10 maj 2006

The American Dream?

Drömmen om Amerika. En hyllning till det goda och en känga till allt smått och tråkigt. En hyllning till det stora i livet, allt som ger en känsla av storhet. Vänligheten och humanismen. Alla kan lyckas! Samma regler gäller för alla!
Ett Amerika som tyvärr sedan länge är borta, och som vi här i Europa följer efter, hack i häl så gott vi kan. USA var fantastiskt och fullt av överaskningar och Technicolor tills en rad händelser för alltid drog ner landet i smutsen.

Kennedymordet 1963 startade det hela. Vad var det som egentligen hände? Jag tror inte någon vet exakt. Eftersom regeringen snabbt bestämde vad som egentligen hade hänt lämnades inga dörrar öppna för diskussion. Sedan följde Vietnamkriget. Folkets frågor kring Kennedymordet skulle bytas mot samlande patriotism. Men folket ställde inte upp manngrannt. Medierna visade nämligen ett krig totalt befriat från glamour och hjältedåd. Oppinionen växte. Förtrollningen var bruten och folket började tvivla. Sedan missen med mediebevakningen under vietnamkriget regisseras därför alla senare amerikanska krig. Pentagon avgör sedan dess vad som ska visas i media. Folkets moral ska ju stärkas. Folkets måste enas, samlade kring sin president.

Morden på Martin Luther King och Bobby Kennedy våren och sommaren 1968. Ingen gick längre säker! Man behövde inte längre vara president för att bli brutalt mördad inför en beskådande allmänhet. Förtroendet försvann sluligen helt i och med Watergateskandalen och Nixons slutliga avgång i augusti 1974. Till och med presidenten kunde alltså ljuga folk rakt upp i ansiktet. All ära och heder var som bortblåst. Hädanefter skulle djungelns lag råda i det amerikanska samhället.
Inget var längre sig likt. Man kunde inte längre lita på någon.

Den här tioårsperioden krossade för alltid allt det fina i landet. Den gemensamma nationella känslan som rådde innan Kennedymordet går inte att återskapa idag, hur gärna man än försöker med nya patriotiska krig. Folket vet att det nu bara är fråga om lögner och söker sedan tröst i hysterisk religiositet. Jesus ska piska det onda ur nationen. Det är fel väg!

09 maj 2006

Vinstmaximerad folkfest?

Här i Europa tar vi av någon anledning alltid till oss de sämsta idéerna från Amerika. Dokusåpor, plastikoperationer, idiotiska trender och hänsynslös marknadsföring, whatever. Vi måste försöka lära oss att ekonomin inte kan vara allenarådande i precis alla beslutsprocesser. Vi måste bekämpa alla beslut som är fattade av räknenissar med enbart ekonomin i fokus. Räknenissarna har nämligen generellt inget sinne för varesig stil eller finess. Det finns faktiskt andra värden som både är större och viktigare att försvara än vissheten att tjäna några snabba dollar på övertygelsen att folk är ännu dummare än de själva. Jag är övertygad om att människorna i allmänhet vill ha saker som har ett värde. Vissa saker måste helt enkelt få kosta.

Att vi i Sverige dessutom ska behöva vara så kulturellt efterblivna och tvingas leva i en sådan total brist på ideer och flärd är så knäckande. "Nej! ingen blåsorkester på Valborg, det blir för dyrt! Dessutom tycker den grekiska föreningen att blåsorkestrar som regel är främlingsfientliga". Idrottsföreningen måste få sälja korv på centrum-karnevalen annars får vi inget bidrag från kommunen nästa år.
Ingen glädje, bara en massa ekonomiska och politiska beslut. Varför då fira över huvud taget? Jo, för att det förväntas att man firar trots att ingen egentligen är intresserad. Det är så skitnödigt! Skulle kyrkan exempelvis personligen tacka alla som gick i högmässan, låta besökarna få veta att just de var värdefulla och fina människor skulle kyrkorna sannolikt snart vara fulla med folk. Skulle man dessutom ge dem en flaska vin i present skulle kyrkorna snart konkurera om Tv-tittarna.
Makes you think, doesn't it?

För att genuin feststämning skall infinna sig måste man bjuda till och ge folk något att yvas över! Annars blir det ju som att ge barnen julklappar som senare måste lämnas tillbaka. Det funkar en gång, sedan fattar barnen att det bara är ett spel och hela iden med julklappar blir till grus. För alltid.

Vi måste återge saker och ting ett ordentligt värde. Inte bara låtsas att något har ett värde, det solkar bara ned den värdelösa företeelsen ytterligare.
Kvalitet vinner alltid i längden! Oavsett vad marknadsanalytikern säger.
Jag ska ge ett exempel: Disney har ett högt egenvärde ungefär fram till det man gör Djungelboken 1967. Det goda i företaget, viljan att göra gott försvann när Walt Disney dog 1966. Walt Disney ersattes av marknadspersoner som bara såg dollar och bara låtsades vilja göra gott. Därav unkenheten i allt de tagit sig för sedan dess.
En marknadsanalytiker har aldrig skapat någon klassiker! Aldrig någonsin!
Om DaVinci eller Edison tänkt uteslutande med plånboken hade de aldrig uppfunnit något av värde och vi hade sannolikt fortfarande suttit i mörker.
Det är svårt att läsa börskurserna utan ljus. Konstnärer, regissörer, kompositörer och kreatörer däremot lyckas roa generation efter generation genom ett humanistiskt tänkande oftast befriade från vinstkrav och aktieägares intressen.
Inte sällan lever de dessutom i fattigdom. Vi måste ta tillbaka glädjen!

07 maj 2006

Theo 8 månader

Nu har Theo fått på sig fiskehatten och vill upptäcka nya saker.

02 maj 2006

Donald Fagen - Morph The Cat

Donald Fagens nya soloplatta Morph The Cat är som en nyputsad diskbänk, blank och rejäl, precis som man förväntar sig.
Kritikerna höjer också som vanligt sina röster och bölar ut dumheter som att Fagen är tråkig och att det låter som Steely Dan 1978. Då har man inte förstått grejen.
Det är nämligen lika dumt som att påstå att Champagne är trist eftersom den är alltid är full av bubblor... Fagen ska vara på ett visst sätt, precis som Manhattan ska ha sin skyline . Fagen kan aldrig låta Bristol eller Borås.
Tydligen har han förklarat att denna, den tredje soloplattan är sista delen i en trilogi... (?) En Trilogi som inleddes 1982 med The Nightfly som symboliserar barndomen... Kamakiriad tio år senare, vuxenlivet och den nya, Morph The Cat, ålderdomen...

Ja... vad säger man? Tidsperspektivet är långt i Fagens värld... Att hänvisa till en röd tråd som hållits i luften i 25 år är väl någon sorts storhet i sig, eller hur. Men visst är det trevligt med saker som inte bara blixtrar förbi för att sedan falla till marken och försvinna som svetsloppor. Fagen är musikvärldens konstant som man kan ställa bredvid allt annat som far förbi. Allt snabbt och hett. Det låter precis som vanligt, blankpolerat och rent. Du ska inte vänta dig annat. Du får bara mer av det du redan älskar.

Fagens plattor är som Woody Allens filmer. De innehåller ständigt ungefär samma ingredienser men variationen är ändå så pass stor att de aldrig blir tråkiga. Framför allt slås man varje gång över hur välgjorda de är, även om de inte på något sätt är nyskapande. Kvaliten är så fantastiskt hög varje gång, varje spår är bäst, både musikaliskt och textmässigt. Det är en egenskap som väldigt få kan stoltsera med idag. Tack för att du finns Donald Fagen! Du är bäst på det du gör! Årgång 2006 är en av de finare! Morph The Cat reser sig som Empire State Building, högt över stress, streetsmartness och credd. Köper man plattan via iTunes får man en extra låt vilket är trist för oss som tycker att iTunes är skit.