Skandiabiografen 85 år

Nu i fredags den 19 september firade Skandiabiografen stolta 85 år. Detta firades ståndsmässigt med bubbel och mingel följt av lustspelet En Stilla Flirt från 1934. Märkligt val kan tyckas. Kanske hade det varit roligare att visa Gustaf Edgrens film Närkingarna som visades den första premiärkvällen 1923. Men visst, Närkingarna skulle aldrig kunna mäta sig med Tutta Rolf i högform.

Invigningsprogrammet på Skandia 1923 omfattade förutom Närkingarna flera högtidliga inslag, bland vilka kan nämnas en radiokonsert, "framförd medelst trådlös telefoni från Svenska Radioaktiebolagets avsändarestation". En dylik konsert hade dock knappast heller imponerat på 2008 års känsliga publik. Därför har jag bestämt mig för att En Stilla Flirt trots allt var ett utmärkt val.

SF skulle kunna ha fallit för frestelsen att bara visa den fickljumma engelska komedin Happy Go Lucky som var kvällens andra film. Personligen tycker jag naturligtvis att En Stilla Flirt är betydligt roligare än de flesta filmer som anses vara roliga idag. En pangkväll således.

Ledmotivet ur filmen En Stilla Flirt av Jules Sylvain och Gösta Stevens framförs naturligtvis av Tutta Rolf, här till Nils Kyndels orkester. Inspelningen gjordes av Odeon den 11 november 1933.

Anita Page död, 98 år gammal

Den 6 september avled Anita Page, en av de sista kvarvarande filmstjärnorna från 20-talet. Anita Page föddes som Anita Pomares 1910, debuterade på film 1925 och slog igenom i filmen Our Dancing Daughters 1928 där hon spelade mot Joan Crawford. Filmen blev så populär att man gjorde två uppföljare. Our Modern Maidens (1929) och Our Blushing Brides (1930), varav den sista är något så tjusigt som en ljudfilm.
Anita Page gjorde en av huvudrollerna i den första musikalfilmen, The Broadway Melody från 1929. Hon spelade mot Buster Keaton i dennes första ljudfilm Free And Easy 1930 men också mot storheter som Clark Gable, Lon Chaney och Robert Montgomery i början av 30-talet. Hon var helt enkelt en av sin tids allra största.


Filmkarriären tog dock slut redan i mitten av trettiotalet sedan hon med tiden fått allt mindre och sämre roller. I en sen intervju avslöjade hon hur det egentligen gått till. Irving Thalberg och Louis B. Mayer på MGM hade medvetet satt stopp för hennes karriär sedan hon vägrat utföra diverse sexuella tjänster åt dem. Enligt uppgift lär stämningen på MGM stundtals ha varit väldigt hotfull. En annan som var väldigt förtjust i Anita Page var Benito Mussolini som sägs ha friat till henne brevledes ett tiotal gånger.

Anita Pages förste man var kompositören Nacio Herb Brown som skrev odödliga låtar som Singing In The Rain och Pagan Love Song tillsammans med Arthur Freed. Äktenskapet upplöstes dock redan efter nio månader sedan myndigheterna kommit på att Brown fortfarande var gift med en annan dam. 1937 gifte sig Anita till slut ordentligt med Herschel House, en stilig pilot i flottan som slutade sina dagar som amiral. De fick två döttrar. När Anita blev änka på 90-talet gick hon sparsamt tillbaka till filmens värld. Dessvärre medverkade hon främst B-skräckisar som inte har gått till historien. Hennes sista film Frankenstein Rising kommer dock sannolikt rendera en del intresse eftersom den ännu inte har haft premiär.

Lawrence Gray 110 år

Idag skulle Lawrence Gray ha fyllt 110 år. Varför inte låta honom framföra en odödlig melodi så här på sin födelsedag och allt. Jag väljer därför ett tjusigt kilpp ur MGM musikalen Spring Is Here från 1929 där Lawrence Gray får äran att framföra With A Song In My Heart skriven av Richard Rodgers och Lorenz Hart.

Lawrence Gray föddes i San Francisco den 28 juli 1898. I 20 års åldern hamnade han som så många andra i Hollywood där han kom att arbeta som attributör. Lawrence var en stilig ung man som tog sig väl ut och hamnade därför ganska snart framför kameran i stället. Lawrence Gray filmdebuterade 1925 och gjorde ett antal stumfilmer för Paramount varav Kid Boots från 1926 är den främsta. 1927 hamnade han hos MGM där han snabbt nådde stjärnstatus och huvudroller. 1927 spelade han till exempel mot Norma Shearer i After Midnight. Gray klarade övergången till ljudfilm galant, hans röst var bra och gjorde sig utmärkt för både sång och talroller. Därför placerades han snabbt i musikalfacket. Nya tider kom, intresset för musikaler försvann och Lawrence Grays karaktärstyp blev snabbt passé. Som så många andra hamnade han i b-filmsträsket. Det blev några riktigt sunkiga musikal-westerns innan han tröttnade 1936, då han gjorde sin sista film. Han drog sig tillbaka och bosatte sig sedan i sin frus hemland Mexico där han i många år arbetade som filmdistributör. Lawrence Gray dog i februari 1970, långt från rampljuset.

Sydostasien - Here I Come!

Jag är förmodligen den ende Svensk som ännu inte satt sin fot i Thailand. Nu är det dock dags även för mig. I morgon har jag således 14 timmars flygresa att genomlida. Vad passar då bättre än en härlig dänga om hur det går till i sydostasien. Nu hade jag ingen låt som handlar specifikt om Thailand men 1930 spelade det nog ingen roll.

Här har vi i alla fall Leroy Shield & The Hollywood Victor Orchestra I Sing Song Girl, skriven av Joseph McCarthy och James F. Halley. För sånginsatsen svarar James Blackstone och hela kalaset är inspelat den 26 september 1930.

The Dodge Twins i Stockholm 1929!

Härom dagen satt jag och bläddrade igenom årgång 1929 av Scenen och hittade då denna bild i tidskriftens majnummer. Det är ju Beth och Betty Dodge som hade flera nummer i The March Of Time! Enligt notisen skall de tydligen ha varit engagerade av Ernst Rolf och lär ha medverkat i Rolfs sommarrevy på Chinateatern 1929.

Innan de kom till Stockholm och Rolf hade systrarna haft ett längre engagemang på Folies Bergere i Paris. Rolf anställde dem säkert sedan han sett dem i Paris och systrarna Dodge klämde alltså in en kortare engagemang i Stockholm innan de åkte hem till USA och ett kontrakt med MGM och The March Of Time som man började spela in i augusti 1929. Fantastiskt! Läs mer om The March Of Time och se systrarna Dodge i färg.

Penthouse Serenade

Här har vi en fantastisk liten melodi som har sin hemvist i en obskyr film från 1932. The Strange Love Of Molly Louvain med Ann Dvorak i en av hennes första huvudroller. Ann Dvorak kommer kanske en del ihåg från Scarface som gjordes samma år, Ann Dvoraks genombrottsår som skådespereska. Så här tjusig är hon i rollen som Molly Louvain.
Ann Dvorak förekom i ganska många filmer även tidigare. Först som barnskådis på 10-talet och åren 1929-30 syns hon i spetsen för baletten i nästan samtliga sång och dansnummer hos MGM. Vissa av numren sägs hon till och med ha koreograferat tillsammans med MGM's huskoreograf Sammy Lee.

Jag tycker det allra bästa med filmen om Molly Louvain är ledmotivet, Penthouse Serenade eller When We're Alone som den ochså kallas, skriven av Will Jason och Val Burton. Ann får dessutom tillfälle att själv framföra melodin i filmen. The Strange Love Of Molly Louvain är som titeln antyder en rätt udda historia om en kvinna som slits mellan olika, men lika dåliga män, oäkta barn och allmänt elände. De som kommer ihåg filmen gör det kanske mest för Lee Tracys fantastiskt tidstypiske och genomcyniske reporter som dyker upp halvvägs in i filmen för att hjälpa Molly upp ur gangsterträsket.

Här är ledmotivet till filmen i en utmärkt inspelning med Arden-Ohmans Orkester och sångaren Frank Luther.

Metropolis återfunnen

Den tyska tidningen Zeit Online meddelar att en komplett kopia av Fritz Langs mästerverk Metropolis från 1927 har återfunnits i Argentina. Det är Filmmuseet i Buenos-Aires som hittat kopian i sitt arkiv. Den upphittade kopian är ett 16mm reduktionsnegativ och sägs vara i hyggligt skick och avsevärt längre än alla andra kända kopior av filmen. Det rör sig alltså sannolikt om en kopia av originalversionen av filmen, som den såg ut vid urpremiären på Ufa Palast am Zoo i Berlin i januari 1927.

Redan i augusti 1927 kortades den tre och en halv timme långa filmen ned med nästan en timme, för att sedan kortas ned med ytterligare en halvtimme för utländsk distribution. De utländska kopiorna klipptes sedan oftast om av de lokala filmbolagen, inte sällan till oigenkännlighet. Ibland försökte man helt enkelt klippa bort karaktärer och sidospår som ansågs mindre viktiga för historien enbart för att få upp tempot. Det är exempelvis känt att Fritz Rasps rollfigur Slim i Metropolis gick detta öde till mötes i en av de första klippningarna av filmen. Den här metoden medförde naturligtvis att en del viktiga scener klipptes bort för att "fel person" var med eller befann sig på "fel ställe". Detta är den huvudsakliga anledningen till att vissa närmast fragmentariska sidospår i Metropolis är mer eller mindre obegripliga.

Den version som restaurerades av FW Murnau Stiftung och gavs ut på DVD av Kino 2002 är 118 minuter lång och var tills härom dagen den mest kompletta versionen av filmen. Den version som hittats i Argentina och som pressvisats i Berlin uppges vara " över 210 minuter" men skall samtidigt endast innehålla "nästan en halvtimme" hittills okända scener. Det råder således en viss förvirring kring hur komplett den Argentinska kopian egentligen är. En fantastisk upptäkt är det lika fullt.

Flickan I Frack

Igår såg jag en tjusig svensk stumfilm som nyligen restaurerats av SFI. Flickan I Frack från 1926, regisserad av Karin Swanström. Swanström regisserade endast fyra filmer 1923-26, det här är den sista. Hon fortsatte sedan sin bana främst som skådespelerska. Swanström var flitigt förekommande i svensk film under hela trettiotalet fram till sin död 1942. Alla minns säkert någon av alla hennes änkefruar, kokerskor och svärmödrar. Själv minns jag henne främst som amper äldre tant i storfilmer som Äktenskapsleken, Swedenhielms och Släkten Är Värst.

Förlagan till Flickan I Frack är en roman av Hjalmar Bergman som gavs ut 1925. Texten skrevs från början på uppdrag av Bonniers Veckotidning i vilken romanen gick som följetong samma år. Under sommaren 1925 färdigställde Bergman ett filmscenario som sedan bearbetades av Ivar Johansson på produktionsbolaget Biografernas Filmdepôt. Johansson hade redan tidigare bearbetat ett par av Bergmans manus. Bearbetningar som Bergman för övrigt inte alls var förtjust i.

Flickan I Frack handlar om tre studenter. Syskonen Curry och Katja Kock (som antagligen måste vara tvillingar eftersom de tar studenten samtidigt), samt deras gemensamme kamrat den late adelsmannen Ludwig von Battwyhl. Ungdomarna bestämmer sig för att annordna en bal innan alla kamraterna skingras. Eftersom Katjas snobbige bror Curry spenderar det mesta av syskonens uppenbarligen gemensamma pengar på tjusiga kostymer får Katja nöja sig med en enklare garderob, något hon får en del kommentarer om, framför allt från Ludwig som hon dessutom har ett gott öga till.
Inför balen ber Katja därför sin far, den misslyckade uppfinnaren om 500 kr till en ny stass för att imponera på Ludwig. Pappan hänvisar kallt till att Katja är en flicka och att hon redan har massor av kläder. Katja tycker det är orättvist eftersom bror Curry precis fått en ny frack av ungefär samma anledning som Katja nu vill ekipera sig. Fadern ger dock inte med sig. Katja dyker därför upp på balen iförd Currys frack som hon helt fräckt ”lånar”. Katja har också bestämt sig för att bete sig som en riktig karl på balen.
Det blir naturligtvis skandal i hela Wadköping (som jag på bilderna känner igen som Strängnäs). Flickor får under inga som helst omständigheter klä sig som män, dricka sprit och röka cigarr! Skandalen utvecklas så att fader uppfinnaren förskjuter sin dotter, ja hon upplöses bokstavligen framför hans ögon i en stilig optisk effekt. Katja rymmer sedan med Ludwig till dennes gods utanför stan och stannar där hela sommaren. På godset huserar Ludwigs excentriska tanter. Diverse förvecklingar anhopas men till slut tas Katja tillbaka av sin familj, de unga tu förlovar sig och får slutligen den elaka änkeprostinnans välsignelse. Ridå.

Filmens tema är i princip olika facetter av kvinnans frigörelse, och innehåller även hen hel del homoerotiska anspelningar. En av Ludvigs tanter, spelad av alltid lika barska Anna-Lisa Baude är exempelvis en ganska grov karikatyr av en typisk lesbisk kvinna som går klädd i byxor, bär monokel, röker pipa och har en allmänt maskulin framtoning. När Katja tar på sig fracken förvandlas hon rent visuellt till en man i dansens virvlar. Pardans män emellan ansågs rent symboliskt som väldigt bögigt på 20 talet. Jag kan dock inte påstå att man tar ut svängarna speciellt mycket men det är ändå roligt att man vågade göra en dylik film som dessutom inte är totalt fördömande eftersom queerpersonerna faktiskt vinner till slut, även om de slutligen ”tar sitt förnuft till fånga”.

Flickan I Frack, Katja Kock spelas av Magda Holm, bedårande komedienn från Kalmar som gjorde endast sju filmer varav en ljudfilm. Katjas bror Curry Kock spelas av Erik Zetterström, mer känd som Kar de Mumma. Som skådespelare gjorde Kar de Mumma endast tre filmer i vilka han spelade bärande roller varav detta är den andra. Kar de Mumma förekom givetvis i många andra filmer genom åren men då mest som sig själv eller närmast som statist. Ludwig von Battwyhl spelas av Einar Axelsson, flitigt förekommande i biroller långt in på 60-talet. Flickan I Frack filmatiserades också 1956, då i Arne Mattsons regi och med Maj-Britt Nilsson i rollen som Katja Kock. Den senare filmen är ganska annorlunda trots att manuset i princip är detsamma. På femtiotalet kunde man som bekant inte ta ut svängarna alls, varför queerreferenserna är betydligt nedtonade.

Eurovision Song Contest 2008

Idag läste jag i tidningen att Kista Galleria får storfrämmande. Vinnaren i ESC, Dima Bilan kommer nämligen dit och uppträder. Han lär ha konståkaren med sig också. Jag tycker det känns helt rätt. Dima Bilan hör hemma i köpcentra och marknader på landsorten, han håller inte högre klass. Det borde givetvis varit någon annan som tog hem segern i lördags. Här gapar tidningarna om Sveriges fiasko, varför då? Det stora fiaskot är ju att den dåliga smaken än en gång segrade. Det var inget fel på vare sig Charlotte eller hennes låt. Jag hade Frankrike som favorit men insåg att många inte skulle fatta storheten med låten och väntade mig därför ingen placering.

Jag föreslår att Sverige nästa år skickar en riktigt stendum sommarreggae med Dr Alban och låter honom ta med både Björn Borg och Thomas Brolin som kan bolla i bakgrunden. Då lär vi vinna om det är det vi vill. Sverige måste inse att det är fråga om Kiviks Marknad snarare än Nobelpriset i musik. Alternativt struntar vi i hela grejen som Italien redan gör sedan 10 år trots att de är garanterade en plats i finalen.

Fats Waller & Sara Martin 1922

Den första december 1922 skulle vaudeville- och bluessångerskan Sara Martin spela in sina första sidor för skivbolaget Okeh.
Vid pianot satt en annan debutant, en rund 18 årig yngling vid namn Thomas Waller som redan kallades Fats av de som kände honom. Sara Martin tillhörde inte toppskiktet av bluessångerskorna. Man tyckte hon lät lite platt och reciterande till skilnad från Bessie Smith och Ma Rainey som ansågs ha mer känsla i pipan. Inspelningen är hur som helst härligt svängig, kanske mest beroende på Fats Wallers osvikliga gung. Det var ju också Fats som skulle bli ihågkommen av de två. Sara Martin dog 1955, 71 år gammal efter att ha varit föreståndare för ett äldreboende i många år. Hon avslutade nämligen sin sångkarriär redan på 30-talet.
Fats Waller dog av lunginflammation på ett tåg på stationen i Kansas City, halvvägs till New York från Kaliforninen. Han skulle åka hem och hälsa på över jul 1943. Han blev 39 år gammal.