske skulle ta och göra en låt om proximitetseffekten eller en Blattnerofon. Vem vet, just nu tycks precis vad som helst gå hem.

Donald Fagen - Morph The Cat

Donald Fagens nya soloplatta Morph The Cat är som en nyputsad diskbänk, blank och rejäl, precis som man förväntar sig.
Kritikerna höjer också som vanligt sina röster och bölar ut dumheter som att Fagen är tråkig och att det låter som Steely Dan 1978. Då har man inte förstått grejen.
Det är nämligen lika dumt som att påstå att Champagne är trist eftersom den är alltid är full av bubblor... Fagen ska vara på ett visst sätt, precis som Manhattan ska ha sin skyline . Fagen kan aldrig låta Bristol eller Borås.
Tydligen har han förklarat att denna, den tredje soloplattan är sista delen i en trilogi... (?) En Trilogi som inleddes 1982 med The Nightfly som symboliserar barndomen... Kamakiriad tio år senare, vuxenlivet och den nya, Morph The Cat, ålderdomen...

Ja... vad säger man? Tidsperspektivet är långt i Fagens värld... Att hänvisa till en röd tråd som hållits i luften i 25 år är väl någon sorts storhet i sig, eller hur. Men visst är det trevligt med saker som inte bara blixtrar förbi för att sedan falla till marken och försvinna som svetsloppor. Fagen är musikvärldens konstant som man kan ställa bredvid allt annat som far förbi. Allt snabbt och hett. Det låter precis som vanligt, blankpolerat och rent. Du ska inte vänta dig annat. Du får bara mer av det du redan älskar.

Fagens plattor är som Woody Allens filmer. De innehåller ständigt ungefär samma ingredienser men variationen är ändå så pass stor att de aldrig blir tråkiga. Framför allt slås man varje gång över hur välgjorda de är, även om de inte på något sätt är nyskapande. Kvaliten är så fantastiskt hög varje gång, varje spår är bäst, både musikaliskt och textmässigt. Det är en egenskap som väldigt få kan stoltsera med idag. Tack för att du finns Donald Fagen! Du är bäst på det du gör! Årgång 2006 är en av de finare! Morph The Cat reser sig som Empire State Building, högt över stress, streetsmartness och credd. Köper man plattan via iTunes får man en extra låt vilket är trist för oss som tycker att iTunes är skit.

Kate Bush släpper ny skiva efter 12 års tystnad.

Aerial - Kate Bush
EMI



Äntligen kommer något som var värt att vänta på!
Jag tycker det är så uppfriskande med en sån här skiva.
Det har egentligen ingen betydelse att jag gillat Kate sedan jag var liten.
Nu för tiden är det så ovanligt att en ny platta har mer innehåll än yta, det räcker gott för mig. Jag visste inte att jag var så pass svältfödd på riktigt genomarbetade album.
Jag får en speciell känsla av den här skivan, en känsla av storhet... Samma känsla som när jag lyssnade på Avalon med Roxy Music första gången.
En känsla jag inte känt sedan jag hörde What's The Story Morning Glory med Oasis... Klassikerkänslan...
Jag bugar djupt för skivbolaget som vågat släppa en sån här platta idag när allt är strömlinjeformat, vinstmaximerat och uträknat i förväg.

Det är således närmast en kulturgärning Kate (och EMI) har gjort! Som vanligt när hon är i farten går det inte att avfärda. En platta som inte går att avfärda är väl per definition bra? Visst är Aerial bitvis ganska flummig men jag föredrar ett flummigt innehåll framför inget alls.

På Aerial finns låtar som är bland de bästa hon någonsin gjort. Extra befriande är också att hon uppenbarligen inte siktar på hitlistor som hon gjorde på förra plattan The Red Shoes. På den fanns exempelvis en osannolik duett med Prince.
Befriande också att Nunstedt i Expressen som vanligt inte fattat ett dugg!
Välkommen tillbaka Kate!
Full pott!

Helgpyssel

Idag har vi varit hemma och pysslat, putsat och fejat eftersom vädret var lite slabbigt.
När man är hemma och pysslar lyssnar man gärna på musik.
Idag bestämde vi oss för att undersöka några nya plator.

Vi började med Coldplays efterlängtade och tokhypade "X&Y" till frukost.
Coldplay är Isas favoriter vid sidan av Keane.
Efter en lyssning kändes inte albumet som den braksuccé skivbolaget så desperat behöver. Här finns ingen Yellow eller In My Place. Jag skulle nog säga att resultatet är välgjort men blir ihågkommet som en typisk mellanplatta.
Låtarna är lite för svaga och soundet påminner lite väl mycket om ett bakfullt U2 på halvfart. Det maler liksom bara på utan att sätta sig. Jag lämnar dock en öppning. Pattan kan bli bättre efter ett par lyssningar men än så länge kommer jag bara ihåg singeln "Speed Of Sound". Coldplays svagaste album hittills.

Sedan åkte Oasis senaste in..."Don't Believe The Truth". Jag har alltid haft ett gott öra åt Oasis. Isa gillar dem dessvärre inte alls.
Jag tycker nog nya plattan är den bästa de gjort sedan "Morning Glory". Låtarna är lagom långa och väl sammanhållna. Det låter till exempel inte längre"I Am The Walrus" om varenda låt... Bra Oasis!
Jag hör spår av Velvet Underground och Stranglers. Avslutningsspåret Let There Be Love är briljant trots att Lennon nog skrev den låten redan 1968.

Sedan gick vi vidare med några osäkra kort.
Mariah Careys senaste "The Emancipation of Mimi"... Inte för att vi gillar henne men det kunde ju vara roligt att se om hon helt ballat ur eller om det lät som vanligt. Vi pallade tre låtar sedan kom inte Isa ihåg vad vi lyssnade på... "var det Jennifer Lopez?" Mariah Carey står upp till hakan i R n'B-träsket och verkar sitta fast ordentligt. Dessutom blir man helt förvirrad av omslaget. Mariah har verkligen gjort allt för att se ut som Beyonce, fast med större tuttar då förstås. Riktigt dåligt!

Nästa var en ny platta med Bonnie Tyler...Ooops!
Här har vi bevis och en anledning till att skivbolagen går så dåligt. Den här plattan kan rimligtvis ingen vara intresserad av att olovligen ladda ner ens!
Innehållet består av Fame Factory-versioner av gamla hits som blandas med "nytt material". Bonnie "sjunger" hela tiden på kräkgränsen. Det är precis fruktansvärt! Det svartnar för ögonen och jag sveps iväg i en underbar dröm om om Kikki Danielssons comeback.
Alkohol! Någon?