"Dust" ur Children Of Pleasure (1930)

Nu blir det riktigt nördigt...Håll i hatten!
1929-30 var helt fantastiska år i filmvärlden. 1929 är det första året man gjorde musikalfilm på allvar. Ett år senare, under våren 1930 hade publiken dock fått nog och musikalerna fick svårare och svårare att gå med vinst eller ens ihop. Inte sällan försökte man göra "vanlig" film av musikalerna genom att helt enkelt klippa bort sånger och dansnummer. Dessa avklippta små karameller sattes senare ofta ihop till kortfilmer.

Här har vi ett representativt nummer ur en av MGM's vårmusikaler 1930, en av få musikaler som klarade sig undan stympning den våren. Handlingen är tidstypisk och väldigt enkel. Lawrence Gray spelar en ung grön kompositör som förälskar sig i en flicka ur societeten som bara leker med honom för att slippa gifta sig. Kompositören förstår inte att lyckan finns på närmare håll men inser till slut sitt misstag. Ett av numren i filmen förtjänar att tittas närmare på. Melodin Dust, skriven av Fred Fisher och Andy Rice. I filmen framförs numret av bastanta kontra-alten May Boley tillsammans med MGM's balett med Ann Dvorak i spetsen.

Vad som är märkligt är att andra halvan av numret dyker upp igen, fyra år senare i kortfilmen Roast-Beef & Movies med The Three Stooges, men då i färg!

Det var inte ovanligt att återanvända nummer i flera olika filmer även om de inte blivit bortklippta. Urklippta sångnummer användes ibland också i reklamsyfte för att öka intresset för en kommande film. Sång och dansnumren var ju den här tidens pop-videos. Däremot finns inga som helst bevis för att Children Of Pleasure skulle ha innehållit några färgscener. Uppenbarligen filmades Dust i färg 1930 men av oklara anledningar valde man att spara det kostsamma färgmaterialet till senare. Varför?

Jag misstänker att man planerade färginslag men att något måste ha gått snett tekniskt under filmningen av första halvan av numret som gjorde det oanvändbart men att man ändå sparade vad man hade. Till saken hör att man nästan alltid spelade in en svartvit säkerhetsversion av ett nummer man spelade in i färg. Här valde man att använda säkerhetskopian, det syns rätt tydligt eftersom färgtagningen inte är exakt likadan. Endast andra halvan av Dust används således i Roast-Beef & Movies. Det här kan också bero på att första halvan innehåller lite dialog som skulle ha varit helt malplacerad i kortfilmen. Frågan kvarstår i så fall, varför använde man inte färgmaterialet i originalfilmen? Någon som vet? (Färgversionen av Dust misstas ofta för "The Hades Ballet" ett av numren ur den ofullbordade March Of Time. Den riktiga hadesbaletten återfinns i kortfilmen The Devil's Cabaret)

Ann Pennington & Allen Kearns i Tanned Legs 1929

Här har vi ett unikt litet nummer ur filmmusikalen Tanned Legs från 1929. Melodin You're Responsible skrevs av Oscar Levant och Sydney Clare direkt för filmen. De som framför den är två riktiga Broadwaylegender. När ljudfilmen slog igenom och man började göra musikalfilmer 1929 hämtades många fina Broadwaystjärnor till Hollywood för att fylla dessa ibland ganska snabbt ihoprafsade produktioner. Den här filmen är inget undantag men den är intressant beroende på just Ann Pennington och Allen Kearns.

Ann Pennington var ett av Florenz Ziegfelds många fynd och själva sinnebilden för en Ziegfeld girl och debuterade som sådan redan 1913. De få som minns Ann Pennington idag minns henne främst som dansare, Ann uppfann i princip nämligen modedansen Black Bottom 1926. Hon gjorde en handfull filmer varav ett par finns bevarade. Det här är hennes första ljudfilm. Anledningen till att det inte blev så värst mycket av Ann Penningtons filmkarriär misstänker jag berodde mycket på hennes ålder. Hon var född 1893 och ansågs helt enkelt för gammal när ljudfilmen kom. 1929 var alltså Ann 36 år och kunde i princip vara mamma till många av de flickor som väntade i kulissen. Ginger Rogers är exempelvis 18 år yngre än Ann. Här ges vi dock möjligheten att se Ann Pennington när hon är som bäst, full av energi och naturligtvis helt bedårande. Ann Pennington dog 1971, bortglömd men förmodligen inte försupen och olycklig.

Anns partner i klippet, Allen Kearns är en ännu mer sällsynt filmaktör. Han gjorde nämligen endast tre filmer innan han for tillbaka till Broadway för stora roller. Närmast efter den här filmen spelade han i originaluppsättningen av Girl Crazy 1930. Allen Kearns hade en lång Broadwaykarriär och förekom i ledande roller i många olika produktioner mellan åren 1912-1944. Förutom Girl Crazy hade Kearns stora roller i bland annat Tip-Toes 1926 och Funny Face 1928 och The American Way 1939. Allen Kearns levde 1894-1956.

Hur gör man för att komma med i melodifestivalen 2009?

Här är ett sätt som verkar funka:
Gör en lagom trallig låt och ge den en ekivok text. Refrängen skulle exempelvis kunna gå: ”Du var grön, du var skön, Du var mitt sommarknull” eller något liknande.
Du behöver inte se ut som en fotomodell men du måste följa följande regel: Ju fulare du är, desto snuskigare måste texten vara. Skicka sedan snusklåten till Adam Allsing på Mix Megapol, han älskar sånt! Adam kommer sedan se till att hela Sverige kommer älska och hata dig inom loppet av ett par månader. Bra!

När kvällstidningarna börjar höra av sig bör du ha förberett en halvknasig historia om dina tidigare problem med polisen eller andra myndigheter. Om du varit tråkigt skötsam och ointressant kan du alltid ta upp en ovanlig allergi eller om någon släkting tagit livet av sig eller nåt. Det går alltid hem. Min morfars faster var exempelvis heltokig och sydde klänningar av gardiner i hela sitt liv eftersom hon var olyckligt kär. Har du ingen historia hittar du helt enkelt på en bra.
Sedan är det bara att vänta…

Kultur?

Varför kan man säga: "Jag lyssnar inte på så mycket musik, förutom möjligen lite radio då och då..." och fortfarande anses vara en respekterad kulturpersonlighet.
Om man istället säger: "Jag läser inte så mycket böcker, förutom möjligen lite Liza Marklund då och då..." blir däremot alla ens åsikter plötsligt underkända. Musik är således fulkultur. Trist!

Glorifying The American Girl (1929)

När Glorifying The American Girl äntligen premiärvisades den 7 december 1929 var den redan omodern. Filmen hade tagit över ett år att producera. Trasslet berodde på många orsaker, främst ekonomiska men också på att Paramount inte riktigt visste vilken film man ville göra. Tanken var att göra en film som på ett realistiskt sätt visade en vanlig flickas väg till berömelse hos den store Ziegfeld som också stod som filmens producent. Flickan spelades av Mary Eaton som hade debuterat hos Bröderna Marx i Cocoanuts tidigare samma år. När filmen började bli färdig tyckte man att den saknade publikdragande affischnamn så man valde att klippa in nummer av tidens stora idoler som Rudy Vallee, Eddie Cantor och Helen Morgan för att nämna några. Numren hade naturligvis ingenting med handlingen i filmen att göra. Eddie Cantors skräddarnummer som i och för sig är roligt varar i ungefär en kvart, vilket känns väldigt långt. De inklippta nummren gjorde givetvis att filmen tappade både tempo och riktning. Filmen hade flera vädigt påkostade sekvenser inspelade i två-färgs Technicolor som gjorde att den också blev ganska dyr. Allt detta sammantaget gjorde att filmen naturligtvis floppade. Vad som är roligt är att filmen har överlevt in i våra dagar. Dessvärre får vi sällan se den som den var tänkt utan får hålla till godo med den illa tilltygade, helt svartvita public domain kopia som cirkulerar sedan femtiotalet. Glorifying The American Girl har restaurerats och borde givetvis göras tillgänglig för allmänheten. Dessa spridda klipp är hämtade ur den sällan visade restaurerade kopian.

Roligast just nu

Det här tar verkligen udden av den hårda rockens alla poser och manér. Klippet visar att hårdrock egentligen bara är humor. Jag har aldrig förstått mig på rock. Nu har jag sett ljuset! Underbart välgjort, snart får vi se det här i TV.
(Dessvärre har klippet tagits bort från YouTube så länken är död)

Chinese Fantasy - Li-Po-Li (1929)

Här har vi det ofta utskällda kinesnumret ur The Show Of Shows från 1929. Filmen spelades till 90% in i färg. Dessvärre finns idag bara det här numret och ett till bevarade i färg. I alla tillgängliga böcker och publikationer brukar kritikerna ständigt ange det här numret som exempel på de tidiga musikalernas uselhet. Kameravinklarna är fel, Nick Lucas är inte photogenique. Myrna Loy verkar tungt medicinerad etc. Jag förstår inte varför. OK, koreografin kanske inte är den mest spännande man sett och den stereotypa bilden av kineser är inte gångbar idag, men varför så dömande? Hela numret är ju fullständigt grandiost! Jag är helt övertygad om att 1929 års biopublik var förtjusta. Musikarrangemanget är storslaget, melodin intagande, dekor och kostymer är förtjusande. Jag misstänker att kritikerna gör felet att jämföra Li-Po-Li med nutida underhållningsformer. Det kan man inte göra! Vänd på frågan. Hur skulle 1929 års biopublik reagera inför en video med exempelvis Justin Timberlake? De skulle sannolikt avfärda en sådan som fruktansvärt, närmast pornografiskt skräp, helt utan stil och finess. Till råga på allt ackompanjerat av ett ohyggligt oväsen. Personligen föredrar jag Nick Lucas före Justin Timberlake.

Jazz Singer 80th Anniversary DVD

Idag släpper Warner Home Video en riktig klassiker på DVD. Det är i dagarna 80 år sedan The Jazz Singer, den första stora ljudfilmen hade premiär i USA. Filmen i sig är inte så märkvärdig utan en ganska snyftig historia full av stereotypa bilder miljöer och karaktärer. Jag kan tänka mig att storyn ansågs rätt ointressant redan 1927 med tanke på innehållet i andra filmer från samma tid. Det fantastiska med filmen ligger på ett helt annat plan. Plötsligt fick publiken inte bara se utan också höra Al Jolson, en av 20-talets absolut största stjärnor. Ljudfilm hade funnits ganska länge men sågs mest som en kuriositet som ingen vågade använda fullt ut eller satsa stora pengar på. Warner Brothers gjorde en rejäl chansning när de bestämde sig för att föra ljudet in i filmvärlden på allvar. Bolagets framtid var helt beroende av att filmen blev en succé. Många andra bolag såg ingen poäng med att ge filmen ljud eftersom film var ett bildmedium och fungerade väldigt bra utan ljud. Med The Jazz Singer fick film ytterligare en dimension som helt kom att möblera om i Hollywood och så småningom ute i världen. Succén var given. Det var i princip The Jazz Singer som gjorde Warner Brothers till ett av de riktigt stora bolagen. Nu ska tilläggas att The Jazz Singer bara är en så kallad ”part-talkie” vilket innebär att endast sångnumren har synkroniserat ljud. Den första riktiga talfilmen Lights Of New York hade premiär först i juli 1928. Den första svenska fullständiga talfilmen var När Rosorna Slå Ut som hade premiär den 30 juli 1930.
Warner Home Video har inte sparat på krutet utan ger oss i R1 utgåvan 3 DVD fyllda av Vitaphone extravaganza. Utöver den restaurerade huvudfilmen får vi en långfilmslång dokumentär om hur filmen fick ljud samt massor av intressanta kortfilmer och annat som kan relateras till The Jazz Singer. Av någon oförklarlig anledning saknar den europeiska utgåvan av boxen den tredje skivan som är fylld till bredden med över 3 ½ timmar synnerligen intressanta och unika Vitaphonekortfilmer producerade 1926-30. Köp därför den amerikanska utgåvan!

Lawrence Gray & Marion Davies 1929

En väldigt känd låt i sin originalversion, hämtad ur en helt bortglömd film. Just You, Just Me, skriven av Raymond Klages och Jesse Greer från den tidiga MGM-musikalen Marianne. Filmen premiärvisades i augusti 1929 och blev väl en viss framgång mycket tack vare den här melodin. Filmen handlar om ett gäng amerikanska soldater som hamnar i en fransk by under första världskrigets slutskede. Marion Davies spelar bondflickan Marianne som Pvt. Stagg, Lawrence Grays rollfigur naturligtvis blir omöjligt kär i.
Marianne var Marion Davies första ljudfilm. Det anmärkningsvärda är att hon valde att möta den kräsna ljudfilmspubliken med en konstig hemmagjord fransk accent. Ett väldigt vågat grepp som inte många andra skulle gått med på. Många karriärer tog slut när filmen fick ljud eftersom rösterna inte motsvarade publikens förväntningar. Nu blev det inte så värst många ljudfilmer för Marion Davies av ett annat skäl. Någon bedömde nämligen att hennes lätta stammning var ett problem. Detta märker man dock inte i någon av hennes filmer. Lawrence Gray är som vanligt fantastisk med sin lediga spelstil och tjusiga stämma.

Fildelningsutredning

Nu har regeringes enmansutredare Cecilia Renfors presenterat utredningen om vad som behöver göras för att stävja fildelningsproblemet och alla andra former av illegal nedladdning på nätet. Renfors har bland annat kommit fram till att bredbandsleverantörerna skall tvingas stänga av dem som fildelar extra mycket. Vilken miss! Att lägga ansvaret för det här på bredbandsleverantörerna kommer inte att leda till någonting. När man sedan tittar närmare på vilka som kan komma på fråga för avstängning rör det sig endast om aktörer som fildelar i stor skala. Jag tolkar det som att privatpersoner som laddar ned något då och då aldrig kan bli föremål för avstängning. Detta betyder ju att lagförslaget är helt tandlöst redan från början. De som har fildelnig som ”affärside” kommer ju bara att lägga upp sina grejer på någon server utomlands och sedan var det problemet löst. De små fildelarna kommer inte märka någon skillnad.

I samma utredning kommer Renfors fram till att en bredbandsavgift av lite otydliga anledningar inte är genomförbar. Jag misstänker att skiv- och filmbolagslobbyister hjälpt till med det beslutet eftersom de antagligen motarbetar en bredbandavgift med alla medel de har. Jag har sagt det förut men upprepar gärna: En avgift på bredbandsabonnemanget är den ENDA möjligheten att få en acceptabel ordning och reda på den illegala nedladdningen.