Roligast just nu

Det här tar verkligen udden av den hårda rockens alla poser och manér. Klippet visar att hårdrock egentligen bara är humor. Jag har aldrig förstått mig på rock. Nu har jag sett ljuset! Underbart välgjort, snart får vi se det här i TV.
(Dessvärre har klippet tagits bort från YouTube så länken är död)

Chinese Fantasy - Li-Po-Li (1929)

Här har vi det ofta utskällda kinesnumret ur The Show Of Shows från 1929. Filmen spelades till 90% in i färg. Dessvärre finns idag bara det här numret och ett till bevarade i färg. I alla tillgängliga böcker och publikationer brukar kritikerna ständigt ange det här numret som exempel på de tidiga musikalernas uselhet. Kameravinklarna är fel, Nick Lucas är inte photogenique. Myrna Loy verkar tungt medicinerad etc. Jag förstår inte varför. OK, koreografin kanske inte är den mest spännande man sett och den stereotypa bilden av kineser är inte gångbar idag, men varför så dömande? Hela numret är ju fullständigt grandiost! Jag är helt övertygad om att 1929 års biopublik var förtjusta. Musikarrangemanget är storslaget, melodin intagande, dekor och kostymer är förtjusande. Jag misstänker att kritikerna gör felet att jämföra Li-Po-Li med nutida underhållningsformer. Det kan man inte göra! Vänd på frågan. Hur skulle 1929 års biopublik reagera inför en video med exempelvis Justin Timberlake? De skulle sannolikt avfärda en sådan som fruktansvärt, närmast pornografiskt skräp, helt utan stil och finess. Till råga på allt ackompanjerat av ett ohyggligt oväsen. Personligen föredrar jag Nick Lucas före Justin Timberlake.

Jazz Singer 80th Anniversary DVD

Idag släpper Warner Home Video en riktig klassiker på DVD. Det är i dagarna 80 år sedan The Jazz Singer, den första stora ljudfilmen hade premiär i USA. Filmen i sig är inte så märkvärdig utan en ganska snyftig historia full av stereotypa bilder miljöer och karaktärer. Jag kan tänka mig att storyn ansågs rätt ointressant redan 1927 med tanke på innehållet i andra filmer från samma tid. Det fantastiska med filmen ligger på ett helt annat plan. Plötsligt fick publiken inte bara se utan också höra Al Jolson, en av 20-talets absolut största stjärnor. Ljudfilm hade funnits ganska länge men sågs mest som en kuriositet som ingen vågade använda fullt ut eller satsa stora pengar på. Warner Brothers gjorde en rejäl chansning när de bestämde sig för att föra ljudet in i filmvärlden på allvar. Bolagets framtid var helt beroende av att filmen blev en succé. Många andra bolag såg ingen poäng med att ge filmen ljud eftersom film var ett bildmedium och fungerade väldigt bra utan ljud. Med The Jazz Singer fick film ytterligare en dimension som helt kom att möblera om i Hollywood och så småningom ute i världen. Succén var given. Det var i princip The Jazz Singer som gjorde Warner Brothers till ett av de riktigt stora bolagen. Nu ska tilläggas att The Jazz Singer bara är en så kallad ”part-talkie” vilket innebär att endast sångnumren har synkroniserat ljud. Den första riktiga talfilmen Lights Of New York hade premiär först i juli 1928. Den första svenska fullständiga talfilmen var När Rosorna Slå Ut som hade premiär den 30 juli 1930.
Warner Home Video har inte sparat på krutet utan ger oss i R1 utgåvan 3 DVD fyllda av Vitaphone extravaganza. Utöver den restaurerade huvudfilmen får vi en långfilmslång dokumentär om hur filmen fick ljud samt massor av intressanta kortfilmer och annat som kan relateras till The Jazz Singer. Av någon oförklarlig anledning saknar den europeiska utgåvan av boxen den tredje skivan som är fylld till bredden med över 3 ½ timmar synnerligen intressanta och unika Vitaphonekortfilmer producerade 1926-30. Köp därför den amerikanska utgåvan!

Lawrence Gray & Marion Davies 1929

En väldigt känd låt i sin originalversion, hämtad ur en helt bortglömd film. Just You, Just Me, skriven av Raymond Klages och Jesse Greer från den tidiga MGM-musikalen Marianne. Filmen premiärvisades i augusti 1929 och blev väl en viss framgång mycket tack vare den här melodin. Filmen handlar om ett gäng amerikanska soldater som hamnar i en fransk by under första världskrigets slutskede. Marion Davies spelar bondflickan Marianne som Pvt. Stagg, Lawrence Grays rollfigur naturligtvis blir omöjligt kär i.
Marianne var Marion Davies första ljudfilm. Det anmärkningsvärda är att hon valde att möta den kräsna ljudfilmspubliken med en konstig hemmagjord fransk accent. Ett väldigt vågat grepp som inte många andra skulle gått med på. Många karriärer tog slut när filmen fick ljud eftersom rösterna inte motsvarade publikens förväntningar. Nu blev det inte så värst många ljudfilmer för Marion Davies av ett annat skäl. Någon bedömde nämligen att hennes lätta stammning var ett problem. Detta märker man dock inte i någon av hennes filmer. Lawrence Gray är som vanligt fantastisk med sin lediga spelstil och tjusiga stämma.

Fildelningsutredning

Nu har regeringes enmansutredare Cecilia Renfors presenterat utredningen om vad som behöver göras för att stävja fildelningsproblemet och alla andra former av illegal nedladdning på nätet. Renfors har bland annat kommit fram till att bredbandsleverantörerna skall tvingas stänga av dem som fildelar extra mycket. Vilken miss! Att lägga ansvaret för det här på bredbandsleverantörerna kommer inte att leda till någonting. När man sedan tittar närmare på vilka som kan komma på fråga för avstängning rör det sig endast om aktörer som fildelar i stor skala. Jag tolkar det som att privatpersoner som laddar ned något då och då aldrig kan bli föremål för avstängning. Detta betyder ju att lagförslaget är helt tandlöst redan från början. De som har fildelnig som ”affärside” kommer ju bara att lägga upp sina grejer på någon server utomlands och sedan var det problemet löst. De små fildelarna kommer inte märka någon skillnad.

I samma utredning kommer Renfors fram till att en bredbandsavgift av lite otydliga anledningar inte är genomförbar. Jag misstänker att skiv- och filmbolagslobbyister hjälpt till med det beslutet eftersom de antagligen motarbetar en bredbandavgift med alla medel de har. Jag har sagt det förut men upprepar gärna: En avgift på bredbandsabonnemanget är den ENDA möjligheten att få en acceptabel ordning och reda på den illegala nedladdningen.

Överdosera Annika Lantz?

Nu när precis alla i hela Sverige har tröttnat på Annika Lantz och hennes haschpsykoser ur flickrummet som gått i P1 hela våren ger oss SR mer, och det med besked. Lantz får nu nämligen också egen show i P4 enligt ett pressmeddelande från SR. Hon ska givetvis vara kvar i P1, det är ingen flytt alltså.
Hädanefter ska vi således tvignas stå ut med Annikas sinnessjuka pladdrande i ytterligare en kanal. Ska man tolka det här som någon sorts förtjänstmedalj som Annika får av radioledningen för att hon lyckats skrämma bort flest lyssnare på kortast tid eller? Jag tycker inte det är konstigt att Sveriges Radio slåss med svikande lyssnarsiffror när de beter sig så här. Jag fattar inte vad de är ute efter. Det verkar nästan som om radioledningen fått i uppgift av Gud att sprida Annika Lantz evangelium så mycket som möjligt innan världen går under. Hon blir ju bara värre och konstigare ju mer plats hon får. Jag kan ge mig fan på att SR kommer testa henne i alla kanaler och program innan de kommer på att hon inte är så rolig att lyssna på. Kan de inte låta Annika Lantz vara ifred? Vore radioledningen lite smarta borde de se till att sälja henne skitdyrt till någon av konkurrenterna. De har hajpat upp henne maximalt så billigt lär det ju inte bli. Sedan låter exempelvis Radio Rix Annika Lantz formligen skölja över hela reklamradiosverige som en tsunami. Och kvar står Sveriges Radio med nytvättad overall redo att plocka poäng.

Ingmar Bergman på DVD

Varför är de svenska utgåvorna av Ingmar Bergmans filmer så dåliga? Utomlands har åtskilliga av Bergmans bästa filmer funnits på DVD länge, ofta i restaurerade versioner med omsorgsfullt omhändertagen bild- och ljudkvalitet. De svenskproducerade utgåvor som finns är i allmänhet undermåliga och känns billiga. Allra värst av dem är Sandrews Metronomes Bergmanbox, i vilken man återutgivit sin redan dåliga videoversion av Fanny & Alexander och sedan samlat ihop resten av sin Bergmanbråte till något som mest liknar en loppmarknad. Vad gör exempelvis Daniel Bergmans taffliga Söndagsbarn i en Ingmar Bergman box?

Jämför gärna den svenska hanteringen av Bergmans filmskatt med hur de amerikanska bolagen valt att gå till väga. Ett fint exempel är Criterions fantastiska Fanny & Alexander box om 5 DVD. Boxen innehåller både den nerklippta bioversionen och den i Sverige outgivna 5 timmar långa TV-versionen. Bolagets producent Johanna Schiller reste själv till Sverige för att intervjua flera inblandade enkom för denna utgåva. Det övriga extramaterialet är naturligtvis även det framtaget med samma höga ambitionsnivå. När Sandrews valde att göra DVD av sin egen undermåliga gamla VHS-master beställde Criterion 64 rullar filmmastermaterial, och över 40 rullar slutmix på både bio- och TV-versioner, för en digital överföring övervakad av Criterions tekniker. Givetvis restaurerade man också materialet. Nästan alla svenska DVD-utgåvor är orestaurerade och görs från gamla videoband scannade för TV någon gång på 80-talet, i värsta fall är de ännu äldre. Det här betyder att filmerna alltid är i 4:3 format istället för 16:9 när det förekommer. Som regel är de inte ens i brevlådeformat utan tillklippta för att passa en 80-tals TV. Jag ringde nyligen upp Sandrews för att fråga varför deras utgåvor av äldre film nästan aldrig är i rätt format på DVD, och fick då till svar att det kostar en halv miljon att göra en ny scanning. Vad är en halv miljon i dessa sammanhang? I en del fall har till och med idiotin överträffat sig själv när man lagt ner pengar och tid på att restaurera de gamla TV-tejperna istället för att restaurera originalmaterialet. Hur förklarar man ett sådant beslut?

Efter Sandrews pinsamma Bergman-releaser har även SF trampat i klaveret om än inte lika djupt med en lång rad billiga Bergmanutgåvor. De är alla gjorda utifrån gamla TV-tejper med alla fel och brister som dessa har. SFs utgåvor är exempelvis ofta dåligt färgkorrigerade. Man har helt enkelt överfört de svartvita filmerna med färgteknik vilket medför att filmerna får färgstick och upplevs som tintade. Jämför gärna SFs utgåva av Nattvardsgästerna med Criterions. Criterions utgåva är fantastiskt skarp och strikt svartvit medan SF-utgåvan upplevs som mjölkigt gröntintad.

Den amerikanska MGM-boxen som innehåller Persona, Skammen, Vargtimmen, En Passion och The Serpent's Egg är lika briljant den, en blixtrande bildkvalitet och exemplariskt extramaterial.
Boxen drogs först in – hela förstaupplagan förstördes, detta för att två av filmerna råkat komma med i fel format. MGM rättade givetvis till detta. Inte för att MGM är bäst på konstfilm men de är uppenbart så att de lagt ribban högre än vad de brukar göra. MGM räknade ut att cineaster och samlare redan på förhand upptäckt felet och skulle komma att undvika boxen. Det visar om inte annat en ambitionsnivå som tycks helt främmande för de svenska filmbolagen. De svenska bolagen sitter på en guldgruva som de uppenbarligen inte har vare sig vett eller kunskap att göra något av. Varför låter vi amerikanska bolag ta hand om något som borde ligga oss närmast. Ingmar Bergman är och förblir något av det främsta som sprungit ur den svenska myllan. De svenska rättighetshavarna måste vårda hans livsgärning ömt och behålla den närmast hjärtat till vilket pris som helst. Det är deras plikt.

Nu efter Bergmans bortgång kommer sannolikt de svenska bolagen vilja rida på den Bergmanvåg som naturligt kommer uppstå. Låt oss då hoppas på att man nu äntligen kommer inse vikten av vettiga utgåvor av Bergmans verk. Det är ju våra utgåvor som skall exporteras värden över, inte de amerikanska. En sniken men ganska trolig lösning blir nog att man låter licensiera de amerikanska utgåvorna för den europeiska marknaden för att tillgängliggöra dem i Region 2. Jag hoppas givetvis dock på att stiftelsen Ingmar Bergman tar tag i det här och omedelbart koncentrerar sin verksamhet på DVD-produktion i första hand. Inget av de amerikanska bolagen skulle ha en chans mot stiftelsens tillgång till exklusivt extramaterial. De svenska versionerna skulle bli därför mycket väl kunna bli internationella referensutgåvor och intäkterna skulle definitivt kunna stärka stiftelsens ekonomi som i dagsläget tydligen är rätt bister.
Kom igen nu! Kamera! Börja!

I'm Sailing On A Sunbeam från It's A Great Life (1929)

Ljudfilmsmusikalen It’s A Great Life hade USA-premiär den 6 december 1929. Filmen var tänkt att lansera vaudevillestjärnorna Vivian och Rosetta Duncan på vita duken. Systrarna Duncan hade redan tidigare varit påtänkta för huvudrollerna i Broadway Melody men var tvungna att tacka nej till detta eftersom Rosetta befann sig utomlands vid inspelningsstarten. Rollerna som systrarna i Broadway Melody gick istället som bekant till Bessie Love och blott artonåriga Anita Page. Som plåster på såren fick systrarna Duncan istället göra den lika påkostade och snarlika filmen It’s A Great Life.
Problemet var att när It’s A Great Life hade premiär i december 1929 hade publiken börjat tröttna på musikalfilmer. Under andra halvan av 1929 hade filmbolagen formligen vräkt ur sig musikalfilmer med väldigt varierande, ofta undermålig kvalitet. I december hade så marknaden fullständigt mättats och publiken svek mangrant. It’s A Great Life hade oturen att komma i precis fel tid så både filmen och systrarna Duncan glömdes snart bort. It’s A Great Life blev i princip deras första och sista film. I det här avsnittet ser vi också Lawrence Gray, en vanligt förekommande aktör i de tidiga musikalerna. Gray gjorde sin sista film redan 1936 och glömdes även han snabbt bort av den kräsna biopubliken.

The Lock Step från The March Of Time (1930)

Är inte detta briljant! I augusti 1929 inledde MGM arbetet med vad som skulle bli musikalernas musikal. Från början var den tänkt att bli en uppföljare till The Hollywood Revue Of 1929, den första revyfilmen som gjordes. Producenten Harry Rapf hade dock större planer, varför en uppföljare? Den nya filmen skulle sätta en helt ny standard för hela musikalgenren. Därför fick filmen slutligen den något pretentiösa titeln The March Of Time. Filmen var tänkt som en oddyssé genom den amerikanska underhållningens historia. Man spelade in massor av nummer, de flesta i färg. Mitt under den utdragna produktionen svängde plötsligt publikintresset för musikalfilmer. Hela genren dog i princip på ett par veckor runt nyåret 1930. Filmbolagen hade massor av produktioner igång som de nu förstod skulle bli fiaskon eftersom publiken svek. The March Of Time var den kanske den största av dem. När filmen var "färdig" i februari 1930 ville inte filmbolaget släppa den eftersom man visste att man skulle förlora de $ 750000 som filmen hittills kostat. Efter flera misslyckde försök att göra en "vanlig" film av den skrotade man till slut projektet för att minimera förlusterna. En del nummer ur The March Of Time användes sedan i olika kortfilmer som på så vis blev billiga att framställa. Det här är ett av de mest sällsynta numren, återanvänt i kortfilmen Jailbirds Of Paradise 1934. The Lock Step med The Dodge Twins. Mycket nöje!

Mobiloperatören 3 presenterar ny rekryteringsmetod

DN meddelar idag att mobiloperatören 3 planerar att anställa ett större antal marknadsförare.
För att hitta kandidater skall man prova en helt ny rekryteringsmetod i samarbete med dejtingsajten Spray.
Det hela går ut på att allmänheten med hjälp av en bild på kandidaten och en kort beskrivning skall hjälpa 3 att avgöra om kandidaten är tillräckligt snygg och cool för att få jobba hos dem.

Jag tittade i almanackan, nej det var inte 1:a april.
Jag hoppas att 3 kommer att gå vidare med det här och framgent rekrytera all sin personal på det här sättet. Det kanske ligger mer bakom den här idén? Kan det vara så att 3 helt försöker ändra inrikting på företaget? Kommer bolagsstämman nästa år att utformas som en skönhetstävling?
Spännande. Alla som har abonnemang med 3 lär i allafall bli glada. Nu vet de ju att företaget verkligen satsar på kompetens.