Kate Bush släpper ny skiva efter 12 års tystnad.

Aerial - Kate Bush
EMI



Äntligen kommer något som var värt att vänta på!
Jag tycker det är så uppfriskande med en sån här skiva.
Det har egentligen ingen betydelse att jag gillat Kate sedan jag var liten.
Nu för tiden är det så ovanligt att en ny platta har mer innehåll än yta, det räcker gott för mig. Jag visste inte att jag var så pass svältfödd på riktigt genomarbetade album.
Jag får en speciell känsla av den här skivan, en känsla av storhet... Samma känsla som när jag lyssnade på Avalon med Roxy Music första gången.
En känsla jag inte känt sedan jag hörde What's The Story Morning Glory med Oasis... Klassikerkänslan...
Jag bugar djupt för skivbolaget som vågat släppa en sån här platta idag när allt är strömlinjeformat, vinstmaximerat och uträknat i förväg.

Det är således närmast en kulturgärning Kate (och EMI) har gjort! Som vanligt när hon är i farten går det inte att avfärda. En platta som inte går att avfärda är väl per definition bra? Visst är Aerial bitvis ganska flummig men jag föredrar ett flummigt innehåll framför inget alls.

På Aerial finns låtar som är bland de bästa hon någonsin gjort. Extra befriande är också att hon uppenbarligen inte siktar på hitlistor som hon gjorde på förra plattan The Red Shoes. På den fanns exempelvis en osannolik duett med Prince.
Befriande också att Nunstedt i Expressen som vanligt inte fattat ett dugg!
Välkommen tillbaka Kate!
Full pott!