Lokomotivet

Theo in a psychedelic field.

2010-09-19T22:38:00.001+02:00

no message

Juni Ella Tilda

2010-01-23T19:08:00.001+01:00

2010-01-23T04:25:00.001+01:00

Pretzels

2010-01-07T13:57:00.002+01:00

Cookbook

2009-12-23T14:26:00.001+01:00

Wall decoration

2009-12-22T12:26:00.001+01:00

At the maternity ward. To turn baby around.

Christmas tree.

2009-12-20T21:55:00.001+01:00

I finally won the battle! The evil tree gave me a hard time and it took a few stitches.

Lobster in the dark.

2009-12-19T20:14:00.001+01:00

Stockholm today.

2009-12-18T13:15:00.001+01:00

Giant flea market

2009-11-28T15:35:00.001+01:00

Freestyle ribs.

2009-11-21T19:22:00.001+01:00

Wall

2009-11-15T14:29:00.001+01:00

Thai buffet of the decade.

2009-11-04T17:21:00.001+01:00

Left Stockholm for a glorious Thai buffet in Enköping, a silly little town 180 miles west of the civilized world.

Romans I Moll (1947)

2009-11-03T14:01:00.011+01:00

Vad sägs om lite mystisk 40-tals musik? Här har vi vräkiga Romans I Moll, hämtad ur den mer än lovligt Hitchcockinspirerade men sällan visade svenska filmen Brott I Sol från 1947.
"Harry Werner anländer till sin luxuösa villa efter en lång vistelse i Italien. Sedan sex år har han vårdats för sinnessjukdom utlöst av ett sammanbrott, som i sin tur orsakades av alkoholism och trasiga nerver. Nu känner han sig som en ny människa. Harry tackar ja till hembiträdet Stinas erbjudande om frukost. Men någon sup vill han inte ha; han har slutat med sprit. Trädgårdsmästaren Albin gräver vid en silvergran, som planterades för sex år sedan. Plötsligt blir en skelettarm synlig. Harry tillkallas, och man finner då också en klocka. Raoul står det på boetten. Harry tar till flaskan. Han sätter sig vid flygeln, och han hör röster inom sig från en dag för sex år sedan."

En på det hela taget ruskig historia. Filmen regisserades av Göran Gentele och bygger på Staffan Tjernelds bok och pjäs med samma namn. Rollen som Harry Werner gjordes av Birger Malmsten.

Naturligtvis krävde filmen ett Miklos Rozsa-färgat score varför man sökte en välrenommerad internationell kompositör. Valet föll slutligen på den tyske tonsättaren Charles Wildman eller Willy Mattes som han egentligen hette.

Inspelningen gjordes av HMV i Stockholms Konserthus på eftermiddagen den 28 augusti 1947 (mellan kl 14 och 16 enligt inspelningsjournalen). Hovkapellet spelar under ledning av Charles Wildman själv och pianosolisten är ingen mindre än Sixten Ehrling. En kuriositet således, eftersom man sällan får höra Ehrling som pianist.

Romans I Moll har givits ut många gånger i olika skepnader genom åren. Sven Olof Sandbergs vokala version spelades flitigt i svensk radio.Här hör vi dock originalversionen, som vad jag vet aldrig funnits tillgänglig annat än på 78-varvare. Dessvärre är skivans andra sida behäftad med ett pressfel vilket medför att skarven mellan skivsidorna blir onödigt tydlig. Mycket Nöje!

Christmas has come to IKEA.

2009-10-11T17:24:00.001+02:00

Ikea is almost like a fun fair!

2009-10-03T16:42:00.001+02:00

A summer house

2009-09-20T16:16:00.001+02:00

Vaxholm by the sea

2009-09-20T16:13:00.001+02:00

Fish casserole

2009-09-20T14:57:00.001+02:00

Probably the last summer lunch

2009-09-19T15:23:00.001+02:00

Theo 4 år

2009-09-05T14:17:00.001+02:00

Lamps with shades of feathers!

2009-08-27T18:09:00.001+02:00

A spicy vegetable and noodle soup.

2009-07-23T18:53:00.001+02:00

Today's lunch at a beach front restaurant. A bowl like this costs about $3 almost everywhere in Lamai. Tomorrow I will try out my 3 suits. It takes about 5 days to get a superb suit made from scratch, including 3-4 fittings. If you know exactly what you want it's a lot easier and that way all common mistakes and misunderstandings are easily avoided. This time I also had a pair of hand made shoes made. I'm very excited to see the results.

A typical Thai meal.

2009-07-20T13:28:00.001+02:00

Spicy seafood salad Yam Talae and Tom Yam soup. Yam-yam!

A day by the sea...

2009-07-15T16:10:00.001+02:00

A Stockholm Caesar

2009-07-12T21:47:00.005+02:00

Funfair

2009-07-12T19:15:00.001+02:00

A jolly beet-root salad.

2009-07-12T15:23:00.001+02:00

Summer lunch

2009-07-11T15:19:00.001+02:00

Pickled herring.

2009-07-04T14:12:00.001+02:00

2009-07-04T13:59:00.001+02:00

Lunch i Trosa

2009-07-04T13:00:00.001+02:00

Come Monday Night - God Help The Girl

2009-06-27T02:13:00.003+02:00

This is simply adorable!

Ethiopian dinner!

2009-06-26T19:50:00.001+02:00

Went out for crepes... Ended up in Africa.

S:t Matteus

2009-06-26T19:19:00.001+02:00

My church

Adventure

2009-06-25T18:14:00.001+02:00

Svensk sommarmiddag.

2009-06-24T18:43:00.001+02:00

Let's drink to that!

2009-06-21T23:59:00.001+02:00

Suddenly Tom Collins came for a visit.

Finland

2009-06-20T15:55:00.001+02:00

Trainstation in the middle of Finnish nowhere.

Dinner

2009-06-19T17:47:00.001+02:00

Total and utter yum!

Trip to Helsinki

2009-06-19T16:58:00.001+02:00

The view from my cabin.

Dinner: Moules Frites

2009-06-17T19:40:00.001+02:00

Restaurant Mellow, Stockholm.

2009-06-17T15:16:00.001+02:00

A free style dinner.

2009-06-14T20:40:00.001+02:00

Tagliatelle, cherry tomatoes, some ham, celery, garlic, basil and parsley. Toss it all together in a pan with some olive oil. Swell!

Lunch!

2009-06-12T11:52:00.001+02:00

The Film Institute

2009-06-11T17:07:00.001+02:00

No farting?

2009-06-11T14:35:00.001+02:00

The sign actually indicates road bump ahead.

A raindrop prelude?

2009-06-04T18:24:00.002+02:00

Spår - Valhallavägen

2009-06-03T15:28:00.001+02:00

Den sista spårvagnen rullade här 1966.

Grå morgon lite regn

2009-06-02T08:21:00.001+02:00

Party party

2009-05-29T22:16:00.001+02:00

Desert!

2009-05-29T20:18:00.001+02:00

Main course

2009-05-29T19:00:00.001+02:00

Asparagus

2009-05-29T18:14:00.001+02:00

Wine

2009-05-29T18:08:00.001+02:00

Party

2009-05-29T18:05:00.001+02:00

Party party!

2009-05-29T16:05:00.001+02:00

Avslutning på dagis.

2009-05-27T19:03:00.001+02:00

Teater 2

2009-05-23T20:19:00.001+02:00

Teater

2009-05-23T18:56:00.001+02:00

2009-03-10T16:16:00.001+01:00

Vinter i Sälen

2009-02-16T21:51:00.001+01:00

En riktigt God Jul!

2008-12-24T19:33:00.001+01:00

Skaldjursjulbord

2008-12-13T19:11:00.001+01:00

Dator

2008-11-22T20:50:00.001+01:00

Den första snön.

2008-11-22T13:08:00.001+01:00

Stora Journalistpriset till Fredrik Strage

2008-11-21T10:42:00.007+01:00

Här har vi ett bra exempel på hur svårt det kommer att bli att stoppa spridning av illegalt upplagd musik och film på nätet.
Sveriges största dagstidning DN har med Fredrik Strages hjälp listat de hundra bästa rockögonblicken på YouTube. Jättekul! Bonnierkoncernen tyckte Strages YouTubeiana var så lyckad att de tilldelade honom Stora Journalistpriset för bravaden. Fine.

Nu ska man ha klart för sig att i princip inget av de YouTubeklipp som Strage och DN sprider länkar till är lagligt upplagda. Klippen är i nästan samtliga fall upplagda av privatpersoner som råkat ha rörliga bilder av rockögonblicket i fråga. Inga upphovsmän, musikförlag eller artister får någon som helst ersättning för detta. Ingen har givit tillstånd till publicering av videoklippen. Klippen ligger dessutom olovandes på YouTube eftersom det uttryckligen är förbjudet att lägga upp upphovsrättsligt skyddat material på YouTube.

Detta säger en del om hur stor respekten är för upphovsrätten i samhället.
De nya fildelningslagarna kommer därför med stor sannolikhet att bli fullständigt tandlösa I ett land där man kan få stora journalistpriset för illegal spridning av olovligt publicerad musik och film.

Audrey

2008-10-07T09:34:00.002+02:00

Jisses! Det går att blogga direkt från telefonen! Nu blir det säkert fotoreportage titt som tätt. Vi börjar med ett foto på Audrey Hepburn med en mintpastill på huvudet. Tjusigt!

Skandiabiografen 85 år

2008-09-21T22:21:00.011+02:00

Nu i fredags den 19 september firade Skandiabiografen stolta 85 år. Detta firades ståndsmässigt med bubbel och mingel följt av lustspelet En Stilla Flirt från 1934. Märkligt val kan tyckas. Kanske hade det varit roligare att visa Gustaf Edgrens film Närkingarna som visades den första premiärkvällen 1923. Men visst, Närkingarna skulle aldrig kunna mäta sig med Tutta Rolf i högform.

Invigningsprogrammet på Skandia 1923 omfattade förutom Närkingarna flera högtidliga inslag, bland vilka kan nämnas en radiokonsert, "framförd medelst trådlös telefoni från Svenska Radioaktiebolagets avsändarestation". En dylik konsert hade dock knappast heller imponerat på 2008 års känsliga publik. Därför har jag bestämt mig för att En Stilla Flirt trots allt var ett utmärkt val.

SF skulle kunna ha fallit för frestelsen att bara visa den fickljumma engelska komedin Happy Go Lucky som var kvällens andra film. Personligen tycker jag naturligtvis att En Stilla Flirt är betydligt roligare än de flesta filmer som anses vara roliga idag. En pangkväll således.

Ledmotivet ur filmen En Stilla Flirt av Jules Sylvain och Gösta Stevens framförs naturligtvis av Tutta Rolf, här till Nils Kyndels orkester. Inspelningen gjordes av Odeon den 11 november 1933.

Anita Page död, 98 år gammal

2008-09-10T09:28:00.009+02:00

Den 6 september avled Anita Page, en av de sista kvarvarande filmstjärnorna från 20-talet. Anita Page föddes som Anita Pomares 1910, debuterade på film 1925 och slog igenom i filmen Our Dancing Daughters 1928 där hon spelade mot Joan Crawford. Filmen blev så populär att man gjorde två uppföljare. Our Modern Maidens (1929) och Our Blushing Brides (1930), varav den sista är något så tjusigt som en ljudfilm.
Anita Page gjorde en av huvudrollerna i den första musikalfilmen, The Broadway Melody från 1929. Hon spelade mot Buster Keaton i dennes första ljudfilm Free And Easy 1930 men också mot storheter som Clark Gable, Lon Chaney och Robert Montgomery i början av 30-talet. Hon var helt enkelt en av sin tids allra största.

Filmkarriären tog dock slut redan i mitten av trettiotalet sedan hon med tiden fått allt mindre och sämre roller. I en sen intervju avslöjade hon hur det egentligen gått till. Irving Thalberg och Louis B. Mayer på MGM hade medvetet satt stopp för hennes karriär sedan hon vägrat utföra diverse sexuella tjänster åt dem. Enligt uppgift lär stämningen på MGM stundtals ha varit väldigt hotfull. En annan som var väldigt förtjust i Anita Page var Benito Mussolini som sägs ha friat till henne brevledes ett tiotal gånger.

Anita Pages förste man var kompositören Nacio Herb Brown som skrev odödliga låtar som Singing In The Rain och Pagan Love Song tillsammans med Arthur Freed. Äktenskapet upplöstes dock redan efter nio månader sedan myndigheterna kommit på att Brown fortfarande var gift med en annan dam. 1937 gifte sig Anita till slut ordentligt med Herschel House, en stilig pilot i flottan som slutade sina dagar som amiral. De fick två döttrar. När Anita blev änka på 90-talet gick hon sparsamt tillbaka till filmens värld. Dessvärre medverkade hon främst B-skräckisar som inte har gått till historien. Hennes sista film Frankenstein Rising kommer dock sannolikt rendera en del intresse eftersom den ännu inte har haft premiär.

Lawrence Gray 110 år

2008-07-28T09:00:00.003+02:00

Idag skulle Lawrence Gray ha fyllt 110 år. Varför inte låta honom framföra en odödlig melodi så här på sin födelsedag och allt. Jag väljer därför ett tjusigt kilpp ur MGM musikalen Spring Is Here från 1929 där Lawrence Gray får äran att framföra With A Song In My Heart skriven av Richard Rodgers och Lorenz Hart.

Lawrence Gray föddes i San Francisco den 28 juli 1898. I 20 års åldern hamnade han som så många andra i Hollywood där han kom att arbeta som attributör. Lawrence var en stilig ung man som tog sig väl ut och hamnade därför ganska snart framför kameran i stället. Lawrence Gray filmdebuterade 1925 och gjorde ett antal stumfilmer för Paramount varav Kid Boots från 1926 är den främsta. 1927 hamnade han hos MGM där han snabbt nådde stjärnstatus och huvudroller. 1927 spelade han till exempel mot Norma Shearer i After Midnight. Gray klarade övergången till ljudfilm galant, hans röst var bra och gjorde sig utmärkt för både sång och talroller. Därför placerades han snabbt i musikalfacket. Nya tider kom, intresset för musikaler försvann och Lawrence Grays karaktärstyp blev snabbt passé. Som så många andra hamnade han i b-filmsträsket. Det blev några riktigt sunkiga musikal-westerns innan han tröttnade 1936, då han gjorde sin sista film. Han drog sig tillbaka och bosatte sig sedan i sin frus hemland Mexico där han i många år arbetade som filmdistributör. Lawrence Gray dog i februari 1970, långt från rampljuset.

Sydostasien - Here I Come!

2008-07-20T02:29:00.007+02:00

Jag är förmodligen den ende Svensk som ännu inte satt sin fot i Thailand. Nu är det dock dags även för mig. I morgon har jag således 14 timmars flygresa att genomlida. Vad passar då bättre än en härlig dänga om hur det går till i sydostasien. Nu hade jag ingen låt som handlar specifikt om Thailand men 1930 spelade det nog ingen roll.

Här har vi i alla fall Leroy Shield & The Hollywood Victor Orchestra I Sing Song Girl, skriven av Joseph McCarthy och James F. Halley. För sånginsatsen svarar James Blackstone och hela kalaset är inspelat den 26 september 1930.

The Dodge Twins i Stockholm 1929!

2008-07-17T14:23:00.011+02:00

Härom dagen satt jag och bläddrade igenom årgång 1929 av Scenen och hittade då denna bild i tidskriftens majnummer. Det är ju Beth och Betty Dodge som hade flera nummer i The March Of Time! Enligt notisen skall de tydligen ha varit engagerade av Ernst Rolf och lär ha medverkat i Rolfs sommarrevy på Chinateatern 1929.

Innan de kom till Stockholm och Rolf hade systrarna haft ett längre engagemang på Folies Bergere i Paris. Rolf anställde dem säkert sedan han sett dem i Paris och systrarna Dodge klämde alltså in en kortare engagemang i Stockholm innan de åkte hem till USA och ett kontrakt med MGM och The March Of Time som man började spela in i augusti 1929. Fantastiskt! Läs mer om The March Of Time och se systrarna Dodge i färg.

Penthouse Serenade

2008-07-13T01:07:00.007+02:00

Här har vi en fantastisk liten melodi som har sin hemvist i en obskyr film från 1932. The Strange Love Of Molly Louvain med Ann Dvorak i en av hennes första huvudroller. Ann Dvorak kommer kanske en del ihåg från Scarface som gjordes samma år, Ann Dvoraks genombrottsår som skådespereska. Så här tjusig är hon i rollen som Molly Louvain.
Ann Dvorak förekom i ganska många filmer även tidigare. Först som barnskådis på 10-talet och åren 1929-30 syns hon i spetsen för baletten i nästan samtliga sång och dansnummer hos MGM. Vissa av numren sägs hon till och med ha koreograferat tillsammans med MGM's huskoreograf Sammy Lee.

Jag tycker det allra bästa med filmen om Molly Louvain är ledmotivet, Penthouse Serenade eller When We're Alone som den ochså kallas, skriven av Will Jason och Val Burton. Ann får dessutom tillfälle att själv framföra melodin i filmen. The Strange Love Of Molly Louvain är som titeln antyder en rätt udda historia om en kvinna som slits mellan olika, men lika dåliga män, oäkta barn och allmänt elände. De som kommer ihåg filmen gör det kanske mest för Lee Tracys fantastiskt tidstypiske och genomcyniske reporter som dyker upp halvvägs in i filmen för att hjälpa Molly upp ur gangsterträsket.

Här är ledmotivet till filmen i en utmärkt inspelning med Arden-Ohmans Orkester och sångaren Frank Luther.

Metropolis återfunnen

2008-07-09T23:08:00.008+02:00

Den tyska tidningen Zeit Online meddelar att en komplett kopia av Fritz Langs mästerverk Metropolis från 1927 har återfunnits i Argentina. Det är Filmmuseet i Buenos-Aires som hittat kopian i sitt arkiv. Den upphittade kopian är ett 16mm reduktionsnegativ och sägs vara i hyggligt skick och avsevärt längre än alla andra kända kopior av filmen. Det rör sig alltså sannolikt om en kopia av originalversionen av filmen, som den såg ut vid urpremiären på Ufa Palast am Zoo i Berlin i januari 1927.

Redan i augusti 1927 kortades den tre och en halv timme långa filmen ned med nästan en timme, för att sedan kortas ned med ytterligare en halvtimme för utländsk distribution. De utländska kopiorna klipptes sedan oftast om av de lokala filmbolagen, inte sällan till oigenkännlighet. Ibland försökte man helt enkelt klippa bort karaktärer och sidospår som ansågs mindre viktiga för historien enbart för att få upp tempot. Det är exempelvis känt att Fritz Rasps rollfigur Slim i Metropolis gick detta öde till mötes i en av de första klippningarna av filmen. Den här metoden medförde naturligtvis att en del viktiga scener klipptes bort för att "fel person" var med eller befann sig på "fel ställe". Detta är den huvudsakliga anledningen till att vissa närmast fragmentariska sidospår i Metropolis är mer eller mindre obegripliga.

Den version som restaurerades av FW Murnau Stiftung och gavs ut på DVD av Kino 2002 är 118 minuter lång och var tills härom dagen den mest kompletta versionen av filmen. Den version som hittats i Argentina och som pressvisats i Berlin uppges vara " över 210 minuter" men skall samtidigt endast innehålla "nästan en halvtimme" hittills okända scener. Det råder således en viss förvirring kring hur komplett den Argentinska kopian egentligen är. En fantastisk upptäkt är det lika fullt.

Flickan I Frack

2008-06-13T14:42:00.007+02:00

Igår såg jag en tjusig svensk stumfilm som nyligen restaurerats av SFI. Flickan I Frack från 1926, regisserad av Karin Swanström. Swanström regisserade endast fyra filmer 1923-26, det här är den sista. Hon fortsatte sedan sin bana främst som skådespelerska. Swanström var flitigt förekommande i svensk film under hela trettiotalet fram till sin död 1942. Alla minns säkert någon av alla hennes änkefruar, kokerskor och svärmödrar. Själv minns jag henne främst som amper äldre tant i storfilmer som Äktenskapsleken, Swedenhielms och Släkten Är Värst.

Förlagan till Flickan I Frack är en roman av Hjalmar Bergman som gavs ut 1925. Texten skrevs från början på uppdrag av Bonniers Veckotidning i vilken romanen gick som följetong samma år. Under sommaren 1925 färdigställde Bergman ett filmscenario som sedan bearbetades av Ivar Johansson på produktionsbolaget Biografernas Filmdepôt. Johansson hade redan tidigare bearbetat ett par av Bergmans manus. Bearbetningar som Bergman för övrigt inte alls var förtjust i.

Flickan I Frack handlar om tre studenter. Syskonen Curry och Katja Kock (som antagligen måste vara tvillingar eftersom de tar studenten samtidigt), samt deras gemensamme kamrat den late adelsmannen Ludwig von Battwyhl. Ungdomarna bestämmer sig för att annordna en bal innan alla kamraterna skingras. Eftersom Katjas snobbige bror Curry spenderar det mesta av syskonens uppenbarligen gemensamma pengar på tjusiga kostymer får Katja nöja sig med en enklare garderob, något hon får en del kommentarer om, framför allt från Ludwig som hon dessutom har ett gott öga till.
Inför balen ber Katja därför sin far, den misslyckade uppfinnaren om 500 kr till en ny stass för att imponera på Ludwig. Pappan hänvisar kallt till att Katja är en flicka och att hon redan har massor av kläder. Katja tycker det är orättvist eftersom bror Curry precis fått en ny frack av ungefär samma anledning som Katja nu vill ekipera sig. Fadern ger dock inte med sig. Katja dyker därför upp på balen iförd Currys frack som hon helt fräckt ”lånar”. Katja har också bestämt sig för att bete sig som en riktig karl på balen.
Det blir naturligtvis skandal i hela Wadköping (som jag på bilderna känner igen som Strängnäs). Flickor får under inga som helst omständigheter klä sig som män, dricka sprit och röka cigarr! Skandalen utvecklas så att fader uppfinnaren förskjuter sin dotter, ja hon upplöses bokstavligen framför hans ögon i en stilig optisk effekt. Katja rymmer sedan med Ludwig till dennes gods utanför stan och stannar där hela sommaren. På godset huserar Ludwigs excentriska tanter. Diverse förvecklingar anhopas men till slut tas Katja tillbaka av sin familj, de unga tu förlovar sig och får slutligen den elaka änkeprostinnans välsignelse. Ridå.

Filmens tema är i princip olika facetter av kvinnans frigörelse, och innehåller även hen hel del homoerotiska anspelningar. En av Ludvigs tanter, spelad av alltid lika barska Anna-Lisa Baude är exempelvis en ganska grov karikatyr av en typisk lesbisk kvinna som går klädd i byxor, bär monokel, röker pipa och har en allmänt maskulin framtoning. När Katja tar på sig fracken förvandlas hon rent visuellt till en man i dansens virvlar. Pardans män emellan ansågs rent symboliskt som väldigt bögigt på 20 talet. Jag kan dock inte påstå att man tar ut svängarna speciellt mycket men det är ändå roligt att man vågade göra en dylik film som dessutom inte är totalt fördömande eftersom queerpersonerna faktiskt vinner till slut, även om de slutligen ”tar sitt förnuft till fånga”.

Flickan I Frack, Katja Kock spelas av Magda Holm, bedårande komedienn från Kalmar som gjorde endast sju filmer varav en ljudfilm. Katjas bror Curry Kock spelas av Erik Zetterström, mer känd som Kar de Mumma. Som skådespelare gjorde Kar de Mumma endast tre filmer i vilka han spelade bärande roller varav detta är den andra. Kar de Mumma förekom givetvis i många andra filmer genom åren men då mest som sig själv eller närmast som statist. Ludwig von Battwyhl spelas av Einar Axelsson, flitigt förekommande i biroller långt in på 60-talet. Flickan I Frack filmatiserades också 1956, då i Arne Mattsons regi och med Maj-Britt Nilsson i rollen som Katja Kock. Den senare filmen är ganska annorlunda trots att manuset i princip är detsamma. På femtiotalet kunde man som bekant inte ta ut svängarna alls, varför queerreferenserna är betydligt nedtonade.

Eurovision Song Contest 2008

2008-05-27T09:23:00.002+02:00

Idag läste jag i tidningen att Kista Galleria får storfrämmande. Vinnaren i ESC, Dima Bilan kommer nämligen dit och uppträder. Han lär ha konståkaren med sig också. Jag tycker det känns helt rätt. Dima Bilan hör hemma i köpcentra och marknader på landsorten, han håller inte högre klass. Det borde givetvis varit någon annan som tog hem segern i lördags. Här gapar tidningarna om Sveriges fiasko, varför då? Det stora fiaskot är ju att den dåliga smaken än en gång segrade. Det var inget fel på vare sig Charlotte eller hennes låt. Jag hade Frankrike som favorit men insåg att många inte skulle fatta storheten med låten och väntade mig därför ingen placering.

Jag föreslår att Sverige nästa år skickar en riktigt stendum sommarreggae med Dr Alban och låter honom ta med både Björn Borg och Thomas Brolin som kan bolla i bakgrunden. Då lär vi vinna om det är det vi vill. Sverige måste inse att det är fråga om Kiviks Marknad snarare än Nobelpriset i musik. Alternativt struntar vi i hela grejen som Italien redan gör sedan 10 år trots att de är garanterade en plats i finalen.

Fats Waller & Sara Martin 1922

2008-05-13T14:58:00.013+02:00

Den första december 1922 skulle vaudeville- och bluessångerskan Sara Martin spela in sina första sidor för skivbolaget Okeh.
Vid pianot satt en annan debutant, en rund 18 årig yngling vid namn Thomas Waller som redan kallades Fats av de som kände honom. Sara Martin tillhörde inte toppskiktet av bluessångerskorna. Man tyckte hon lät lite platt och reciterande till skilnad från Bessie Smith och Ma Rainey som ansågs ha mer känsla i pipan. Inspelningen är hur som helst härligt svängig, kanske mest beroende på Fats Wallers osvikliga gung. Det var ju också Fats som skulle bli ihågkommen av de två. Sara Martin dog 1955, 71 år gammal efter att ha varit föreståndare för ett äldreboende i många år. Hon avslutade nämligen sin sångkarriär redan på 30-talet.
Fats Waller dog av lunginflammation på ett tåg på stationen i Kansas City, halvvägs till New York från Kaliforninen. Han skulle åka hem och hälsa på över jul 1943. Han blev 39 år gammal.

Ett märkligt sammanträffande

2008-05-09T09:46:00.002+02:00

Det verkar som det vilar en förbannelse över trakterna kring Linz i Österrike. Orten Amstetten, öster om Linz har blivit känd som platsen för ett av århundradets värsta brott mot en enskild människa sedan Josef Fritzl lät sin dotter sitta inspärrad i en källare i 24 år. Alldeles i närheten, på andra sidan Linz i staden Braunau Am In föddes Adolf Hitler som stod för det förra århundradets sannolikt största brott mot mänskligheten. Otäckt!

Psalmtoppen

2008-04-30T14:28:00.001+02:00

Nu har SVT gjort det igen! Jag har ju glömt att skriva om det fantastiska programmet Psalmtoppen som sedan ett par veckor går i SVT på lördagar. Programmet leds av Elin Ek, mer känd som Grynet. Inget ont om vare sig psalmer eller Elin Ek men själva programidén är faktiskt helt galen. En topplista för psalmer på bästa lördagstid med en barnprogramledare som är mest känd för sin dåliga smak och för att vara ful i munnen. Hur har SVT tänkt här? Vilka lyssnar på psalmer? Var sjungs normalt sett psalmer? Känner målgruppen till Grynet? Sverige är ett av världens mest sekulariserade länder och psalmsångens naturliga forum kyrkorna kan väl närmast betraktas som en krisbransch som brottas med svikande intäkter och besökssiffror. Då passar SVT på att storsatsa och med Grynet dessutom...
Det är ju fullkomligt helgalet! Är det humor? Ska Oldsberg leda Bobster nu? Kan bli kul!

Here Comes Emily Brown

2008-04-29T11:22:00.010+02:00

Vi provar att lägga upp lite ljud! Här har vi ett nummer ur den sällan visade Fox New Movietone Follies Of 1930. Melodin Here Comes Emily Brown av Con Conrad och Jack Meskill framförs av Frank Richardson och Miriam Seegar tillsammans med Fox balett och orkester.

Filmen finns bevarad och har restaurerats, komplett med tjusiga färginslag i Multicolor. Sorgligt nog visas den nästan aldrig. Någon DVD-utgåva verkar tråkigt nog heller inte vara planerad. Man kan undra varför man över huvud taget lägger ned tid och pengar på att restaurera dessa gamla filmer om ändå ingen får se dem.

Den huvudskliga anledningen till att jag valt just det här numret är att jag precis fått reda på att Miriam Seegar fortfarande lever, 100 år gammal. Hurra! Frank Richardson däremot, lämnade jordelivet redan 1962.

Miriam Seegar omkring 1930.

Colleen Moore

2008-04-21T15:46:00.009+02:00

Jag har roat mig med att färglägga lite gamla bilder på sistone. Här har vi exempelvis en reklambild på en av det sena 20-talets allra populäraste aktriser, Colleen Moore. Bilden kommer från filmen Why Be Good 1929. Den var en av de sista stumfilmerna från bolaget First National/Vitaphone och producerades med ett synkroniserat soundtrack med ljudeffekter och musik.
Enligt uppgift var filmen en lyckad komedi som bland annat innehöll en helgalen partysekvens. Filmen ansågs länge vara förlorad. Det enda som fanns kvar av den till helt nyligen var delar av ljudspåret och några spridda klipp. Så plötsligt kom nyheten att man hittat hela filmen intakt i ett Italienskt arkiv. Lite senare dök hela ljudspåret upp. Förhoppningsvis kan vi få se Why Be Good i sin helhet inom en snar framtid. Det bästa vore givetvis om man beslöt sig för att släppa denna pärla på DVD så att så många som möjligt kan få glädje av den. Filmen lär ha restaurerats av filmarkivet på UCLA så förutsättningar för en fin utgåva finns onekligen.

Dessvärre finns inte många av Colleen Mores filmer bevarade till eftervärlden, ingen finns på DVD. Colleen Moore har därför som så många andra i samma sits i princip glömts bort. Colleen Moore var stjärnan som istället för att ställa om karriären till ljudfilm sparde alla sina stumfilmsgager och drog sig tillbaka redan i början av 30 talet. Resten av livet ägnade hon sig att investera på börsen, skriva böcker och att bygga ett gigantiskt dockskåp som sedan 1949 kan beses på vetenskapsmuseet i Chicago. Colleen More dog 1988 nästan 90 år gammal.Vill man läsa mer om Colleen Moore kan jag rekommendera hennes självbiografi Silent Star som kom ut 1968.

"Dust" ur Children Of Pleasure (1930)

2008-04-18T13:24:00.005+02:00

Nu blir det riktigt nördigt...Håll i hatten!
1929-30 var helt fantastiska år i filmvärlden. 1929 är det första året man gjorde musikalfilm på allvar. Ett år senare, under våren 1930 hade publiken dock fått nog och musikalerna fick svårare och svårare att gå med vinst eller ens ihop. Inte sällan försökte man göra "vanlig" film av musikalerna genom att helt enkelt klippa bort sånger och dansnummer. Dessa avklippta små karameller sattes senare ofta ihop till kortfilmer.

Här har vi ett representativt nummer ur en av MGM's vårmusikaler 1930, en av få musikaler som klarade sig undan stympning den våren. Handlingen är tidstypisk och väldigt enkel. Lawrence Gray spelar en ung grön kompositör som förälskar sig i en flicka ur societeten som bara leker med honom för att slippa gifta sig. Kompositören förstår inte att lyckan finns på närmare håll men inser till slut sitt misstag. Ett av numren i filmen förtjänar att tittas närmare på. Melodin Dust, skriven av Fred Fisher och Andy Rice. I filmen framförs numret av bastanta kontra-alten May Boley tillsammans med MGM's balett med Ann Dvorak i spetsen.

Vad som är märkligt är att andra halvan av numret dyker upp igen, fyra år senare i kortfilmen Roast-Beef & Movies med The Three Stooges, men då i färg!

Det var inte ovanligt att återanvända nummer i flera olika filmer även om de inte blivit bortklippta. Urklippta sångnummer användes ibland också i reklamsyfte för att öka intresset för en kommande film. Sång och dansnumren var ju den här tidens pop-videos. Däremot finns inga som helst bevis för att Children Of Pleasure skulle ha innehållit några färgscener. Uppenbarligen filmades Dust i färg 1930 men av oklara anledningar valde man att spara det kostsamma färgmaterialet till senare. Varför?

Jag misstänker att man planerade färginslag men att något måste ha gått snett tekniskt under filmningen av första halvan av numret som gjorde det oanvändbart men att man ändå sparade vad man hade. Till saken hör att man nästan alltid spelade in en svartvit säkerhetsversion av ett nummer man spelade in i färg. Här valde man att använda säkerhetskopian, det syns rätt tydligt eftersom färgtagningen inte är exakt likadan. Endast andra halvan av Dust används således i Roast-Beef & Movies. Det här kan också bero på att första halvan innehåller lite dialog som skulle ha varit helt malplacerad i kortfilmen. Frågan kvarstår i så fall, varför använde man inte färgmaterialet i originalfilmen? Någon som vet? (Färgversionen av Dust misstas ofta för "The Hades Ballet" ett av numren ur den ofullbordade March Of Time. Den riktiga hadesbaletten återfinns i kortfilmen The Devil's Cabaret)

Ann Pennington & Allen Kearns i Tanned Legs 1929

2008-04-10T10:36:00.011+02:00

Här har vi ett unikt litet nummer ur filmmusikalen Tanned Legs från 1929. Melodin You're Responsible skrevs av Oscar Levant och Sydney Clare direkt för filmen. De som framför den är två riktiga Broadwaylegender. När ljudfilmen slog igenom och man började göra musikalfilmer 1929 hämtades många fina Broadwaystjärnor till Hollywood för att fylla dessa ibland ganska snabbt ihoprafsade produktioner. Den här filmen är inget undantag men den är intressant beroende på just Ann Pennington och Allen Kearns.

Ann Pennington var ett av Florenz Ziegfelds många fynd och själva sinnebilden för en Ziegfeld girl och debuterade som sådan redan 1913. De få som minns Ann Pennington idag minns henne främst som dansare, Ann uppfann i princip nämligen modedansen Black Bottom 1926. Hon gjorde en handfull filmer varav ett par finns bevarade. Det här är hennes första ljudfilm. Anledningen till att det inte blev så värst mycket av Ann Penningtons filmkarriär misstänker jag berodde mycket på hennes ålder. Hon var född 1893 och ansågs helt enkelt för gammal när ljudfilmen kom. 1929 var alltså Ann 36 år och kunde i princip vara mamma till många av de flickor som väntade i kulissen. Ginger Rogers är exempelvis 18 år yngre än Ann. Här ges vi dock möjligheten att se Ann Pennington när hon är som bäst, full av energi och naturligtvis helt bedårande. Ann Pennington dog 1971, bortglömd men förmodligen inte försupen och olycklig.

Anns partner i klippet, Allen Kearns är en ännu mer sällsynt filmaktör. Han gjorde nämligen endast tre filmer innan han for tillbaka till Broadway för stora roller. Närmast efter den här filmen spelade han i originaluppsättningen av Girl Crazy 1930. Allen Kearns hade en lång Broadwaykarriär och förekom i ledande roller i många olika produktioner mellan åren 1912-1944. Förutom Girl Crazy hade Kearns stora roller i bland annat Tip-Toes 1926 och Funny Face 1928 och The American Way 1939. Allen Kearns levde 1894-1956.

Hur gör man för att komma med i melodifestivalen 2009?

2008-02-25T13:50:00.003+01:00

Här är ett sätt som verkar funka:
Gör en lagom trallig låt och ge den en ekivok text. Refrängen skulle exempelvis kunna gå: ”Du var grön, du var skön, Du var mitt sommarknull” eller något liknande.
Du behöver inte se ut som en fotomodell men du måste följa följande regel: Ju fulare du är, desto snuskigare måste texten vara. Skicka sedan snusklåten till Adam Allsing på Mix Megapol, han älskar sånt! Adam kommer sedan se till att hela Sverige kommer älska och hata dig inom loppet av ett par månader. Bra!

När kvällstidningarna börjar höra av sig bör du ha förberett en halvknasig historia om dina tidigare problem med polisen eller andra myndigheter. Om du varit tråkigt skötsam och ointressant kan du alltid ta upp en ovanlig allergi eller om någon släkting tagit livet av sig eller nåt. Det går alltid hem. Min morfars faster var exempelvis heltokig och sydde klänningar av gardiner i hela sitt liv eftersom hon var olyckligt kär. Har du ingen historia hittar du helt enkelt på en bra.
Sedan är det bara att vänta…

Kultur?

2008-02-25T12:17:00.004+01:00

Varför kan man säga: "Jag lyssnar inte på så mycket musik, förutom möjligen lite radio då och då..." och fortfarande anses vara en respekterad kulturpersonlighet.
Om man istället säger: "Jag läser inte så mycket böcker, förutom möjligen lite Liza Marklund då och då..." blir däremot alla ens åsikter plötsligt underkända. Musik är således fulkultur. Trist!

Glorifying The American Girl (1929)

2008-01-14T13:46:00.001+01:00

När Glorifying The American Girl äntligen premiärvisades den 7 december 1929 var den redan omodern. Filmen hade tagit över ett år att producera. Trasslet berodde på många orsaker, främst ekonomiska men också på att Paramount inte riktigt visste vilken film man ville göra. Tanken var att göra en film som på ett realistiskt sätt visade en vanlig flickas väg till berömelse hos den store Ziegfeld som också stod som filmens producent. Flickan spelades av Mary Eaton som hade debuterat hos Bröderna Marx i Cocoanuts tidigare samma år. När filmen började bli färdig tyckte man att den saknade publikdragande affischnamn så man valde att klippa in nummer av tidens stora idoler som Rudy Vallee, Eddie Cantor och Helen Morgan för att nämna några. Numren hade naturligvis ingenting med handlingen i filmen att göra. Eddie Cantors skräddarnummer som i och för sig är roligt varar i ungefär en kvart, vilket känns väldigt långt. De inklippta nummren gjorde givetvis att filmen tappade både tempo och riktning. Filmen hade flera vädigt påkostade sekvenser inspelade i två-färgs Technicolor som gjorde att den också blev ganska dyr. Allt detta sammantaget gjorde att filmen naturligtvis floppade. Vad som är roligt är att filmen har överlevt in i våra dagar. Dessvärre får vi sällan se den som den var tänkt utan får hålla till godo med den illa tilltygade, helt svartvita public domain kopia som cirkulerar sedan femtiotalet. Glorifying The American Girl har restaurerats och borde givetvis göras tillgänglig för allmänheten. Dessa spridda klipp är hämtade ur den sällan visade restaurerade kopian.

Roligast just nu

2007-11-16T10:32:00.001+01:00

Det här tar verkligen udden av den hårda rockens alla poser och manér. Klippet visar att hårdrock egentligen bara är humor. Jag har aldrig förstått mig på rock. Nu har jag sett ljuset! Underbart välgjort, snart får vi se det här i TV.
(Dessvärre har klippet tagits bort från YouTube så länken är död)

Chinese Fantasy - Li-Po-Li (1929)

2007-10-17T23:14:00.002+02:00

Här har vi det ofta utskällda kinesnumret ur The Show Of Shows från 1929. Filmen spelades till 90% in i färg. Dessvärre finns idag bara det här numret och ett till bevarade i färg. I alla tillgängliga böcker och publikationer brukar kritikerna ständigt ange det här numret som exempel på de tidiga musikalernas uselhet. Kameravinklarna är fel, Nick Lucas är inte photogenique. Myrna Loy verkar tungt medicinerad etc. Jag förstår inte varför. OK, koreografin kanske inte är den mest spännande man sett och den stereotypa bilden av kineser är inte gångbar idag, men varför så dömande? Hela numret är ju fullständigt grandiost! Jag är helt övertygad om att 1929 års biopublik var förtjusta. Musikarrangemanget är storslaget, melodin intagande, dekor och kostymer är förtjusande. Jag misstänker att kritikerna gör felet att jämföra Li-Po-Li med nutida underhållningsformer. Det kan man inte göra! Vänd på frågan. Hur skulle 1929 års biopublik reagera inför en video med exempelvis Justin Timberlake? De skulle sannolikt avfärda en sådan som fruktansvärt, närmast pornografiskt skräp, helt utan stil och finess. Till råga på allt ackompanjerat av ett ohyggligt oväsen. Personligen föredrar jag Nick Lucas före Justin Timberlake.

Jazz Singer 80th Anniversary DVD

2007-10-16T14:40:00.000+02:00

Idag släpper Warner Home Video en riktig klassiker på DVD. Det är i dagarna 80 år sedan The Jazz Singer, den första stora ljudfilmen hade premiär i USA. Filmen i sig är inte så märkvärdig utan en ganska snyftig historia full av stereotypa bilder miljöer och karaktärer. Jag kan tänka mig att storyn ansågs rätt ointressant redan 1927 med tanke på innehållet i andra filmer från samma tid. Det fantastiska med filmen ligger på ett helt annat plan. Plötsligt fick publiken inte bara se utan också höra Al Jolson, en av 20-talets absolut största stjärnor. Ljudfilm hade funnits ganska länge men sågs mest som en kuriositet som ingen vågade använda fullt ut eller satsa stora pengar på. Warner Brothers gjorde en rejäl chansning när de bestämde sig för att föra ljudet in i filmvärlden på allvar. Bolagets framtid var helt beroende av att filmen blev en succé. Många andra bolag såg ingen poäng med att ge filmen ljud eftersom film var ett bildmedium och fungerade väldigt bra utan ljud. Med The Jazz Singer fick film ytterligare en dimension som helt kom att möblera om i Hollywood och så småningom ute i världen. Succén var given. Det var i princip The Jazz Singer som gjorde Warner Brothers till ett av de riktigt stora bolagen. Nu ska tilläggas att The Jazz Singer bara är en så kallad ”part-talkie” vilket innebär att endast sångnumren har synkroniserat ljud. Den första riktiga talfilmen Lights Of New York hade premiär först i juli 1928. Den första svenska fullständiga talfilmen var När Rosorna Slå Ut som hade premiär den 30 juli 1930.
Warner Home Video har inte sparat på krutet utan ger oss i R1 utgåvan 3 DVD fyllda av Vitaphone extravaganza. Utöver den restaurerade huvudfilmen får vi en långfilmslång dokumentär om hur filmen fick ljud samt massor av intressanta kortfilmer och annat som kan relateras till The Jazz Singer. Av någon oförklarlig anledning saknar den europeiska utgåvan av boxen den tredje skivan som är fylld till bredden med över 3 ½ timmar synnerligen intressanta och unika Vitaphonekortfilmer producerade 1926-30. Köp därför den amerikanska utgåvan!

Lawrence Gray & Marion Davies 1929

2007-09-27T23:50:00.000+02:00

En väldigt känd låt i sin originalversion, hämtad ur en helt bortglömd film. Just You, Just Me, skriven av Raymond Klages och Jesse Greer från den tidiga MGM-musikalen Marianne. Filmen premiärvisades i augusti 1929 och blev väl en viss framgång mycket tack vare den här melodin. Filmen handlar om ett gäng amerikanska soldater som hamnar i en fransk by under första världskrigets slutskede. Marion Davies spelar bondflickan Marianne som Pvt. Stagg, Lawrence Grays rollfigur naturligtvis blir omöjligt kär i.
Marianne var Marion Davies första ljudfilm. Det anmärkningsvärda är att hon valde att möta den kräsna ljudfilmspubliken med en konstig hemmagjord fransk accent. Ett väldigt vågat grepp som inte många andra skulle gått med på. Många karriärer tog slut när filmen fick ljud eftersom rösterna inte motsvarade publikens förväntningar. Nu blev det inte så värst många ljudfilmer för Marion Davies av ett annat skäl. Någon bedömde nämligen att hennes lätta stammning var ett problem. Detta märker man dock inte i någon av hennes filmer. Lawrence Gray är som vanligt fantastisk med sin lediga spelstil och tjusiga stämma.

Fildelningsutredning

2007-09-04T17:01:00.000+02:00

Nu har regeringes enmansutredare Cecilia Renfors presenterat utredningen om vad som behöver göras för att stävja fildelningsproblemet och alla andra former av illegal nedladdning på nätet. Renfors har bland annat kommit fram till att bredbandsleverantörerna skall tvingas stänga av dem som fildelar extra mycket. Vilken miss! Att lägga ansvaret för det här på bredbandsleverantörerna kommer inte att leda till någonting. När man sedan tittar närmare på vilka som kan komma på fråga för avstängning rör det sig endast om aktörer som fildelar i stor skala. Jag tolkar det som att privatpersoner som laddar ned något då och då aldrig kan bli föremål för avstängning. Detta betyder ju att lagförslaget är helt tandlöst redan från början. De som har fildelnig som ”affärside” kommer ju bara att lägga upp sina grejer på någon server utomlands och sedan var det problemet löst. De små fildelarna kommer inte märka någon skillnad.

I samma utredning kommer Renfors fram till att en bredbandsavgift av lite otydliga anledningar inte är genomförbar. Jag misstänker att skiv- och filmbolagslobbyister hjälpt till med det beslutet eftersom de antagligen motarbetar en bredbandavgift med alla medel de har. Jag har sagt det förut men upprepar gärna: En avgift på bredbandsabonnemanget är den ENDA möjligheten att få en acceptabel ordning och reda på den illegala nedladdningen.

Överdosera Annika Lantz?

2007-08-28T10:46:00.000+02:00

Nu när precis alla i hela Sverige har tröttnat på Annika Lantz och hennes haschpsykoser ur flickrummet som gått i P1 hela våren ger oss SR mer, och det med besked. Lantz får nu nämligen också egen show i P4 enligt ett pressmeddelande från SR. Hon ska givetvis vara kvar i P1, det är ingen flytt alltså.
Hädanefter ska vi således tvignas stå ut med Annikas sinnessjuka pladdrande i ytterligare en kanal. Ska man tolka det här som någon sorts förtjänstmedalj som Annika får av radioledningen för att hon lyckats skrämma bort flest lyssnare på kortast tid eller? Jag tycker inte det är konstigt att Sveriges Radio slåss med svikande lyssnarsiffror när de beter sig så här. Jag fattar inte vad de är ute efter. Det verkar nästan som om radioledningen fått i uppgift av Gud att sprida Annika Lantz evangelium så mycket som möjligt innan världen går under. Hon blir ju bara värre och konstigare ju mer plats hon får. Jag kan ge mig fan på att SR kommer testa henne i alla kanaler och program innan de kommer på att hon inte är så rolig att lyssna på. Kan de inte låta Annika Lantz vara ifred? Vore radioledningen lite smarta borde de se till att sälja henne skitdyrt till någon av konkurrenterna. De har hajpat upp henne maximalt så billigt lär det ju inte bli. Sedan låter exempelvis Radio Rix Annika Lantz formligen skölja över hela reklamradiosverige som en tsunami. Och kvar står Sveriges Radio med nytvättad overall redo att plocka poäng.

Ingmar Bergman på DVD

2007-08-02T12:35:00.000+02:00

Varför är de svenska utgåvorna av Ingmar Bergmans filmer så dåliga? Utomlands har åtskilliga av Bergmans bästa filmer funnits på DVD länge, ofta i restaurerade versioner med omsorgsfullt omhändertagen bild- och ljudkvalitet. De svenskproducerade utgåvor som finns är i allmänhet undermåliga och känns billiga. Allra värst av dem är Sandrews Metronomes Bergmanbox, i vilken man återutgivit sin redan dåliga videoversion av Fanny & Alexander och sedan samlat ihop resten av sin Bergmanbråte till något som mest liknar en loppmarknad. Vad gör exempelvis Daniel Bergmans taffliga Söndagsbarn i en Ingmar Bergman box?

Jämför gärna den svenska hanteringen av Bergmans filmskatt med hur de amerikanska bolagen valt att gå till väga. Ett fint exempel är Criterions fantastiska Fanny & Alexander box om 5 DVD. Boxen innehåller både den nerklippta bioversionen och den i Sverige outgivna 5 timmar långa TV-versionen. Bolagets producent Johanna Schiller reste själv till Sverige för att intervjua flera inblandade enkom för denna utgåva. Det övriga extramaterialet är naturligtvis även det framtaget med samma höga ambitionsnivå. När Sandrews valde att göra DVD av sin egen undermåliga gamla VHS-master beställde Criterion 64 rullar filmmastermaterial, och över 40 rullar slutmix på både bio- och TV-versioner, för en digital överföring övervakad av Criterions tekniker. Givetvis restaurerade man också materialet. Nästan alla svenska DVD-utgåvor är orestaurerade och görs från gamla videoband scannade för TV någon gång på 80-talet, i värsta fall är de ännu äldre. Det här betyder att filmerna alltid är i 4:3 format istället för 16:9 när det förekommer. Som regel är de inte ens i brevlådeformat utan tillklippta för att passa en 80-tals TV. Jag ringde nyligen upp Sandrews för att fråga varför deras utgåvor av äldre film nästan aldrig är i rätt format på DVD, och fick då till svar att det kostar en halv miljon att göra en ny scanning. Vad är en halv miljon i dessa sammanhang? I en del fall har till och med idiotin överträffat sig själv när man lagt ner pengar och tid på att restaurera de gamla TV-tejperna istället för att restaurera originalmaterialet. Hur förklarar man ett sådant beslut?

Efter Sandrews pinsamma Bergman-releaser har även SF trampat i klaveret om än inte lika djupt med en lång rad billiga Bergmanutgåvor. De är alla gjorda utifrån gamla TV-tejper med alla fel och brister som dessa har. SFs utgåvor är exempelvis ofta dåligt färgkorrigerade. Man har helt enkelt överfört de svartvita filmerna med färgteknik vilket medför att filmerna får färgstick och upplevs som tintade. Jämför gärna SFs utgåva av Nattvardsgästerna med Criterions. Criterions utgåva är fantastiskt skarp och strikt svartvit medan SF-utgåvan upplevs som mjölkigt gröntintad.

Den amerikanska MGM-boxen som innehåller Persona, Skammen, Vargtimmen, En Passion och The Serpent's Egg är lika briljant den, en blixtrande bildkvalitet och exemplariskt extramaterial.
Boxen drogs först in – hela förstaupplagan förstördes, detta för att två av filmerna råkat komma med i fel format. MGM rättade givetvis till detta. Inte för att MGM är bäst på konstfilm men de är uppenbart så att de lagt ribban högre än vad de brukar göra. MGM räknade ut att cineaster och samlare redan på förhand upptäckt felet och skulle komma att undvika boxen. Det visar om inte annat en ambitionsnivå som tycks helt främmande för de svenska filmbolagen. De svenska bolagen sitter på en guldgruva som de uppenbarligen inte har vare sig vett eller kunskap att göra något av. Varför låter vi amerikanska bolag ta hand om något som borde ligga oss närmast. Ingmar Bergman är och förblir något av det främsta som sprungit ur den svenska myllan. De svenska rättighetshavarna måste vårda hans livsgärning ömt och behålla den närmast hjärtat till vilket pris som helst. Det är deras plikt.

Nu efter Bergmans bortgång kommer sannolikt de svenska bolagen vilja rida på den Bergmanvåg som naturligt kommer uppstå. Låt oss då hoppas på att man nu äntligen kommer inse vikten av vettiga utgåvor av Bergmans verk. Det är ju våra utgåvor som skall exporteras värden över, inte de amerikanska. En sniken men ganska trolig lösning blir nog att man låter licensiera de amerikanska utgåvorna för den europeiska marknaden för att tillgängliggöra dem i Region 2. Jag hoppas givetvis dock på att stiftelsen Ingmar Bergman tar tag i det här och omedelbart koncentrerar sin verksamhet på DVD-produktion i första hand. Inget av de amerikanska bolagen skulle ha en chans mot stiftelsens tillgång till exklusivt extramaterial. De svenska versionerna skulle bli därför mycket väl kunna bli internationella referensutgåvor och intäkterna skulle definitivt kunna stärka stiftelsens ekonomi som i dagsläget tydligen är rätt bister.
Kom igen nu! Kamera! Börja!

I'm Sailing On A Sunbeam från It's A Great Life (1929)

2007-06-17T22:37:00.000+02:00

Ljudfilmsmusikalen It’s A Great Life hade USA-premiär den 6 december 1929. Filmen var tänkt att lansera vaudevillestjärnorna Vivian och Rosetta Duncan på vita duken. Systrarna Duncan hade redan tidigare varit påtänkta för huvudrollerna i Broadway Melody men var tvungna att tacka nej till detta eftersom Rosetta befann sig utomlands vid inspelningsstarten. Rollerna som systrarna i Broadway Melody gick istället som bekant till Bessie Love och blott artonåriga Anita Page. Som plåster på såren fick systrarna Duncan istället göra den lika påkostade och snarlika filmen It’s A Great Life.
Problemet var att när It’s A Great Life hade premiär i december 1929 hade publiken börjat tröttna på musikalfilmer. Under andra halvan av 1929 hade filmbolagen formligen vräkt ur sig musikalfilmer med väldigt varierande, ofta undermålig kvalitet. I december hade så marknaden fullständigt mättats och publiken svek mangrant. It’s A Great Life hade oturen att komma i precis fel tid så både filmen och systrarna Duncan glömdes snart bort. It’s A Great Life blev i princip deras första och sista film. I det här avsnittet ser vi också Lawrence Gray, en vanligt förekommande aktör i de tidiga musikalerna. Gray gjorde sin sista film redan 1936 och glömdes även han snabbt bort av den kräsna biopubliken.

The Lock Step från The March Of Time (1930)

2007-05-11T23:58:00.000+02:00

Är inte detta briljant! I augusti 1929 inledde MGM arbetet med vad som skulle bli musikalernas musikal. Från början var den tänkt att bli en uppföljare till The Hollywood Revue Of 1929, den första revyfilmen som gjordes. Producenten Harry Rapf hade dock större planer, varför en uppföljare? Den nya filmen skulle sätta en helt ny standard för hela musikalgenren. Därför fick filmen slutligen den något pretentiösa titeln The March Of Time. Filmen var tänkt som en oddyssé genom den amerikanska underhållningens historia. Man spelade in massor av nummer, de flesta i färg. Mitt under den utdragna produktionen svängde plötsligt publikintresset för musikalfilmer. Hela genren dog i princip på ett par veckor runt nyåret 1930. Filmbolagen hade massor av produktioner igång som de nu förstod skulle bli fiaskon eftersom publiken svek. The March Of Time var den kanske den största av dem. När filmen var "färdig" i februari 1930 ville inte filmbolaget släppa den eftersom man visste att man skulle förlora de $ 750000 som filmen hittills kostat. Efter flera misslyckde försök att göra en "vanlig" film av den skrotade man till slut projektet för att minimera förlusterna. En del nummer ur The March Of Time användes sedan i olika kortfilmer som på så vis blev billiga att framställa. Det här är ett av de mest sällsynta numren, återanvänt i kortfilmen Jailbirds Of Paradise 1934. The Lock Step med The Dodge Twins. Mycket nöje!

Mobiloperatören 3 presenterar ny rekryteringsmetod

2007-04-20T13:01:00.000+02:00

DN meddelar idag att mobiloperatören 3 planerar att anställa ett större antal marknadsförare.
För att hitta kandidater skall man prova en helt ny rekryteringsmetod i samarbete med dejtingsajten Spray.
Det hela går ut på att allmänheten med hjälp av en bild på kandidaten och en kort beskrivning skall hjälpa 3 att avgöra om kandidaten är tillräckligt snygg och cool för att få jobba hos dem.

Jag tittade i almanackan, nej det var inte 1:a april.
Jag hoppas att 3 kommer att gå vidare med det här och framgent rekrytera all sin personal på det här sättet. Det kanske ligger mer bakom den här idén? Kan det vara så att 3 helt försöker ändra inrikting på företaget? Kommer bolagsstämman nästa år att utformas som en skönhetstävling?
Spännande. Alla som har abonnemang med 3 lär i allafall bli glada. Nu vet de ju att företaget verkligen satsar på kompetens.

Presidentval i Frankrike

2007-04-19T11:05:00.000+02:00

Frågan är om inte Nicolas Sarkozy trampade rejält i klaveret när han kom med förslaget att arbetsgivare inte skall behöva betala arbetsgivaravgift för de anställdas övertidstimmar och att de anställda inte skall behöva betala skatt för sin övertid. Sarkozy kallade förslaget för en revolution. Jag håller naturligtvis med. Den franska arbetslösheten kommer sannolikt att stiga till närmast revolutionära nivåer om förslaget går igenom. Hur tänker människan egentligen?

Akvarell

2007-04-16T22:50:00.000+02:00

Fildelning

2007-04-05T11:27:00.000+02:00

Fildelningsdebatten i programmet Bert den 23 mars i TV8 var väldigt intressant. I programmet påstods en hel massa saker som förtjänar att kommenteras.

Det fullkomligen vimlar av konstigheter i programmet. Att jämställa fildelning med fortkörning eller kvinnomisshandel är fel. Vems liv är exempelvis i fara om jag fildelar extra mycket? När skivbolagen påstår att de förlorar enorma summor pengar på fildelning vore det intressant att se hur de räknar. Kan man verkligen hänföra skivbolagens förluster enbart till fildelning? Hur såg skivbolagens ekonomi ut innan bredbandsuppkopplingar fanns? Jag vågar påstå att skivbolagens siffror var röda långt innan gemene man visste vad Internet var för något. Dataspel har exempelvis piratkopierats i över 20 år, tio år längre än internet har funnits. Fildelningssajterna erbjuder idag precis alla dataspel som finns på marknaden. Dataspel får därmed sägas vara något som berörs av fildelningseländet i allra högsta grad. Ändå går dataspelsföretagen bättre än någonsin. Hur förklarar skivbolagen det?

Att påstå att skivaffärer fått lägga ner som resultat av fildelning är också märkligt. När jag var liten fanns det köttaffärer och ostaffärer, sådana butiker finns inte längre. Varför? Kan det kanske vara så att tiderna förändras? Jag tror de små skivaffärerna gör klokare i att rikta sitt etter och sin bitterhet mot Mix och Rocks och andra skräpkedjor som bara säljer musik som för tillfället ligger på topplistan. Det är ju dit kunderna har försvunnit i och med att dessa kedjor de senaste tio åren spridit sig som eld i gräset med sina attraktiva lägen och priser. Intervjun med skivhandlaren som ondgjorde sig över att folk kommer in med anteckningsblock i skivaffärerna och att de utnyttjar hans service för att sedan inte köpa något är intressant. Jag har haft anteckningsbok med mig i skivaffärerna sedan början av 80-talet. Kan det vara så att skivhandlarna har svårt att förstå hur en intresserad kund ser ut? Att påstå att skivaffärerna erbjuder någon sorts service är även det en grov överdrift. Personalen i skivaffärerna har sällan någon som helst kunskap om vad de säljer.

Man kan väl knappast säga att Pirate Bay är eller har varit finansierad av vare sig nynazister eller sveriedemokraterna. Piratfolket skådar av förklarliga skäl inte given häst i munnen. Å andra sidan, vem gör det. Om jag vore aktiv i den nihilistiska föreningen Gay Nazis Against Islam och jag sedan skänker ett oanständigt högt belopp till Röda Korset så kommer inte Röda Korset att tacka nej till mina pengar. I alla fall inte med hänvisning till min "politiska hemvist"... Det vågar jag nästan sätta pengar på. Bert Karlsson försöker också få till att Pirate Bay-folket leder ungdomarna ner i porrträsket eftersom det förekommer reklam för porrsajter på Pirate Bay. Då frågar jag mig om Bert någonsin kontrollerat exempelvis Aftonbladets annonser? Om inte borde han nog göra det...

Att Sverige är värst i världen på nedladdning är i princip som att säga att vi är bäst i världen på att köpa Volvobilar. Vi är världens bredbandstätaste land helt enkelt. Utan bredbandsuppkoppling gör man sig inte omaket att ladda ner exempelvis en film eftersom det skulle ta flera veckor innan man får hem den, dessutom till en kostnad som sannolikt vida överstiger vad en DVD skulle kosta. När övriga världen får tillgång till bredbandsuppkoppling kommer det definitivt inte att gå att göra någonting åt piratverksamheten på nätet. Jag ser framför mig sajter och communities som drivs av kriminella nätverk som fullkomligen kommer att skita i alla lagar oavsett hur de ser ut. Dessa sajter finns för övrigt redan men kommer sannolikt att bli fler. Internet är helt enkelt ett oslagbart kommunikationsverktyg. När Felix Herngren berättar att han laddat ner en skiva eftersom hans köpta exemplar blivit repigt förstår jag inte logiken i hans resonemang alls. Bert tillskjuter att han också laddar ner låtar lite hur som helst när de behöver det. Det betyder ju per definition att både Bert och Herngren är kriminella. Hur får de i hop det resonemanget?

Av detta kan man utläsa att det är lönlöst att försöka kriminalisera nedladdning av filmer och musik på nätet. Lagstiftarna borde försöka hitta andra vägar att få piraterna att betala för sig. Det går inte att kriminalisera 10% av ett lands befolkning. Det vore som att plötsligt förbjuda folk att dricka öl. Det skulle helt enkelt inte funka. Vad man däremot kan göra är att lagstifta så att en avgift läggs på bredbandsuppkopplingen, utan en sådan uppkoppling är ju piratverkamhet meningslös. Denna avgift läggs ovanpå avgiften som konsumenten betalar för uppkopplingen. Avgiften tas in av bredbandsföretaget som sedan betalar denna vidare till någon lämplig organisation, exempelvis Copyswede som sedan fördelar pengarna enligt en given modell. (Hur denna modell sedan skall se ut är en senare fråga.) Avgiften för konsumenten skulle kunna vara ungefär lika stor som TV-licensen. Jag fattar inte att det ska vara så svårt. Bredbandsleverantörerna motsätter sig säkert detta men de måste rimligen vara enklare att hantera dem som grupp än att kriminalisera över en miljon privatpersoner. Det är bara att bestämma hur och när avgiften skall tas in så får de helt enkelt rätta sig efter detta. Gärna med devisen: "Inget bredband - ingen fildelning!"

Jag skulle dock kunna tänka mig att skivbolagen och filmbolagen är mindre roade av en sådant förfarande eftersom det enbart innebär att de kommer att få någon sorts ersättning. Den åtråvärda kontrollen över konsumenternas smak har de sedan länge förlorat. Den kommer de aldrig att få tillbaka. Jag misstänker att det är där skon klämmer egentligen. Skivbolag och filmbolag har alltid och i alla tider försökt styra konsumenternas smak och samtidigt varit dåliga på att följa den. I takt med att konsumtionsmönster har förändrats och diversifierats har skivbolag och filmbolag tappat i inflytande. Det har nog mycket mindre med nätpirater att göra än vad de drabbade vill göra gällande. Det är enkelt att utse en syndabock som med alla medel skall förgöras, det har gjorts så många gånger genom historien när man haft svårt att sätta fingret på vad som är fel.