Onödiga utgifter

Om man sitter tre år i riksdagen och sedan avgår eller åker ur, är man berättigad till en fallskärm, en inkomstgaranti tills man fyller 65 år. Varför? Om du arbetar tre år någon annanstans har du inte rätt till något sådant. Min arbetsgivare skulle antagligen inte ens förstå frågan om jag föreslog en sådan lösning. Tidigare riksdagsmän tillhör väl dessutom en grupp som har ganska lätt att hitta nytt jobb. Därför tycker jag att den nya regeringen omedelbart skall avskaffa denna orimlighet. Då kanske man skulle kunna behålla det fria inträdet på de 19 statliga museerna. Sätt fart!

Skägget i brevlådan

Jag ser i tidningen att vår nya kulturminister aldrig betalat TV-avgift.
Vår nya kulturminister har alltså aldrig haft TV.
Det låter ju som om hon hamnat på fel departement i så fall.
Inte låter man väl någon som aldrig varit på hockey bli expertkommentator i TV?
Men så tänker jag efter lite...
Kan det vara så att vår nya kulturminister har ljugit?
Tänk om hon hela tiden har haft en TV därhemma.
Då blir det ju ännu konstigare...
Det är ju nästan lika dumt som att Anitra Steen skulle åka dit för hembränning.
Jag tror att vår nya kulturminister snart blir vår förra kulturminister.

United 93 - Paul Greengrass

Här har vi en film som jag tycker visar en del av händelserna den 11 september på ett bra sätt. Som motvikt till Oliver Stones pekoral har vi här ett nervpirrande och uppslitande drama utan patriotiska högerkristna undertoner. Här får betraktaren följa passagerarna på United Airlines flight 93, planet som skulle störtats in i Vita Huset eller Capitolium i Washington. Nu gick det i stället ner i Pennsylvania eftersom passagerarna övermannade kaparna. i den här filmen får man exempelvis en bild av kaparna, terroristerna. De är nervösa och tvekar naturligtvis inför sin stora uppgift. Framförallt visas de som vanliga mäniskor och inte som fanatiska talibaner. Hela filmen är nästan kusligt realistisk. Man känner sig stundtals som en passagerare på planet. Förklaringen är kanske att Paul Greengrass är engelsman. en europe som har en naturlig distans till dess händelser.
Se den här och strunta i Oliver Stone!

World Trade Center - Oliver Stone

Jag gillar verkligen Oliver Stone. JFK och Nixon tillhör mina absoluta favoritfilmer. Stones förmåga att dramatisera och göra snårig storpolitik till en cineastisk upplevelse är fenomenal.
Visst är han ojämn, men det är nästan alla regissörer (utom Woody Allen). Stones förra film, Alexander såg i allafall jag som ett olycksfall i arbetet. Den nya filmen World Trade Center, som har premiär nu i helgen är dessvärre ytterligare ett olycksfall i arbetet, en veritabel katastrof faktiskt. Jag hade verkligen väntat mig något helt annat. Jag hade väntat mig en film som sökt förstå terroristerna eller i alla fall försökt förklara för amerikanerna att det faktiskt finns en anledning att arabvärlden vill slå dem på käften. Men icke! Stone har ju inte precis gjort sig känd som patriot, snarare tvärt om. En av USA's skarpaste kritiker har i och med denna film tystnat och vänt helt om. Varför?

World Trade Center är inget annat än en sentimental, patriotisk krigshetsande smörja som kan sammanfattas så här:
En polispatrull uptown, New York får veta att något hänt vid WTC, downtown Manhattan.
"-Vi måste åka dit och se om vi kan hjälpa till!"
De åker ner. Polismännen tävlar nästan om vem som ska gå in först och annat macho-larv. De går in någonstans och börjar rota. Husen rasar över dem.
Vissa dör, vissa överlever.
Sedan ligger de där fastklämda ganska länge, oklart hur länge.
De håller sig vid liv så gott det går genom att tänka på sina fruar och barn. Man får se söta klipp på idel lyckliga dagar... The American Dream!

Terroristerna förblir ansiktslösa genom hela filmen, Attacken skulle i princip lika gärna vara ett verk av utomjordingar eller varför inte djävulen. Det är bara platt och staplade klichéer hela tiden.
Utanför rasmassorna oroar sig fruar och barn. Till och med barnen är heroiska och vill själva åka ner på stan för att rädda sina instängda pappor. Sedan blir det räddningsaktion.
"It's a dirty job but someone's gotta do it"
"Tell my wife I love her"
Alla män är skithårda och modiga. Kvinnorna är moderliga, kärleksfulla och beskyddande. Stereotypt och högerkristet.

Hela tiden tävlar alla inblandade i räddnigsaktionen om vem som vågar ta de största riskerna. Om man tar stora risker blir man också en stor hjälte är budskapet. En till synes halvknasig marinsoldat visar extra stort mod och letar lite på egen hand och hittar de instängda poliserna som legat instängda, oklart hur länge. De plockas upp i princip oskadda och överlever...
"Darling, you kept me alive down there"
Alla fylls av kärlek till fosterlandet och tillsammans ska man nu besegra den svarte satan.
The End

Oliver Stone har med World Trade center visat att en stor regissör kan balla ur helt och hållet och göra totalt förutsägbar, endimensionell och platt TV-film. Det är så dåligt att jag nästan misstänker att det ligger något fuffens bakom. Är det en parodi?
George Bush: Hej Oliver, du får en miljard om du gör en film åt mig...
Oliver Stone: Verkligen? OK! Hur vill du att den ska se ut?
Hur det nu är med den saken så är World Trade Center en lika osannolik film som Göta Kanal 2 skulle vara med Ingmar Bergman som regissör.