Stora Journalistpriset till Fredrik Strage

Här har vi ett bra exempel på hur svårt det kommer att bli att stoppa spridning av illegalt upplagd musik och film på nätet.
Sveriges största dagstidning DN har med Fredrik Strages hjälp listat de hundra bästa rockögonblicken på YouTube. Jättekul! Bonnierkoncernen tyckte Strages YouTubeiana var så lyckad att de tilldelade honom Stora Journalistpriset för bravaden. Fine.

Nu ska man ha klart för sig att i princip inget av de YouTubeklipp som Strage och DN sprider länkar till är lagligt upplagda. Klippen är i nästan samtliga fall upplagda av privatpersoner som råkat ha rörliga bilder av rockögonblicket i fråga. Inga upphovsmän, musikförlag eller artister får någon som helst ersättning för detta. Ingen har givit tillstånd till publicering av videoklippen. Klippen ligger dessutom olovandes på YouTube eftersom det uttryckligen är förbjudet att lägga upp upphovsrättsligt skyddat material på YouTube.

Detta säger en del om hur stor respekten är för upphovsrätten i samhället.
De nya fildelningslagarna kommer därför med stor sannolikhet att bli fullständigt tandlösa I ett land där man kan få stora journalistpriset för illegal spridning av olovligt publicerad musik och film.

Skandiabiografen 85 år

Nu i fredags den 19 september firade Skandiabiografen stolta 85 år. Detta firades ståndsmässigt med bubbel och mingel följt av lustspelet En Stilla Flirt från 1934. Märkligt val kan tyckas. Kanske hade det varit roligare att visa Gustaf Edgrens film Närkingarna som visades den första premiärkvällen 1923. Men visst, Närkingarna skulle aldrig kunna mäta sig med Tutta Rolf i högform.

Invigningsprogrammet på Skandia 1923 omfattade förutom Närkingarna flera högtidliga inslag, bland vilka kan nämnas en radiokonsert, "framförd medelst trådlös telefoni från Svenska Radioaktiebolagets avsändarestation". En dylik konsert hade dock knappast heller imponerat på 2008 års känsliga publik. Därför har jag bestämt mig för att En Stilla Flirt trots allt var ett utmärkt val.

SF skulle kunna ha fallit för frestelsen att bara visa den fickljumma engelska komedin Happy Go Lucky som var kvällens andra film. Personligen tycker jag naturligtvis att En Stilla Flirt är betydligt roligare än de flesta filmer som anses vara roliga idag. En pangkväll således.

Ledmotivet ur filmen En Stilla Flirt av Jules Sylvain och Gösta Stevens framförs naturligtvis av Tutta Rolf, här till Nils Kyndels orkester. Inspelningen gjordes av Odeon den 11 november 1933.

Flickan I Frack

Igår såg jag en tjusig svensk stumfilm som nyligen restaurerats av SFI. Flickan I Frack från 1926, regisserad av Karin Swanström. Swanström regisserade endast fyra filmer 1923-26, det här är den sista. Hon fortsatte sedan sin bana främst som skådespelerska. Swanström var flitigt förekommande i svensk film under hela trettiotalet fram till sin död 1942. Alla minns säkert någon av alla hennes änkefruar, kokerskor och svärmödrar. Själv minns jag henne främst som amper äldre tant i storfilmer som Äktenskapsleken, Swedenhielms och Släkten Är Värst.

Förlagan till Flickan I Frack är en roman av Hjalmar Bergman som gavs ut 1925. Texten skrevs från början på uppdrag av Bonniers Veckotidning i vilken romanen gick som följetong samma år. Under sommaren 1925 färdigställde Bergman ett filmscenario som sedan bearbetades av Ivar Johansson på produktionsbolaget Biografernas Filmdepôt. Johansson hade redan tidigare bearbetat ett par av Bergmans manus. Bearbetningar som Bergman för övrigt inte alls var förtjust i.

Flickan I Frack handlar om tre studenter. Syskonen Curry och Katja Kock (som antagligen måste vara tvillingar eftersom de tar studenten samtidigt), samt deras gemensamme kamrat den late adelsmannen Ludwig von Battwyhl. Ungdomarna bestämmer sig för att annordna en bal innan alla kamraterna skingras. Eftersom Katjas snobbige bror Curry spenderar det mesta av syskonens uppenbarligen gemensamma pengar på tjusiga kostymer får Katja nöja sig med en enklare garderob, något hon får en del kommentarer om, framför allt från Ludwig som hon dessutom har ett gott öga till.
Inför balen ber Katja därför sin far, den misslyckade uppfinnaren om 500 kr till en ny stass för att imponera på Ludwig. Pappan hänvisar kallt till att Katja är en flicka och att hon redan har massor av kläder. Katja tycker det är orättvist eftersom bror Curry precis fått en ny frack av ungefär samma anledning som Katja nu vill ekipera sig. Fadern ger dock inte med sig. Katja dyker därför upp på balen iförd Currys frack som hon helt fräckt ”lånar”. Katja har också bestämt sig för att bete sig som en riktig karl på balen.
Det blir naturligtvis skandal i hela Wadköping (som jag på bilderna känner igen som Strängnäs). Flickor får under inga som helst omständigheter klä sig som män, dricka sprit och röka cigarr! Skandalen utvecklas så att fader uppfinnaren förskjuter sin dotter, ja hon upplöses bokstavligen framför hans ögon i en stilig optisk effekt. Katja rymmer sedan med Ludwig till dennes gods utanför stan och stannar där hela sommaren. På godset huserar Ludwigs excentriska tanter. Diverse förvecklingar anhopas men till slut tas Katja tillbaka av sin familj, de unga tu förlovar sig och får slutligen den elaka änkeprostinnans välsignelse. Ridå.

Filmens tema är i princip olika facetter av kvinnans frigörelse, och innehåller även hen hel del homoerotiska anspelningar. En av Ludvigs tanter, spelad av alltid lika barska Anna-Lisa Baude är exempelvis en ganska grov karikatyr av en typisk lesbisk kvinna som går klädd i byxor, bär monokel, röker pipa och har en allmänt maskulin framtoning. När Katja tar på sig fracken förvandlas hon rent visuellt till en man i dansens virvlar. Pardans män emellan ansågs rent symboliskt som väldigt bögigt på 20 talet. Jag kan dock inte påstå att man tar ut svängarna speciellt mycket men det är ändå roligt att man vågade göra en dylik film som dessutom inte är totalt fördömande eftersom queerpersonerna faktiskt vinner till slut, även om de slutligen ”tar sitt förnuft till fånga”.

Flickan I Frack, Katja Kock spelas av Magda Holm, bedårande komedienn från Kalmar som gjorde endast sju filmer varav en ljudfilm. Katjas bror Curry Kock spelas av Erik Zetterström, mer känd som Kar de Mumma. Som skådespelare gjorde Kar de Mumma endast tre filmer i vilka han spelade bärande roller varav detta är den andra. Kar de Mumma förekom givetvis i många andra filmer genom åren men då mest som sig själv eller närmast som statist. Ludwig von Battwyhl spelas av Einar Axelsson, flitigt förekommande i biroller långt in på 60-talet. Flickan I Frack filmatiserades också 1956, då i Arne Mattsons regi och med Maj-Britt Nilsson i rollen som Katja Kock. Den senare filmen är ganska annorlunda trots att manuset i princip är detsamma. På femtiotalet kunde man som bekant inte ta ut svängarna alls, varför queerreferenserna är betydligt nedtonade.

Eurovision Song Contest 2008

Idag läste jag i tidningen att Kista Galleria får storfrämmande. Vinnaren i ESC, Dima Bilan kommer nämligen dit och uppträder. Han lär ha konståkaren med sig också. Jag tycker det känns helt rätt. Dima Bilan hör hemma i köpcentra och marknader på landsorten, han håller inte högre klass. Det borde givetvis varit någon annan som tog hem segern i lördags. Här gapar tidningarna om Sveriges fiasko, varför då? Det stora fiaskot är ju att den dåliga smaken än en gång segrade. Det var inget fel på vare sig Charlotte eller hennes låt. Jag hade Frankrike som favorit men insåg att många inte skulle fatta storheten med låten och väntade mig därför ingen placering.

Jag föreslår att Sverige nästa år skickar en riktigt stendum sommarreggae med Dr Alban och låter honom ta med både Björn Borg och Thomas Brolin som kan bolla i bakgrunden. Då lär vi vinna om det är det vi vill. Sverige måste inse att det är fråga om Kiviks Marknad snarare än Nobelpriset i musik. Alternativt struntar vi i hela grejen som Italien redan gör sedan 10 år trots att de är garanterade en plats i finalen.

Psalmtoppen

Nu har SVT gjort det igen! Jag har ju glömt att skriva om det fantastiska programmet Psalmtoppen som sedan ett par veckor går i SVT på lördagar. Programmet leds av Elin Ek, mer känd som Grynet. Inget ont om vare sig psalmer eller Elin Ek men själva programidén är faktiskt helt galen. En topplista för psalmer på bästa lördagstid med en barnprogramledare som är mest känd för sin dåliga smak och för att vara ful i munnen. Hur har SVT tänkt här? Vilka lyssnar på psalmer? Var sjungs normalt sett psalmer? Känner målgruppen till Grynet? Sverige är ett av världens mest sekulariserade länder och psalmsångens naturliga forum kyrkorna kan väl närmast betraktas som en krisbransch som brottas med svikande intäkter och besökssiffror. Då passar SVT på att storsatsa och med Grynet dessutom...
Det är ju fullkomligt helgalet! Är det humor? Ska Oldsberg leda Bobster nu? Kan bli kul!

Hur gör man för att komma med i melodifestivalen 2009?

Här är ett sätt som verkar funka:
Gör en lagom trallig låt och ge den en ekivok text. Refrängen skulle exempelvis kunna gå: ”Du var grön, du var skön, Du var mitt sommarknull” eller något liknande.
Du behöver inte se ut som en fotomodell men du måste följa följande regel: Ju fulare du är, desto snuskigare måste texten vara. Skicka sedan snusklåten till Adam Allsing på Mix Megapol, han älskar sånt! Adam kommer sedan se till att hela Sverige kommer älska och hata dig inom loppet av ett par månader. Bra!

När kvällstidningarna börjar höra av sig bör du ha förberett en halvknasig historia om dina tidigare problem med polisen eller andra myndigheter. Om du varit tråkigt skötsam och ointressant kan du alltid ta upp en ovanlig allergi eller om någon släkting tagit livet av sig eller nåt. Det går alltid hem. Min morfars faster var exempelvis heltokig och sydde klänningar av gardiner i hela sitt liv eftersom hon var olyckligt kär. Har du ingen historia hittar du helt enkelt på en bra.
Sedan är det bara att vänta…

Kultur?

Varför kan man säga: "Jag lyssnar inte på så mycket musik, förutom möjligen lite radio då och då..." och fortfarande anses vara en respekterad kulturpersonlighet.
Om man istället säger: "Jag läser inte så mycket böcker, förutom möjligen lite Liza Marklund då och då..." blir däremot alla ens åsikter plötsligt underkända. Musik är således fulkultur. Trist!

Vinstmaximerad folkfest?

Här i Europa tar vi av någon anledning alltid till oss de sämsta idéerna från Amerika. Dokusåpor, plastikoperationer, idiotiska trender och hänsynslös marknadsföring, whatever. Vi måste försöka lära oss att ekonomin inte kan vara allenarådande i precis alla beslutsprocesser. Vi måste bekämpa alla beslut som är fattade av räknenissar med enbart ekonomin i fokus. Räknenissarna har nämligen generellt inget sinne för varesig stil eller finess. Det finns faktiskt andra värden som både är större och viktigare att försvara än vissheten att tjäna några snabba dollar på övertygelsen att folk är ännu dummare än de själva. Jag är övertygad om att människorna i allmänhet vill ha saker som har ett värde. Vissa saker måste helt enkelt få kosta.

Att vi i Sverige dessutom ska behöva vara så kulturellt efterblivna och tvingas leva i en sådan total brist på ideer och flärd är så knäckande. "Nej! ingen blåsorkester på Valborg, det blir för dyrt! Dessutom tycker den grekiska föreningen att blåsorkestrar som regel är främlingsfientliga". Idrottsföreningen måste få sälja korv på centrum-karnevalen annars får vi inget bidrag från kommunen nästa år.
Ingen glädje, bara en massa ekonomiska och politiska beslut. Varför då fira över huvud taget? Jo, för att det förväntas att man firar trots att ingen egentligen är intresserad. Det är så skitnödigt! Skulle kyrkan exempelvis personligen tacka alla som gick i högmässan, låta besökarna få veta att just de var värdefulla och fina människor skulle kyrkorna sannolikt snart vara fulla med folk. Skulle man dessutom ge dem en flaska vin i present skulle kyrkorna snart konkurera om Tv-tittarna.
Makes you think, doesn't it?

För att genuin feststämning skall infinna sig måste man bjuda till och ge folk något att yvas över! Annars blir det ju som att ge barnen julklappar som senare måste lämnas tillbaka. Det funkar en gång, sedan fattar barnen att det bara är ett spel och hela iden med julklappar blir till grus. För alltid.

Vi måste återge saker och ting ett ordentligt värde. Inte bara låtsas att något har ett värde, det solkar bara ned den värdelösa företeelsen ytterligare.
Kvalitet vinner alltid i längden! Oavsett vad marknadsanalytikern säger.
Jag ska ge ett exempel: Disney har ett högt egenvärde ungefär fram till det man gör Djungelboken 1967. Det goda i företaget, viljan att göra gott försvann när Walt Disney dog 1966. Walt Disney ersattes av marknadspersoner som bara såg dollar och bara låtsades vilja göra gott. Därav unkenheten i allt de tagit sig för sedan dess.
En marknadsanalytiker har aldrig skapat någon klassiker! Aldrig någonsin!
Om DaVinci eller Edison tänkt uteslutande med plånboken hade de aldrig uppfunnit något av värde och vi hade sannolikt fortfarande suttit i mörker.
Det är svårt att läsa börskurserna utan ljus. Konstnärer, regissörer, kompositörer och kreatörer däremot lyckas roa generation efter generation genom ett humanistiskt tänkande oftast befriade från vinstkrav och aktieägares intressen.
Inte sällan lever de dessutom i fattigdom. Vi måste ta tillbaka glädjen!